”Thank you and goodbye” från News of the World. Foto: Wim Burger
STORBRITANNIEN Efter skandalerna kring News of the World, skapar en brännande het diskussion om mediefrihet slitningar i den brittiska koalitionsregeringen. Mark Brolin redogör för konflikten och dess konsekvenser.
Den känslostarka debatten följer som ett långdraget efterspel till ”News of the World-skandalen”. Det är en skandal som briserade redan förra året efter att det framkommit att reportrar på skandaltidningen News of the World, ägd av högermogulen Rupert Murdoch, telefonavlyssnat en rad celebriteter. Det inkluderar bland annat Hugh Grant som sedan dess engagerat sig aktivt i den frågan.
Rupert Murdoch hamnade i parlamentsförhör, 168 år gamla News of the World gick i graven och inblandad tidningspersonal hamnade i fängelse tillsammans med en anlitad privatdetektiv. Vidare tvingades premiärminister David Camerons kommunikationschef avgå, på grund av ett förflutet på tidningen.
I centrum stod länge en mördad 13-årig flicka, Milly Dowler. Vänstertidningen The Guardian spelade på tragiken genom att hävda att reportrar på News of the World hindrade brottsutredningen genom att avlyssna och radera flickans telefonmeddelanden under perioden hon var försvunnen. Det var när känslorna runt detta var som mest upprörda som David Cameron – som för övrigt själv mist ett barn – beslöt att tillsätta en pressutredning, ”the Leveson inquiry”.
Utredningsuppdraget handlade om att analysera förtjänster och brister i journalistkårens arbetssätt samt eventuellt föreslå tillsynsreformer. Knäckfrågan som behandlats är huruvida staten ska överta det yttersta ansvaret för att beivra pressetiska övertramp eller om det politiska oberoendet ska bestå och pressen förbli självreglerande inom ramen för en instans som strukturellt liknar nuvarande Press Complaints Commission (som kan liknas vid Sveriges pressombudsman).
Utredningen offentliggjordes för ett par veckor sedan. Utredningschefen, domare Brian Leveson, konkluderade att meddelandena i Milly Dowler fallet raderats automatiskt och att anklagelserna saknar grund, men att det likväl finns en subkultur av etiska övertramp inom delar av den brittiska presskåren. Vidare valde Leveson att rekommendera statlig insyn i pressens arbetssätt och att det yttersta kontrollansvaret hamnar hos statliga Ofcom (den närmaste motsvarigheten till svenska ”Myndigheten för radio och tv”).
Samtliga tre partiledare stödjer Leveson i uppfattningen att uppdagade övertramp hädanefter måste resultera i väsentligt mer kännbara böter. Samt att alla aktiva tidningsredaktörer måste exkluderas från alla former av övervakningsuppdrag. Däremot råder det delade meningar mellan partiledarna om huruvida en statlig övervakningsmyndighet är den bästa lösningen.
David Cameron opponerar sig genom att tala om hot mot pressfriheten. Hans resonemangslinje går ut på att etablerandet av ett statligt kontrollorgan kan utformas så att det förefaller oskyldigt och nästan oberoende i dagsläget. Men att uppdragsbeskrivningen skulle vara enkel att manipulera i efterhand vilket skulle bereda mark för renodlad politikerstyrning i framtiden. Camerons misstro mot Ofcomförslaget reduceras knappast av att byråchefen agerat medierådgivare åt labourregeringen Tony Blair. Labours Ed Milliband opponerar sig mot Cameron genom att hävda att statlig kontroll är nödvändig för att skydda allmänheten mot såväl ”pressbaronerna” som integritetskränkande journalistintrång. Camerons koalitionspartner Nick Clegg, ledare för liberaldemokraterna, bejakar också Levesons rekommendation gällande statsinblandning och bryter därmed regeringens samstämmighet.
Inte heller inom Levesons egen utredningsgrupp är enigheten total. Uppseendeväckande reserverade sig Shami Chakrabarti, chefen för människorättsorganisationen och tankesmedjan Liberty, gällande behovet av Ofcom som kontrollinstans. Likt Cameron varnar Chakrabarti för riskerna med politiskt tillsatta kontrollanter. Vidare menar hon att Levesons målsättningar realiseras bättre genom att låta domarkåren fälla det slutgiltiga avgörandet.
Ytterst kan Storbritanniens pressdebatt inte minst betraktas som ett resultat av att en ”högertidning” blev påkommen med byxorna nere och att labour och nära allierade ”vänstertidningar” sedan dess strävat efter att vinna billiga politiska poäng. Sannolikt är det både i syfte att klämma åt ärkefienden Rupert Murdoch och i syfte att späda på en djup åsiktsspricka inom koalitionsregeringen.
Debatten bör även betraktas i ljuset av att pressen alltid tenderat att låta ideologin influera sökljusets riktning. Typiskt riktar vänstersympatiserande tidningar särskilt stort fokus mot missförhållanden inom den privata sfären medan högersympatiserande tidningar lika typiskt riktar fokus mot problem inom den offentliga sektorn. Om kontrollansvaret över pressen hamnar inom den politiska sfären är det därför högerpressens manöverutrymme som riskerar att beskäras mest.
Högertidningar som the Times, en annan tidning som ägs av Rupert Murdoch, opponerar sig mot statskontroll bland annat genom att argumentera att gråzonsmetoder ibland kan vara nödvändiga för att avslöja maktmissbruk. Specifikt refererar tidningen till 2010 cash for influence scandal, en skandal som rullades upp efter att några av tidningens egna reportrar, under täckmantel, avslöjade hur parlamentsledamöter i alla politiska läger sålde både egen och inflytelserika kollegors tid åt lobbyister.
År 2009 briserade en annan skandal som en följd av att en högertidning tillämpat gråzonsmetoder, the expense scandal. Högertidningen Daily Telegraph kunde då avslöja, tack vare läckta datauppgifter, att parlamentsledamöter i alla politiska läger fuskat så stort med sin utläggsredovisning att skattebetalarna snuvats på mångmiljonbelopp. Något motsägelsefullt berömmer Leveson denna journalistik trots att han samtidigt föreslår en så pass sträng skärpning av dataskyddslagen att det är tveksamt om denna skärpning tillåter läckta informationsuppgifter. Eftersom flest utläggsfuskare upptäcktes inom labour figurerar för övrigt rykten om att labours ”korståg mot pressfriheten” delvis bör betraktas som en hämndakt.
Det finns alltså starka intressepolitiska skäl till att David Cameron motsätter sig lagstiftning, inklusive att han självklart månar om fortsatt stöd från högerpressen. Säkert vill han också undvika att kunna etiketteras som premiärministern som bröt Storbritanniens 300 år långa historia av formell pressfrihet (licens- och censurlagarna försvann i samband med parlamentarismens genombrott i slutet av 1600-talet). Det finns därför anledning att misstänka att Cameron aldrig tänkt följa utredningsrekommendationerna såvida inte dessa utmynnade i ’rätt’ slutsatser. Koalitionspartnern Nick Clegg vågar knappast bryta regeringssamarbetet även om Cameron vägrar sanktionera politisk övervakning. Det skulle vara synonymt med nyval i ett läge då liberaldemokraternas opinionssiffror ligger nära bottennivåer.
Samtidigt kan Cameron inte helt ignorera en utredning han själv initierat och vars kostnad uppskattas till minst 40 miljoner kronor. I möjligaste mån vill han också undvika att ge sken av att gå högerpressens ärenden.
Vad gör då en politiker som är fångad i en sådan rävsax? Efter Levesons presentation gav Cameron berörda myndigheter klartecken att utforma ett konkret lagstiftningsförslag. Sannolikt hoppas han att stödet för lagstiftning ska minska när det väl framgår hur frihetsinskränkande ett sådant kan te sig i praktiken. Brittiska tidningsredaktörer arbetar nu också för högtryck för att reformera Press Complaints Commission, väl medvetna om att Cameron måste kunna peka mot några substantiella reformer för att kunna väja för lagstiftningskravet. Förmodligen kommer därför några sådana att levereras och dessutom vara passligt synkroniserade med utvalda delar av Levesons 2000 sidor långa rapport. Det är precis vad som krävs för en ansiktsräddande politisk kompromiss.
Om Cameron skulle acceptera Levesons krav gällande statskontroll skulle han undergräva positionen både i eget parti och bland sina stödtidningar. Antagligen blir det därför ingen politisk pressövervakning, detta trots att vänstern nu försöker porträttera Cameron som både i otakt med opinionen och isolerad.
Cameron, som ibland ger ett smått likgiltigt intryck, framstår ofta som starkast när han är trängd. Genom sitt vältaliga stöd för pressfriheten är det möjligt att det är han som är på väg att vinna opinionskriget.
Kanske på grund av debattens politisering har anmärkningsvärt lite initierat fokus ägnats åt problematikens juridiska och polisiära sidor. Avlyssning utan polisens sanktion är sedan länge illegal och bör kanske främst betraktas som en fråga för rättsväsendet. Samma sak gäller förtal liksom intrång ”som saknar allmänintresse”. Det senare kan sägas omfatta merparten av skandalpressens verksamhet. Det är kanske inte politiskt tacksamt att tala om teknikaliter som ’juridiska tolkningsutrymmen’ samt ökade resurser åt berörda polisenheter, däremot kan det vara effektivt. Trots allt är den flagranta boven i dramat, News of the World, borta från mediescenen. I centrum för bortfösandet stod just en brottsutredning.
Att det i Storbritannien finns en högerpress som har mod att kommunicera med nästan samma självförtroende som vänsterpressen kan betraktas som tecken på vitalitet och demokratisk styrka, likaså att den politiska sfären är så hårdgranskad att den frestas att inskränka pressfriheten. Mindre berömvärt är det faktum att det är närapå omöjligt att vara riksbekant utan att vara punktmarkerad av skvallerpressen. Gällande både förtjänster och brister är det inte helt orimligt att betrakta Sverige och Storbritannien som varandras motsatser.
