Foto: Duncan Hull
TYSKLAND Frågan är inte vem som blir förbundskansler efter valet på söndag i Tyskland, utan hur hennes regering kommer att se ut, skriver Daniel Bergström. Angela Merkels parti, CDU, har ett kraftigt övertag i opinionen, men det går sämre för koalitionspartnern, liberala FDP.
På söndag går Tyskland till val. Och det är ett Tyskland som spelar en mycket annorlunda roll än vad landet har gjort sedan andra världskriget. Landet är idag Europas stormakt, inte bara ekonomiskt utan också politiskt.
Dessutom är det dramatiska tider. Eurosamarbetet – ett politiskt projekt som i allra högsta grad lever under tyskt politiskt beskydd – skakar i sina grundvalar. Än vet ingen vilken väg utvecklingen komma att ta, men man kan vara säker på att Tyskland i vilket fall kommer ha mycket att göra med vägvalet.
Det är således mycket som står på spel i valet till den tyska förbundsdagen. Trots detta är det en ganska ljum och stillsam valrörelse som går mot sitt slut. Tidningar och opinionsbildare sliter sitt hår över den ”stora tystnad” som har lagt sig som en kvävande filt över tyskt samhällsliv. Valrörelsen tycks av båda partier ha utkämpats utan något större intresse, mot bakgrund av ett med nästan alla mått framgångsrikt kristdemokratiskt regeringsinnehav.
Ingen väntar sig således något annat än att CDU återigen blir största parti, med marginal, och att Angela Merkel får sitta i ostört bo i rollen som Tysklands starka kvinna. I de senaste mätningarna ligger CDU på rekordhöga 40 procent medan den traditionellt sett jämnstarka motståndaren SPD får 26 procent.
Bilden av Angela Merkel som den trygga och säkra ledaren har utnyttjats systematiskt och outtröttligt av CDU under valkampanjen. Partiets valaffischer har i de flesta fall bara bestått av stora bilder på Angela Merkel med texter som ”Kanzlerin für Deutschland” eller ”Wählen die Kanzlerin”. Stora plakat har satts upp med Merkels karaktäristiskt flegmatiska handgest, fingertopparna vilande mot varandra och vända nedåt, och ingen annan text än ”Deutschlands Zukunft in guten Händen” (”Tysklands framtid i goda händer”).
Det är inte utan att man kommer att tänka till exempel på de svenska socialdemokraternas valaffischer i riksdagsvalet 1944: Per Albins majestätiska gestalt mot bakgrund av en svensk fana, helt utan text och till och med partinamn. För ungefär sådan är den allmänna uppfattningen om Angela Merkel: en trygg landsmoder som med hjälp av pragmatism och kyla har lotsat landet tryggt förbi blindskären och stormvirvlarna i en kaotisk omvärld.
Socialdemokraternas i och för sig kompetente ledare Peer Steinbrück förefaller mest av allt bekymrad över att göra ett något bättre val än 2009, då SPD noterade den historiska bottensiffran 23 procent. Då var avståndet till motparten CDU redan mer än tio procentenheter, om söndagens valresultat liknar mätningarna blir dock gapet denna gång närmare femton procentenheter.
Frågan är, med största respekt för herr Steinbrück och hans socialdemokrater, således kanske inte i första hand vem som kommer att bli kansler efter söndagens val, utan hur hennes regering kommer att se ut.
Den nuvarande borgerliga regeringen är nämligen en såkallad ”svartgul” koalition mellan (svarta) CDU och (gula) liberala FDP. Och även om CDU står starkt i opinionsmätningarna tycks det finnas en risk att koalitionspartnern, som i aktuella mätningar får 6 procent av rösterna, kan komma att snava på förbundsdagens ganska stränga 5-procentsspärr. Och vad gäller oppositionen så må SPD vara historiskt svaga, men De Gröna (som får 11 procent i opinionsundersökningarna och således är tredje största parti) växer snabbt. De Grönas åsikter och väsen står väl i samklang med den urbana, vänsterliberala ungdom som sätter tonen framför allt i de stora, icke-katolska städerna.
En annan fara ur CDU:s synvinkel är det uppseglande euroskeptiska partiet Alternative für Deutschland (AfD), som har en borgerlig grundhållning och möjligen skulle kunna beskrivas som en sorts tysk motsvarighet till Junilistan. Enligt alla mätningar ser det mycket osannolikt ut att AfD kommer att ta sig in i förbundsdagen, men partiet kommer sannolikt att lyckas tillskansa sig i vart fall 2–3 procent av vad som annars skulle ha varit företrädesvis kristdemokratiska röster.
Därför förbereder sig Angela Merkel på alternativen. Ett alternativ skulle kunna vara en koalition med De Gröna. Till skillnad från det svenska Miljöpartiet har de tyska gröna ännu inte cementerat sin plats i det socialistiska blocket (även om de satt i Gerhard Schröders regering mellan 1998 och 2005). Framför allt De Gröna i Sydtyskland kan i många fall beskrivas som konservativa. Å andra sidan är det få som tror att en koalition mellan CDU och De Gröna ensamma kommer att räcka för parlamentarisk majoritet.
Om FDP åker ur förbundsdagen vore det således med nödvändighet ett skifte i tysk politik. FDP, som går tillbaka på ett starkt föregångarparti under Weimarrepubliken, tillhör de parlamentariska inventarierna. I ett sådant fall är det mest realistiska alternativet en stor koalition mellan CDU och SPD, naturligtvis med Merkel som kansler.
Frågan är vad en sådan valutgång skulle betyda för Sverige?
Det svenska intresset för valet i Tyskland har som vanligt varit förhållandevis ljumt, även om vissa media, till exempel Axess och Svensk Tidskrift, har skärpt Tysklandsbevakningen under året. Möjligen kan man försöka ursäkta detta faktum med att den tyska valrörelsen, som sagt, varit ganska stillsam även på hemmaplan, men överlag intresserar vi oss i Sverige alldeles för lite för vad som händer i vårt stora grannland i söder.
För vi har skäl att göra det. Att Tyskland alltid har påverkat Sverige är en sak, att hela Europa och världen snart inte kommer att kunna undgå det ens om de vill är en annan. Tyskland är Europas ledande makt och söndagens val är på så viss lika mycket ett val för Europa.
Sverige har ett tydligt intresse i ett Tyskland som för det första själv står starkt och som för det andra visar beredvillighet att ta på sig en politisk ledarroll i Europa och EU-samarbetet. I grund och botten är inte skillnaderna mellan Merkel och den pragmatiske mittensocialdemokraten Steinbrück på detta område särskilt stora, lika litet som på något annat (Steinbrück var för övrigt Merkels finansminister i CDU-SPD-koalitionen 2005–2009).
Sämst ur detta perspektiv vore naturligtvis en socialdemokratisk regering med stöd vänsterut, det tyska vänsterpartiet Die Linke hatar att höra att de är en direkt arvtagare till det östtyska maktpartiet SED, men det stämmer inte desto mindre. Följaktligen förfäktar de en kraftig EU-skepsis av alla de felaktiga skälen: ekonomisk isolationism, motvilja mot marknadsekonomin och så vidare. Dess bättre framstår chanserna för en sådan regering som små, Die Linke får cirka 8 procent i opinionsundersökningarna.
En så kallad stor koalition, det vill säga en blocköverskridande regering bestående av CDU och SPD, vore bättre ur europeisk synvinkel, men också riskabel. Det är inget orimligt antagande att politiskt revirmarkerande mellan de två rivalerna kan komma att göra en sådan regering svag, avvaktande och försiktig. Något tydligt politiskt ledarskap i ett krisdrabbat Europa, vilket både sydeuropeiska låntagare och finansmarknadernas långivare behöver, kan i vart fall en stor koalition knappast tillhandahålla.
Till sist har såväl Merkel som Steinbrück en fin balansgång att gå i hur man ska förhålla sig till EU och euron. Påeggade av AfD:s relativa framgångar har bägge partiledare som på ens signal skärpt tonen, och börjat tala om vikten av att tukta EU:s skenande regleringsiver. Detta är helt nya tongångar i en förbundsrepublik som alltsedan sitt grundande har haft som en del av sin raison d’être att vara med och bygga ett enat Europa (vilket redan grundlagens preambel slår fast). Förvisso kan inte ens den mest stjärnögde EU-vän förneka att det ligger något i kritiken mot överdriven regleringsiver, men om man i grund och botten tror på unionsprojektet så kräver det starkt tyskt stöd.
