Statsminister Fredrik Reinfeldt, Folk och Försvars rikskonferens 2014.
FOLK OCH FÖRSVAR Sannolikheten för att Sverige råkar ut för ett militärt angrepp är låg, men det är inte sannolikheten som ska bestämma nivån på försvaret. Fredrik Reinfeldt tänker bakvänt, skriver Stefan Olsson i kommentar till årets Sälenkonferens med Folk och Försvar.
Efter att ha lyssnat på partiledarnas tal på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen vill jag ge Alliansen ett råd: Om ni vinner valet i höst, överväg att byta försvarsminister. Inte för att det är något fel på Karin Enström, men det är uppenbart att både Kristdemokraterna och Folkpartiet är mer engagerade och kunniga. Det som har sagts om Moderaterna, att partiet tappat mycket av sin gamla trovärdighet när det gäller försvarsfrågorna, framstår alltmer som en sanning.
Fredrik Reinfeldt hade chansen under söndagen att återupprätta förtroendet för sitt parti, men gjorde det dessvärre inte. Mycket tydliga var dock istället Göran Hägglund och Jan Björklund.
Det finns en intressant skillnad mellan hur Reinfeldt resonerar och hans två Allianskolleger. (Annie Lööf deltar inte i årets konferens.) Det handlar om hur man ser på varför man alls har ett försvar.
Reinfeldt, och andra företrädare för Moderaterna med honom, har på senare tid avfärdat alla krav på en svensk upprustning med hänvisning till att ett krig är ”osannolikt”. Eftersom sannolikheten för att Sverige skulle angripas militärt är mycket låg, vilket alla är överens om, behöver vi inte ett starkt försvar. I alla fall inte nu.
Björklund valde dock att inleda sitt tal med att förklara hur fel det är att tänka på detta vis. Försvarets uppgift är inte att planera för vad som är sannolikt utan för vad som är ett värsta tänkbara scenario. Han jämförde med brandförsvaret. Om vi bara utgick ifrån hur sannolikt det är att ett hus börjar brinna skulle vi inte behöva något brandförsvar.
Hägglund i sin tur jämförde med polisen. Sannolikheten för att råka ut för ett inbrott är låg. Polisen kan inte stoppa all brottslighet men har en ändå en avskräckande effekt.
Björklunds liknelse med brandförsvaret haltar något eftersom risken för eldsvåda är ett icke-antagonistiskt hot, det vill säga att det inte finns någon mänsklig motpart. Att som Hägglund likna försvaret vid polisen är dock klockrent. Ett antagonistiskt hot kan reduceras genom en övertygande försvarspolitik. Försvarets viktigaste uppgift är densamma som polisens viktigaste uppgift, att vara avskräckande. På så vis håller man nere sannolikheten för krig, istället för att låta sig styras av den.
Denna skillnad i hur man ser på försvarets uppgift är långt mer än teoretiska spetsfundigheter. Just nu befinner sig Moderaterna med sitt tal om ”låg sannolikhet” för krig på samma sida som Vänsterpartiet som alltid byggt sin försvarspolitik på att ”Sverige inte har några fiender”.
Att låta ”sannolikheten för krig” vara styrande för försvarspolitiken är i grunden fel tänkt. Det är att spänna hästen efter vagnen. Vi kan själva styra över sannolikheten för krig. Den är oss inte given av yttre omständigheter som vi bara har att anpassa oss till.
Ett eventuellt framtida svenskt Natomedlemskap har också varit ett genomgående tema för årets Sälenkonferens. Och även på denna punkt svävar obegripligt nog Moderaterna på målet. Reinfeldt konstaterade kort att så länge Socialdemokraterna inte är för Natomedlemskap är han inte det heller. Någon kampanj i frågan ska inte heller drivas, trots att M är för ett svenskt medlemskap.
Mer intressant var istället att höra Hägglund. Kristdemokraterna har tidigare varit negativt inställt till medlemskap, men är sedan en tid tillbaka för att frågan ska utredas.
Detta skifte i officiell hållning för partiet är betydelsefull. Det är resultatet av att allt fler medlemmar i partiet kommit att inse att det praktiskt taget inte finns något alternativ för Sverige än Natomedlemskap om vi ska upprätthålla en trovärdig försvarsförmåga. Men partiet är inte redo att sätta ned foten ännu.
Resultatet av denna tvehågsenhet är dock bra, eftersom Kristdemokraterna och Centern, som befinner sig i samma sits, har övertygat övriga medlemmar i Alliansen att frågan om Sveriges militära samarbeten i alla fall måste utredas. En sådan utredning finns nu tillsatt. Det är ingen fullständig ”Natoutredning”, men i alla fall ett steg på vägen dithän. Med tanke på den nerv som finns hos både Kristdemokraterna och Folkpartiet när det gäller att diskutera försvarsfrågorna och ett framtida svenskt Natomedlemskap är det därför inte helt långsökt att tänka sig att något av dessa partier tar hand om försvarsfrågorna efter valet.
