DEBATT Under Fredrik Reinfeldts sex år som statsminister har antalet soldater och militärobservatörer i utlandstjänst stannat på samma låga nivå som under regeringen Persson. Vi måste lyfta blicken och fundera på hur vi bäst bidrar till en tryggare värld, skriver Linda Nordin.
För den som verkar för kollektiv säkerhet genom globalt samarbete är statistiken över den svenska utlandsstyrkan ingen uppmuntrande läsning. Av flera regeringars löften om ökad internationalisering av det svenska försvaret har det knappt blivit en tumme. Tvärtom var utlandsstyrkan vid årsskiftet den minsta sedan slutet av 1990-talet då den förre försvarsministern Björn von Sydow (S) först talade om ökad internationalisering av försvaret.
Inför valet 2006 ställde Alliansen i utsikt att den svenska utlandsstyrkan skulle utökas till 2000 personer. Trots det har antalet soldater och militärobservatörer i utlandstjänst under Fredrik Reinfeldts sex år som statsminister stannat på samma låga nivå som under regeringen Persson. Då fanns i snitt 860 personer i utlandsstyrkan varje månad. Motsvarande siffra under Reinfeldt är 855.
Anmärkningsvärt är också att Sverige från mitten av 1990-talet nästan helt har upphört att ge truppbidrag till FN-ledda fredsfrämjande insatser. I EU-kretsen finns Sverige på sextonde plats bland truppbidragande länder till FN och bland de nordiska länderna hamnar bara Island lägre.
Avgörande för fred och säkerhet är att FN:s medlemsländer bidrar till de fredsinsatser som man har beslutat om. Om inte ens ett internationellt engagerat land som Sverige bidrar generöst – vilka ska då bidra? Hur ska världssamfundet leva upp till löftet om skyldighet att skydda civila från krig och brott mot mänskligheten om världens länder väljer att fokusera på inhemsk försvarsförmåga istället för kollektiva insatser?
Att visa solidaritet i praktisk handling hör till det viktigaste vi kan göra för att säkra att vi själva kommer att få stöd om det osannolika skulle drabba oss.
Vi skulle, sades det, få en omdaning där vi gick ifrån det ”förrådsställda invasionsförsvaret” till ett ”insatt insatsförsvar”. Den ambitionen har de senaste åren naggats i kanten och i försvarsdebatten betonas åter alltmer försvaret av svensk mark på bekostnad av internationella insatser. Det är inte svårt att se att vi är på väg mot en olycklig halvmesyr – ett förrådsställt insatsförsvar. Ambitionen om en ökad utlandsstyrka måste bestå och denna målsättning måste få spela en allt större roll för försvarsplaneringen. Försvarsmakten kan göra mer nytta internationellt. Svenska bidrag är dessutom efterfrågade.
Under lång tid har fokuseringen på Nato- och EU-ledda insatser varit närmast total. Sådana insatser kan behövas, men det är orimligt att Sverige helt har slutat bidra till de FN-ledda insatserna. I det konfliktdrabbade Afrika kommer mindre än 2 procent av personalen i FN:s militära fredsinsatser från Europa.
2009 års försvarsbeslut stödjer tanken att Försvarsmakten ska kunna hålla upp till 2000 personer insatta och att bidrag till FN är av vikt. Där sägs: ”FN har av medlemsländerna tilldelats det yttersta ansvaret för internationell fred och säkerhet. Eftersom FN är den organisation som bär den ojämförligt största bördan av fredsbevarande insatser är det av avgörande vikt att upprätthålla organisationens förmåga och trovärdighet.”
Denna insikt förpliktigar. Vi måste lyfta blicken och fundera över vad som gagnar gemensam säkerhet – och hur vi själva kan bidra till en tryggare värld.
Förslaget i Försvarsmaktens budgetunderlag för 2014 att minska anslagen till de internationella insatserna med 300 miljoner kronor årligen 2014-2016 är mot denna bakgrund fel väg att gå.