I väntan på det återupptagna fängslandet av den ledande oppositionspolitikern Alexej Navalnyj behandlas överklagandena av borgmästarvalet i Moskva. Det finns anledning att reflektera över svenska mediers påståenden att valen gått korrekt till. Mot detta ska ställas det faktum att han utestängdes från statligt kontrollerade medier och själv har anmält tusen fall av oegentligheter.
Några fria val handlade det alltså inte om. Putins man Sobjanin fick svagt stöd, trots maktapparatens uppbackning och fusk; hälften av mindre än den tredjedel av de röstberättigade som deltog, medan drygt var fjärde stödde Navalnyj. Ingen trodde väl att en andra valomgång skulle tillåtas, men hans förmåga att mobilisera har ändå väckt förvåning.
I Novaja gazeta (9/9) hävdar Kirill Rogov att Navalnyj har visat en förmåga att föra en politik som ligger utanför systemet, inte bara till innehållet utan även i fråga om teknologi (översättning: Bengt Eriksson):
”Berövad möjligheten att använda televisionen har han ändå lyckats bjuda till mycket effektiv kamp mot detta kärnvapen i händerna på Putins politiska maskin… I avsaknad av pengar från statsbudgeten och näringslivet och utan stöd från några oligarkgrupper har Navalnyj lyckats skapa en rörelse av volontärer… en återspegling av en ny politisk kultur och en ny modell för politiskt engagemang.”
Enligt Rogov utgör hans stil en kombination av framstegstro och demokratiskt synsätt som är okänd i rysk politisk kultur:
”Över huvud taget har Navalnyj i denna repetition av en valkampanj visat prov på handlingskraft, självständighet, mod, smarthet och karisma.”
Det bådar kanske gott på sikt om det får ungdomsgenerationerna att engagera sig. Men för Navalnyj själv innebär det sannolikt en framtid i fängelse som Chodorkovskij, i värsta fall med samma slut som Magnitskij.
Medan Putin kan glänsa vidare som fredsmäklare på den internationella scenen och låta sina militärstyrkor öva i fredens hav i ljuset av amerikansk försvagning.
