Aravind Kejriwal och kampanjare för hans parti Aam Aadmi Party. Foto: Veeresh Malik.
INDIEN Helgens lokalval i New Delhi var ett första lackmustest för antikorruptionspartiet Aam Aadmi Party. Men det var också en viktig övning och gav en tydlig indikation inför vårens parlamentsval, skriver Henrik Sundbom.
I söndags hölls lokalval i Indiens huvudstad, New Delhi. Ett sådant val är i vanliga fall ganska ointressant ur ett internationellt perspektiv, men helgens begivenhet är annorlunda. Det var nämligen första gången stödet för det nya antikorruptionspartiet Aam Aadmi Party skulle mätas i ett val. Resultatet kan inte beskrivas som någonting annat än en succé. Partiledaren Arvind Kejriwal och hans AAP blev näst största parti efter det hindunationalistiska BJP som utmanar om regeringsmakten i hela landet i vårens parlamentsval.
Det var våren 2011 som världens strålkastare riktades mot New Delhi och antikorruptionsaktivisten Anna Hazare. Hazare inledde en fasta till döds – ett knep vi känner från Mahatma Gandhi – för att få igenom en ny lag mot korruption, en fasta som blev startskottet för en lång och utbredd folkrörelse mot korruption. Vid hans sida fanns hela tiden advokaten Arvind Kejriwal, som under lång tid engagerat sig för mänskliga rättigheter och en renare politik.
I slutet av november 2012 lät Kejriwal meddela att han ville föra folkrörelsen – som dittills varit partipolitiskt obunden – in i den parlamentariska demokratin.
Sedan dess har Aam Aadmi Party, ett partinamn som kan översättas till ”den vanliga människans parti”, en indisk variant av verklighetens folk, varit på allas läppar. Under Kejriwals ledning har partiet agerat vakthund och legat på bakom otaliga korruptionsavslöjanden och vunnit stor uppskattning för sin ärlighet – någonting som inte hör till vanligheterna i den indiska politiken. Egen politik har det talats mindre om, som så ofta annars i renodlade missnöjespartier.
Lokalvalet i Delhis stora förlorare blev Kongresspartiet och Sheila Dikshit som regerat i staden de senaste tre mandatperioderna. Att Kongresspartiet skulle göra ett dålig val var knappast oväntat, då de senaste årens antikorruptionsrörelse i mångt och mycket riktat spetsen mot det och dess företrädare. Partiet framstår som trött, idéfattigt och genomkorrumperat.
Men Kongresspartiets förlust i Delhi är större än BJP:s och Aaam Aadmis vinster. När Indiens befolkning går till nationellt val i vår kommer korruptionsfrågan att stå högst upp på agendan. Valet i Delhi ger en fingervisning om hur det kan tänkas gå: missnöjda kongressväljare går till partier som AAP och olika regionala partier, medan den hinduiska medelklassen sätter sitt hopp till BJP:s utlovade ”change” och ”good governance”.
Att Kongresspartiets vallokomotiv är Rahul Gandhi, tronarvinge i släkten Nehru/Gandhi som mer eller mindre prenumererat på makten sedan självständigheten, gör inte saken bättre. Han må vara ung, snygg och västerländskt orienterad, men han är dålig på att synas bland folk, presenterar ingen egen politik och anses personifiera Indiens dynastiska och genom familjeband korrumperade politikerkår. Den som är kritisk till den korrupta politiska strukturen, är per se också skeptisk till Rahul Gandhi, trots att han själv klarat sig undan skandaler än så länge. Symbolvärdet hans namn för med sig väger tyngre än hans klanderfria CV. Kongresspartiet har oddsen mot sig inför vårens parlamentsval, och helgens lokalval i Delhi är en signal om att en valseger är långt borta.
Mot Gandhi står BJP:s förnyare Narendra Modi, som visserligen bär på ett tungt bagage sedan kravallerna i Gujarat 2002 som många håller honom direkt ansvarig för, men som är fri från korruptionsanklagelser, saknar familjeband och har gjort en remarkabel klassresa från tepojke till delstatsminister. Dessutom har han lett sin delstat Gujarat till ekonomiskt välstånd på ett sätt som få andra indiska politiker lyckats med. I vår är han lågoddsaren framför alla andra, om någon skulle få för sig att sätta en slant.
Ett parti som AAP är däremot för litet för att ha en chans på nationell nivå, särskilt inte som det indiska systemet liksom det brittiska är baserat på enmansvalkretsar. Men varje delstat har sitt lokala missnöjes-, folkgrupps- eller regionparti som står i kö för att suga åt sig de väljare som överger det statsbärande Kongresspartiet. Vårens val lär präglas av förluster för Kongresspartiet, men inte nödvändigtvis av segrar för BJP. Ett sådant scenario riskerar leda till parlamentariskt kaos.
Kanske kommer helgens val att fungera som en väckarklocka och bli upptakten till ett intensivt kampanj- och förnyelsearbete inom Kongresspartiet. Mer sannolikt är att den nuvarande regeringens huvuden kommer att rulla i antikorruptionens giljotin när väljarna säger sitt i vår. Och vad man än tycker om oppositionens politik, är det onekligen på tiden att någon gör ett försök att rensa upp i det indiska korruptionsträsket. Annars kommer landet aldrig att komma på fötter.
