I nya numret av magasinet Neo har professor Gunnar Åselius från Försvarshögskolan en artikel med rubriken ”Ryssen kom inte”. De svensk-ryska relationerna har varit fredliga sedan 1809. I avslutningen av Napoleonkrigen stod dessutom ryska och svenska soldater på samma sida. Sista gången Sverige var i krig var mot Danmark/Norge 1814.
Artikeln avslutas sedan med en kommentar om dagens situation. Kända argument repeteras. Ryssland rustar upp från en ”låg nivå”. Ryssland har inga planer på att angripa Sverige militärt. Ryssland har överhuvudtaget aldrig haft några reella planer på att angripa Sverige, inte ens under kalla kriget. Natomedlemskap för svensk del är därför onödigt.
Åselius artikel är ett typexempel på hur fel det blir när man betraktar Sverige som en ö. För även om det är sant att Ryssland inte har några som helst planer på att attackera Sverige militärt så lever vi med detta land mycket nära in på oss, och Ryssland är inte en demokrati. Man kan säga att ”ryssen” redan är här. Lettlands försvarsminister Artis Pabriks förklarade problemet väl när han talade vid Frivärlds säkerhetspolitiska konferens i maj 2013:
Sverige är inte en isolerad ö. Om det blir en folklig resning i Vitryssland, vilket inte alls är osannolikt, finns det risk för att situationen övergår i en militär kris. Vitryssland och Ryssland samarbetar nära militärt. I ett sådant läge kommer Ryssland att vilja skydda sina intressen. Ett tryck kommer då att uppstå mot de baltiska staterna. Därmed dras även Sverige in genom att vi är ett grannland till dessa länder och har lovat dem stöd.
Att svenska och ryska soldater stred tillsammans mot Napoleon 1813 har inte mycket med dagens situation att göra. Kartbilden såg då helt annorlunda ut. Länder som Estland, Lettland, Litauen, Finland och Polen fanns inte. Allt detta tillhörde det kejserliga Ryssland. Territorierna gick förlorade i första världskriget men återerövrades i andra. Sen gick de förlorade för Ryssland igen efter Sovjetunionens fall. Frågan är om pendeln ska svänga tillbaka eller om vi ska låta den stanna där den är idag. Den som är för demokrati och frihet vill naturligtvis att den ska stanna där den är och ser till att den gör det, även med militära medel.
