KINA/JAPAN Under sommaren och hösten 2012 har nationalism och råvaruhunger eldat mörka känslor mellan Kina och dess grannländer. Några obebodda småöar och japansk populism är kärnan i de antijapanska kravaller som Kinas kommunistparti ger sitt tysta stöd, men den största risken för krig finns längre söderut, i Sydkinesiska sjön.
På själva den olycksaliga dagen 11 september, förstatligade Japans regering den omstridda ögrupp som japanerna kallar Senkaku och kineserna Diaoyu, genom ett köp från de privata ägarna för två miljarder yen, vilket motsvarar cirka 170 miljoner kronor. Köpet provocerades fram av Tokyos nationalistiske guvernör Shintaro Ishihara som i juli startade en fond för att köpa öarna för Tokyos räkning.
Demonstrationerna som följde på förstatligandet skakade ett sjuttiotal kinesiska städer, med plundrade japanska varuhus och butiker, brända japanska bilar och tårgasosande sammanstötningar med kravallpolis utanför ambassaden och konsulat. De japanska elektronikjättarna Panasonic och Canon fick stänga produktionen i flera fabriker efter sabotage inifrån. Två patrullbåtar skickades till Senkaku/Diaoyu för att markera Kinas anspråk.
Bara en knapp månad tidigare, den 15 augusti gick två japanska krigsfartyg lösa på en fiskebåt från Hong Kong med vattenkanoner och prejningar, i ett misslyckat försök att hindra nationalistaktivisterna ombord att landstiga på sandstranden på en av öarna. Japanska nationalister kontrade ett par dagar senare med en egen landstigningsexpedition som besvarades med omfattande antijapanska demonstrationer i Kina.
Längre söderut, öster om Vietnam, finns en annan liten ö inbäddad av palmer och vita sandstränder. Där ligger den allt annat än paradiska staden Sansha, som Kina etablerade i juli i år, i syfte att stärka kontrollen över lika omstridda ögrupper i Sydkinesiska sjön. Byggnaderna, flygfältet och hamnen fanns där redan tidigare, men nu är Sansha formellt en stad som förvaltar ögrupper som även Vietnam, Filippinerna, Taiwan och Brunei gör anspråk på.
Sanshas namn, (tecknen för san, ”siffran tre”, och sha, ”sand”), syftar på de tre ögrupperna Paracel, Macclesfield Bank och Spratly. Egentligen är de omstridda ögrupperna och atollerna fler, men namnet är en elegant härledning från ögruppernas kinesiska namn: Xisha ”Västra sand”, Zhongsha ”Mellersta sand” och Nansha ”Södra sand”.
Vad som kanske är oavsiktligt men tyvärr lika träffsäkert är att uttalet för ordet sand, sha, är exakt detsamma som för ordet ”att döda”. Nästa krig i Asien kan mycket väl starta här.
Ett kallt krig rasar redan. I april konfronterade en filippinsk fregatt ett antal kinesiska fiskebåtar som uppgavs fiska illegalt vid Scarborough Shoal, ett område med rev och kobbar som både Filipinerna och Kina gör anspråk på, men som ligger inom Filippinernas exklusiva ekonomiska zon. Gripandet av fiskarna hindrades av kinesiska örlogsfartyg och en utdragen version av arga leken följde, med fartyg från båda länderna som markerade mot varandra runt revet och demonstrationer, ömsesidiga handelsbojkotter och hackerattacker.
Kinas konkurrens med grannländerna om öar och vatten är inte ny. I september år 2010 rammade en kinesisk fiskebåt två japanska kustbevakningsbåtar vid Senkaku/Diaoyu. Japanerna grep kaptenen men gav snart efter för hätska kinesiska påtryckningar och omfattande antijapanska demonstrationer. Kaptenen frigavs och hälsades som en hjälte vid hemkomsten, men frisläppandet hindrade inte den kinesiska sidan från att fortsätta pressa konflikten vidare och kräva japanska ursäkter. Svaret blev antikinesiska demonstrationer i Japan.
Tyvärr har det gått mer våldsamt till än så. År 1974 observerade den sydvietnamesiska flottan att kinesiska styrkor höll på att förskansa sig på Paracelöarna. En mindre flotteskader skickades dit men besegrades av kinesiska örlogsfartyg. Uppskattningsvis dödades ett hundratal människor. År 1988 förlorade det då enade Vietnam ännu ett sjöslag mot Kina om en av Spratlyöarna.
Kinas viktigaste vapen är emellertid inte flottans kanoner och robotar, det är landet stora ekonomiska inflytande. En av Kinas klassiska militära doktriner är att använda barbarer för att besegra barbarer. Den principen använder Kina i Sydostasien för att söndra och härska.
På Kinas begäran blockerade Kambodja, Laos och Burma den sydostasiatiska samarbetsorganisationen ASEAN:s försök att besluta om ett gemensamt uttalande och ett sätt att hantera gränsdragningsfrågan. Detta upplevda svek ledde till starka känslor och djup splittring inom ASEAN som avbröt förhandlingar om handelsavtal och andra gemensamma frågor.
För Kina handlar konflikterna bara delvis om att säkra möjliga fyndigheter av olja och gas under havsbotten och rika fiskevatten. Ett annat skäl är att Kina upplever sig inlåst bakom kedjan av öar som sträcker sig ända från Japan och ner till Vietnam. Men den orsak som kanske är allra viktigast är att kommunistpartiet behöver yttre fiender att rikta befolkningens ilska mot när ekonomin svajar, partiledningen ska bytas ut och framtiden är osäker.
För partiledningen var de japanska landstigningarna på Senkaku den 18 augusti mycket välkomna. Den 20 augusti ställdes den fallne partipampen Bo Xilais fru, Gu Kailai, inför rätta anklagad för mord på en brittisk affärsman. Kinas paramilitära polisstyrkor lät de antijapanska demonstrationerna hållas, till och med när en japanskbyggd polisbil stacks i brand. Med demonstrationer som överskuggade allt annat kunde den känsliga rättegången som så smärtsamt visade upp sprickorna och korruptionen inom partiet genomföras utan för mycket uppmärksamhet.
För Kinas del finns det även en stormaktsdimension bakom ö-konflikterna. Inom några år måste Kina genomföra en militär operation i utlandet för att visa sin befolkning och omvärlden att landet verkligen är en militär stormakt och att Kina är pånyttfött efter sina ”hundra år av förnedring”. Framgång i det militära äventyret är helt nödvändigt för partiets överlevnad eftersom priset i förlorad auktoritet för ett fiasko kan vara mer än vad partiet mäktar med.
De höga insatserna gör att Kina behöver en motståndare som enkelt kan besegras. Filippinerna är ett utmärkt svagt mål i det sammanhanget. Vietnam och definitivt Japan är mer svårsmälta och det är mindre troligt att situationen där eskalerar utom kontroll.
Sedan det senaste tragiska sjöslaget mellan Kina och Vietnam på 80-talet har de olika sidorna hållit igen när det väl krävts. Men det finns grupperingar i de inblandade länder som gärna skulle driva konflikten längre. Exempelvis föreslog en kinesisk general nyligen att Senkaku/Diaoyu borde användas för bombningsövningar.
Sammantaget är situationen allvarligare än vad de relativt fredliga aktionerna, fördömandena och demonstrationerna antyder. Ett oväntat händelseförlopp kan driva fram en laddad situation som de inblandade inte kan backa ifrån.
Det var ungefär så första världskriget bröt ut, och det finns många likheter med vår tids Asien: snabb ekonomisk utveckling, globalisering, förändringar i den relativa maktbalansen och vapenskrammel. Det finns goda skäl att noga bevaka den fortsatta utvecklingen.
