RECENSION Hur påverkar Rysslands spionage mot väst verklighetsbilden och analysen i vår del av världen? Mats Johansson har läst Edward Lucas nya bok ”Deception. Spies, Lies, and How Russia Dupes the West”
Tidskriften The Economists utrikesredaktör Edward Lucas är en av världens mest meriterade journalister inom sitt område; sedan mitten av 80-talet har han som utrikeskorrespondent bevakat händelser i österled, bland annat för BBC och The Independent. I början av 90-talet rapporterade han om den baltiska befrielsen från Sovjetunionen som chefredaktör för och huvudägare till The Baltic Independent (nu The Baltic Times). Som Moskvakorrespondent 1998-2002 följde han på plats Jeltsin-regimens sönderfall och Putins maktövertagande.
2008 tecknade han en tydlig bild av Putins Ryssland och de nya imperieambitionerna i den internationellt uppmärksammade ”The New Cold War”, översatt till 15 språk och uppdaterad på hösten efter den ryska invasionen i Georgien och ockupationen av Abchasien och Sydossetien i augusti. I likhet med undertecknad, som ovetande om hans bok samtidigt utgav en liknande skrift, ”Det nya kalla kriget. Vart går Ryssland?”, kallades han förstås för alarmist och russofob, men har i allt väsentligt fått rätt i projektionerna. Väst stod mentalt och militärt försvagat inför den totalitära återkomsten österut.
Dags igen; i våras utkom Lucas upplysande bok om hur det ryska spionaget mot väst påverkar verklighetsbild och analys i vår del av världen, den väldokumenterade ”Deception. Spies, Lies, and How Russia Dupes the West” (Bloomsbury 2012). Den tar vid där 1990-talsklassikern i ämnet slutar; den avhoppade KGB-arkivarien Vasilij Mitrosjins tegelsten ”The Sword and the Shield” (tillsammans med den brittiske historikern Christopher Andrew) som avslöjade mängder av fall av spioneri, desinformation och politisk korruption som de sovjetiska bokstavsorganisationerna ägnade sig åt under kommunistepoken.
Lucas perspektiv är både historiskt och nutida. Det senare ger sig självt; med Vladimir Putins tillträde till högsta makten 2000 grundas KGB-staten av agenten från Dresden som tillsammans med några tusen likasinnade (siloviki) utgör den nya ryska eliten i symbios med affärsklaner (oligarker) och maffiakretsar.
Detta förhållande uttrycktes av Putin själv i ett tal vid Tjekans dag i Lubljanka-fängelset i Moskva redan i december 1999 till KGB:s efterträdare i FSB: ”Uppdraget till en grupp FSB-officerare att under täckmantel ta över statsapparaten har nu framgångsrikt slutförts.” Citerat från Andrej Illarionov, en avhoppad tidigare Putin-rådgivare i ekonomiska frågor som inkluderar storföretag och medier i maktkoncentrationen.
Bilden är grundläggande för att förstå den nya ryska statens natur, särskilt för dem som fortfarande hyser hopp om en normalisering av utvecklingen och tror att de representanter vi möter i väst är legitima företrädare för ryska medborgare och demokratisträvanden. Det var just sådan brist på insikt, påminner oss Lucas, som i inledningen till den baltiska befrielsen ledde till att politiker i väst varnade för Sovjetunionens sönderfall och beklagade att balterna sökte den ”extrema” vägen till frihet.
Jotack, vi minns vad dessa apolegeter hette, hur de agerade och vad de representerade.
En stor del av boken ägnas just de baltiska staterna då och nu, vilket är av särskilt intresse för oss som var med i Måndagsrörelsen och i trygghet på rätt sida Östersjön kunde stödja den modiga frihetskampen. Det arbetet är inte avslutat, vilket illustreras av pågående infiltration, korruption, cyberattacker, utvisningar – allt syftande till att undergräva självständigheten i Estland, Lettland och Litauen för att återföra de forna sovjetrepublikerna till moderlandet.
Fallet Herman Simm är belysande. Med en bakgrund i 1960-talets sovjetstyrda estniska polis är det helt osannolikt vilken karriär han lyckades göra som spion för Moskva i försvaret i Estland och dess representation i Nato. 1993 blev han polischef i huvudstadsregionen, senare rikspolischef. 1995 anförtroddes han omvärldsanalysen i Försvarsdepartementet och fick därmed tillgång till alla säkerhetsklassade dokument och möten. Efter utbildning vid den brittiska militära underrättelsetjänsten befordrades han efter Estlands inträde i Nato 2004 till sambandsman i alliansens högkvarter i Bryssel.
Omgivningens förvåning blev desto större när han greps 2008 och dömdes till 13 års fängelse som landsförrädare, agent för den ryska militära utlandstjänsten SVR.
Nyheten att Sverige redan på 1970-talet hade nekat honom inresevisum för hans ryska kontakter och att han sannolikt rekryterades som agent för KGB i mitten av 1980-talet hade tagit lång tid att tränga fram över Östersjön. En 140-sidig skaderapport från Nato kallar Simm ”den skadligaste spionen i Natos historia”.
Tillsammans med ett annat aktuellt fall, den ryska spionhärvan i USA kring Anna Chapman och en rad andra inplanterade ryska sovande agenter under – nästan – perfekt täckmantel, visar Lucas att de historiska mönstren och ambitionerna hos Kreml lever kvar, oavsett ideologiskt etikettsbyte från kommunism till nationalism. Det ställer i sin tur frågan vad motsvarigheterna till Simm och Chapman heter i dagens Sverige, och vad de sysslar med.
PS. Att fallen Chapman och Simm inte är några enstaka spöken från det förflutna illustreras av en spionskandal i USA nyligen, då ett nätverk av ryska agenter avslöjades som smugglare av elektronik till den ryska militärindustrin. Knutna till ett företag i Houston visade de sig vara naturaliserade amerikanska medborgare. 156 utländska företag och individer svartlistades till följd av gripandena, en majoritet av dem ryska.
