ˮMedan Washington förbereder en omstart i de rysk-amerikanska relationerna återgår det ryska tänkandet till Kalla kriget, del 2.ˮ Det säger den svenske veterandiplomaten Henrik Liljegren, som efter 42 år i UD:s tjänst nu betraktar stormaktsspelet med utsikt från den amerikanska huvudstaden, där han tidigare bland många stationeringar har arbetat som ambassadör (1993-97).
Om Ryssland har han inga illusioner. ”Jag är ännu mer pessimistisk i dag än förr. Det ryska ledarskapet har med ökad beslutsamhet skapat en arsenal av verktyg för att återta inflytandet över det forna imperiet.” Liljegren hänvisar till flera uttalanden av Putin som ger uttryck för ambitionen att skapa ett större post-sovjetiskt livsrum. Och han citerar förra utrikesministern Hillary Clinton som sagt att Putins strävan är ett försök att ”återsovjetisera regionen”.
Liljegrens klarspråk är befriande, men så är han också numera fri att uttala sig på annat språk än de officiella talepunkternas tillrättalagda UD-svenska. Han gör det i en intervju för nättidskriften New Atlanticist, som publiceras av den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council, i vars styrelse han sitter tillsammans med bl a Henry Kissinger och en rad andra tungviktare i säkerhetsetablissemanget.
En bidragande orsak till Liljegrens realism kan vara hans estniska ursprung, en erfarenhet som han berättat om i den läsvärda memoarboken ”Från Tallinn till Turkiet”. Folk som har egna upplevelser, eller släktingars, av hur det är att leva under rysk dominans brukar ha mindre lätt att hemfalla åt en ursäktande hållning till dagens Ryssland än svenskar i ”Man måste förstå…”-skolan, sådana som i dag trots de nu allmänt kända bevisen för att den store grannen faktiskt tränar bombattacker mot vårt land så fort de öppnar munnen känner sig tvingade att säga att ”det finns inget ryskt hot”, som vore de drabbade av Tourettes syndrom. Eller kanske de har tillgång till den hemliga ryska militärplaneringen?
Till Henrik Liljegrens försvar ska också sägas att han har varit ordförande i den svenska Atlantkommittén, vars sympatier för ett svenskt Nato-medlemskap har avhållit många opportunister från att engagera sig i arbetet för att stärka den transatlantiska länken.
