”På den svenska fronten intet nytt”, skulle man kunna säga om den svenska klimatdebatten 2013, året då IPCC (FN:s klimatpanel) släppte sin femte ”assessment report”. Vi är säkrare än någonsin på att människan påverkar klimatet och ämnets status som ödesfråga är ohotad. Den uppmärksamme noterar möjligen att diskussionen har förlorat en del av sin intensitet.
Följer man frågan via internationell litteratur framträder en mer kluven bild. Den genomsnittliga temperaturen har bara ökat en tredjedels grad sedan 70-talet och står nästan still sedan millennieskiftet, därtill hopar sig frågetecknen kring många av klimatforskningens enskildheter. Medan andra författare, både skeptiker och alarmister, debatterar de vetenskapliga aspekterna av detta sätter ekonomen och historikern Rupert Darwall i sin bok ”The Age of Global Warming – a History” (utgiven 2013) in den globala uppvärmningen i sitt historiska perspektiv. Det finns nämligen ett sådant enligt författaren.
Rupert Darwall
Quartet Books, 2013
Han spårar klimatfrågan tillbaka till Thomas Malthus teorier på 1800-talet om populationsexplosion och matbrist, till den civilisationskritiska boken ”Tyst vår” från 60-talet och Romklubbens dokument ”Tillväxtens gränser” från 1972. Tyst vår handlar om giftiga kemikalier och kan möjligen anses tillhöra en annan diskussion, men redan här skönjer vi idén att det industrialiserade samhället hotar den ekologiska balansen, som mänskligheten är beroende av. Råvarupessimismen var utbredd på 1970-talet, men i och med att de dystra scenarierna inte gick i uppfyllelse fortgick sökandet efter nya tänkbara katastrofer. Energikris, miljökris och utvecklingskris ringades in i Brundtland-rapporten 1987 tillsammans med begreppet ”Hållbar utveckling”, samt analysen att miljöhänsyn skulle integreras i all ekonomisk politik. Och enligt Darwall är Hållbar utveckling att jämföra med en politisk ideologi.
Klimatförändringar som tänkbart miljöproblem fanns på agendan under mitten av 80-talet, men det var då inte klart huruvida temperaturen var på väg upp eller ned. Darwalls poäng är emellertid att klimatfrågan redan innan IPCC bildades 1988 hade inlemmats i en politisk kontext. Detta är bokens viktigaste tes, att politiken föregick vetenskapen och inte tvärtom. Det brukar framhållas att världsopinionen var mottaglig för en framtida klimatkatastrof vid slutet av 1980-talet, inte minst eftersom risken för kärnvapenkrig då hade minskat. Det mänskliga psyket behövde (?) därmed ett nytt undergångsscenario.
Samma år som IPCC bildades höll Professor James Hansen, tillhörande NASA, ett anförande för senaten i USA där han varnade för följderna av fortsatt ökande utsläpp av koldioxid. Men trots att utsläppen följer ett sorts business-as-usual-scenario inträffade inte Hansens dramatiska förutsägelser, som lär ha inkluderat två meters höjning av havsytan fram till millennieskiftet. Hansens inverkan på opinionen var emellertid av bestående karaktär.
Ovanstående, som avhandlas i första halvan av Darwalls bok, är förmodligen mindre känt för flertalet läsare. Det som därefter följer; Kyoto-protokollet, Climategate och Köpenhamn 2009, har vi i mera färskt minne och framkallar tyvärr en och annan gäspning, även om detaljerna förstås kan vara värdefulla för den intresserade. Emellertid, den som vill förstå innebörden av Climategate bör i första hand läsa ”The Hockey Stick Illusion” och ”Hiding the Decline” av AW Montford, i alla fall om man vill ha klimatskeptikernas perspektiv.
Det bör i sammanhanget framhållas att ”The Age of Global Warming …” knappast är att betrakta som ett inlägg i den vetenskapliga debatten, den behandlar snarare teorierna om global uppvärmning som ett idéhistoriskt fenomen. Vi är mycket vana vid att skeptikerna anklagas för att ha en politisk agenda, här vänds denna anklagelse 180 grader tillbaka mot IPCC och alarmisterna. Exakt hur det blir med global klimatpolitik och jordens medeltemperatur får framtiden utvisa, tills vidare konstateras att vår analys av klimatfrågan tenderar att påverkas av våra ställningstaganden i andra frågor. I den anglosaxiska kultursfären är till exempel den skeptiska hållningen utbredd i konservativa kretsar.
Förmodligen skulle många skeptiker och alarmister må bra av att ta del av varandras argumentation. Sanningen kan ju visa sig ligga någonstans mellan motpolerna.
