Jānis Kažociņš och Boris Nemtsov. Foto: Erika Aldenberg
SECURITY AROUND THE BALTIC 2013 Under måndagen 27 maj arrangerade Frivärld sin första säkerhetspolitiska konferens och samlade över hundra gäster tillsammans med media och ett antal internationella och svenska talare för att diskutera det säkerhetspolitiska läget i Östersjön.
Frivärlds ordförande Mats Johansson inledde med att hälsa alla välkomna och att konstatera det växande intresset för säkerhets- och försvarspolitik i Sverige. Enligt väljarbarometrar är frågan uppe på agendan inför nästa års riksdagsval, för första gången på tio år. Försvarsberedningens betänkande, som väntas på fredag, lär ytterligare spä på debatten.
– Den nya realismen måste sprida sig även i Sverige, sa Mats Johansson.
Konferensen gjorde snabbt intryck på både inbjudna gäster och de som följde flödet utifrån. Hela dagen kunde man läsa kommentarer och citat från konferensen.
Keynote speaker för dagen var Artis Pabriks, Lettlands försvarsminister, som inledde med att beskriva situationen kring Östersjön, tala om det Balt-Nordiska samarbetet och vilken påverkan det har samt bättre skulle kunna ha på regionen. (Läs en mer utförlig redogörelse från Artis Pabriks anförande här).
The Baltic as a security complex
Nästa del av programmet gick under titeln ”The Baltic as a security complex” och Edward Lucas, internationell redaktör på The Economist, inledde med att konstatera att rubriken på panelen var missvisande:
– Det finns inget baltiskt säkerhetskomplex. Det hade inneburit en delad hotuppfattning, vilket regionen saknar. Naiviteten är utbredd och det finns en ovilja att tro på ett verkligt hot. Det behövs ingen hård säkerhet i Europa, är resonemanget, försvarsanslagen är orimligt låga och istället förväntar man sig att USA ska starta tredje världskriget för vår skull.
Han talade också om att relationen är asymmetrisk, eftersom vi inte tänker på Ryssland men Ryssland tänker på oss.
– Vi sitter alla i samma båt, men inser det inte.
Mike Winnerstig, fil dr i statsvetenskap och ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien, konstaterade under sitt inledningsanförande att Östersjön är lugn, ingen väntar sig någon militär aktivitet i närtid. Men situationen i området håller på att förändras. Idag går bara cirka 10 procent av den amerikanska försvarsbudgeten till verksamhet i Europa. Och Ryssland rustar, 7 biljoner dollar läggs varje år på försvaret.
– Det kan vi inte bara ignorera. Även om man räknar bort de summor som försvinner i korruption är det mycket pengar.
Inte ens om tio år kommer Ryssland invadera någon, invasioner är daterade, men de kommer använda sin makt för att påverka på andra sätt. Och väst, däribland Carl Bildt, fokuserar ensidigt på situationen idag, inte hur det kommer se ut om tio år.
– Ryssland behöver inte invadera, de får sin omgivning att göra som de vill ändå.
Anna Jardfelt, direktör för Utrikespolitiska Institutet i Stockholm, påpekade att synen på och intresset för Europa från USA:s håll fortfarande är viktigt, men det håller på att ske en omprioritering mellan länderna, främst från amerikanskt håll. USA vill att EU ska ta ökat ansvar för sitt eget närområde, man är inte längre intresserad av att betala 75 procent av Natos budget. Istället fokuserar man på ökad handel och ökat utbyte, snarare än på militära relationer.
Regional security in the North
Karlis Neretnieks, svensk arméofficer med generalmajors grad och ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien sedan 1989, konstaterade att Sveriges begränsade försvarsförmåga och fortsatta alliansfrihet är ett hot mot stabiliteten i regionen. Till och med det så kallade enveckasförsvaret vilar på antagandet att den svenska försvarsbudgeten höjs med 10 procent.
– Nato är det enda realistiska alternativet. Men allt är inte becksvart. Rysslands utveckling går att påverka. Men då måste vi markera, och ta striden.
Charly Salonius-Pasternak, säkerhetspolitisk analytiker på Utrikespolitiska institutet i Helsingfors, sa att under kalla kriget förväntades samhället stödja militären, även i väst, medan idag är det militären som förväntas bevisa sitt värde för samhället.
– Det är talande, och den ökande skillnaden i militär förmåga i området oroande. Inte minst ur strategisk synpunkt. Finland och Sverige utgör Natos nordöstra flank, oavsett medlemskap, och den finns naturligtvis ett behov av att försvara.
Det, hävdar Salonius-Pasternak, är en av anledningarna till att USA sålt kryssningsmissiler till Finland.
Men Östersjön handlar inte bara om militära förmågor, utan också om samhällssäkerhet. 90 procent av finsk handel går via Östersjön, ett avbrott i transporterna skulle vara förödande oavsett orsak. Därutöver tillkommer miljöaspekten, även där behövs ett ökat samarbete.
Den som fick representera Norge i den här diskussionen var Ståle Ulriksen, vid Norges utrikespolitiska institut (Nupi). Han sa att invasion är ingenting vi behöver oroa oss för, så länge Norge är medlemmar av Nato och så länge Nato är trovärdigt. Men är Nato trovärdigt? frågade han sig.
Samtliga medlemsländer rustar ner, den brittiska flottan är den minsta sedan Henrik VIII. Och Ryssland fortsätter att rusta. Skenattacker mot norska städer sker varje vecka. Att Ryssland hävdas blicka österut är inte nödvändigtvis positivt, om USA och Ryssland hamnar i konflikt i Asien har regionen plötsligt grannländer i krig. Och om USA och Ryssland lyckas enas om en inställning till Kina, till vilket pris sker det?
Fokus, anser Ulriksen, bör ligga på underrättelse och samarbete däromkring.
– Är vi de bäst informerade så har vi fortfarande kontrollen.
The Importance of Gazprom for the Baltic Region
Därefter följde ett samtal om energipolitik och det säkerhetspolitiska läget utifrån Gazprom i Östersjöregionen. Gazprom är det största ryska företaget och är verksamt inom olje- och gasindustrin (naturgas). Företaget har funnits sedan 1989.
Anders Åslund, professor i nationalekonomi och Rysslands- och Östeuropaanalytiker vid Peterson Institute i Washington DC, inledde med att säga att Gazprom är en tynande jätte.
– Finanserna har försämrats avsevärt och marknadsandelarna minskat, framförallt i de forna sovjetstaterna. Företaget investerar årligen mer än de tjänar, huvudsakligen på pipelines som inte är nödvändiga för verksamheten utan har andra syften. De kommer med all sannolikhet bli skadeståndsskyldiga i de kommande förhandlingarna om brott mot EU:s energi och konkurrenspolicy, och skulle EU:s tredje energiprogram gå igenom skulle det mycket väl kunna bli dödsstöten för företaget, eller i vart fall dess monopolställning. De minskade gaspriser som skulle följa skulle dessutom slå hårt mot Rysslands statsfinanser.
Thomas Malmlöf, säkerhetspolitisk forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut, ansåg att Europa betalar överpris för gas. Gazprom äger infrastrukturen och försöker använda den för att styra marknaden. Baltstaterna är isolerade öar på den europeiska energimarknaden och Gazprom är den enda leverantören samtidigt som baltstaterna inte är någon högprioriterad marknad.
Pipelinen som leder till Estland passerar genom St Petersburg, som naturligtvis prioriteras. Och Litauen tvingas betala 15 procent mer än de andra två länderna, förmodligen som straff för att de försökte bryta Gazproms monopolställning, Men det finns en ljusning på horisonten, nya gasupptäckter i USA kan snart göra landet till en exportör istället för importör, vilket dessutom gör att de länder i mellanöstern som tidigare levererat primärt till USA kan komma att börja exportera till Europa. Lyckas EU liberalisera marknaden enligt plan och de infrastruktursatsningar som behövs genomförs kommer beroendet av rysk gas minska väsentligt.
Eitvydas Bajarunas, Litauens ambassadör i Sverige, påpekar att nyttan av EU:s tredje energiprogram inte nog kan understrykas. De baltiska staterna är idag helt beroende av en enda extern leverantör för att täcka sitt energibehov och med det följer en väldig utsatthet.
Panelen gissade på att om tio år behöver vi inte prata om det här på samma sätt, och vi kommer att fortsätta att handla med Ryssland – men mer som jämlikar.
Russia in the Baltic
När Putin stiger upp på morgonen är nog inte Östersjöområdet det första han tänker på. Men Putin har offentligt försvarat Finska vinterkriget som ”rättandet av ett historiskt misstag” och kallat Sovjets fall en katastrof. Det sa Jānis Kažociņš, tidigare direktör för the Latvian Constitution Protection Bureau (SAB) i Riga, under hans presentationsdel på konferensen.
Ryssland vill återetablera sig själv som en stormakt. Det finns en historisk främlingsfientlighet i landet som passar Kremls syften, och de vet att utnyttja den. Ryssland har tillgång till fyra maktmedel, primärt: hård makt, ekonomisk makt, mjuk makt och vad man skulle kunna kalla cybermakt.
De kommer att utnyttja dem alla om det behövs, men hård makt dominerar fortfarande.
– Ryssland stred för att rädda de baltiska länderna undan nazismen, och de otacksamma drumlarna betalar tillbaka genom att behandla dem som andra klassens medborgare. Ryssland kan inte förstå det, och de kan inte förlåta det.
– Jag tror inte Putin hatar bara Estland, utan även Lettland och Litauen, konstaterade Kažociņš.
Därefter talade Boris Nemtsov, rysk oppositionsledare och medförfattare till boken Tio år med Putin.
– Putins popularitet är på nedgång. Han var en ”hoppets president”, men hans strategi nu är att hitta fienden. Först inom Ryssland, och sedan externa. USA är och har alltid varit den primära fienden, utpekad som ett hot både ekonomiskt och mot den Ryska livsstilen. Nummer två är de baltiska länderna och Georgien, som står USA och väst nära.
– Men Putin känner mycket väl till artikel fem och Nato. Det här är poserande för den inhemska opinionen, han kommer inte gå i strid med ett Natoland. Om Sverige går med i Nato kommer Putin bli arg, men det spelar ingen roll. Det är svårt att få ryssarna att se Sverige som en fiende, för oss är ni socialdemokrati och ishockey.
Security cooperation around the Baltic
Avslutningsvis talade Kurt Volker, Matthew Bryza och Bruce Acker om ämnet: ”Security cooperation around the Baltic”.
Kurt Volker, chef för The McCain Institute for International Leadership, började med att saga:
– Vi har nu nått en nivå av politisk korrekthet där vi inte längre använder ordet ”fri”, vi måste återta vokabulären och vad vi tror på. För första gången under min livstid har vi en situation där USA aktivt drar sig tillbaka från internationella åtaganden. Det handlar om ekonomi, men också en inställning som säger att folk runt om i världen borde ta hand om sig själva.
Han fortsatte med att konstatera att problemet är att när USA drar sig tillbaka så finns det ingen som kan ta över. Därför måste vi sluta prata om mjuk makt:
– Det finns inflytande, och det finns riktig makt. Och det finns människor i världen som är beredda att använda riktig makt.
– Ryssland testar gränser. Går Ryssland lite för långt idag och ingen stoppar dem kan de gå ytterligare lite längre imorgon.
Matthew Bryza är chef för det Internationella Centret för säkerhetspolitiska studier i Tallinn. Han menade att från Moskvas håll finns det bara ett kontinuum av makt. Mycket av det så kallade poserandet mot väst må vara för inhemsk konsumtion, men i slutet av dagen blir ändå inhemsk konsumtion utrikespolitik.
– Det handlar om att testa gränser. När utrikesminister Kerry var i Moskva senast lät Putin honom vänta två-två och en halv timme, ändå kom han tillbaka nästa dag.
Problemet är att de europeiska ledarna inte vill stöta sig med den enda leverantören av en av deras mest strategiska tillgångar, gasen. Slutar Gazprom leverera eller höjer priserna riskerar de att förlora den inhemska opinionen, och val. Men de gånger någon har markerat mot Gazprom, varenda gång, har de backat.
Det handlar om att markera i tid. Om Ryssland verkligen invaderar finns det ingenting vi kan göra själva. Huruvida Nato kan, och vad artikel fem verkligen är värt, det är vad det handlar om.
Bruce Acker, amerikansk före detta försvarsattaché i Sverige, anser att Sverige har rätt i att Nato inte kommer att stå passivt om ett land i området attackeras, men frågan är bara vems intressen Nato försvarar när de kommer.
– Debatten i Sverige är en metadebatt: ska vi debattera Nato? Det är lite hysteriskt.
Vi är för färgade av det kalla kriget, för misstänksamma, men nästa generation kommer kanske kunna ha en normal relation med Ryssland.
Paneldiskussion med Edward Lucas, Anna Jardfelt och Mike Winnerstig. Modereras här av Frivärlds biträdande chef Katarina Tracz. Foto: Erika Aldenberg
Gunnar Hökmark, Isabella Jernbeck och Anti Avsan gästade konferensen. Foto Erika Aldenberg
