DEBATT Försvaret kan i händelse av kris inte hålla Sverige säkert, men förväntas ändå att dessutom hjälpa andra länder. Detta är inte rimligt, skriver Sara Skyttedal och Andreas Braw från KDU, som en kommentar till Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Ensam är inte stark, konstaterar författarna. Sverige behöver Nato.
Sveriges försvar befinner sig i en allvarlig situation. Samtidigt som ryska maktdemonstrationer vid Östersjön avlöser varandra står Sverige utan ett trovärdigt skydd. Överbefälhavaren har flera gånger påtalat hur underfinansierad Försvarsmakten är. Försvarets volym är dessutom för liten för att upprätthålla en trovärdig militär förmåga, konstaterar Riksrevisionen. Detta är ett resultat av en oansvarig försvarspolitik som förts i Sverige sedan 90-talet och som fortsatt under Alliansens styre.
Socialdemokraterna drev under Göran Perssons tid igenom massnedläggningar trots vilda protester från Försvarsmakten. Istället för att försvara riket skulle Sveriges försvar ägna sig åt internationell krishantering. Att Sverige varit en aktiv och kompetent partner i internationella insatser under 2000-talet är förvisso mycket positivt, och har dessutom gett Försvarsmakten möjlighet att utveckla nya förmågor. Men att vi samtidigt tappat förmågan till nationellt försvar är mycket oroande. Sveriges försvar kan i händelse av kris inte hålla Sverige säkert, men förväntas ändå att dessutom hjälpa andra länder. Vi välkomnar därför att Göran Hägglund i sitt tal vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen öppnade för att försvaret kan behöva tillföras mer resurser. Försvaret måste ges nödvändiga medel för att kunna utföra sitt uppdrag.
Mer behöver dock göras. Sverige har antagit en solidaritetsförklaring. Den binder oss att i händelse av kris hjälpa våra grannländer. Dessa grannländer är nästan uteslutande Natoländer. Sveriges försvar måste stärkas om vi ska kunna fullfölja detta. Det förutsätter att både regeringen och Socialdemokraterna reviderar sin försvarspolitik. Regeringen måste våga erkänna att försvarsreformen som nu genomförs till del har misslyckats och är underfinansierad. Socialdemokraterna och deras stödpartier bör erkänna att de bär en del av ansvaret, och åter prioritera försvaret framför andra budgetposter. Det krävs höjda anslag, men det är inte tillräckligt. Det är dags att både regering och opposition börjar diskutera ett övergivande av Sveriges militära alliansfrihet genom ett medlemskap i försvarsalliansen Nato. Regeringens mantra har varit att ”bygga säkerhet tillsammans med andra”. Det bästa sättet att göra det är att gå med i Nato. Det är därför glädjande att Kristdemokraterna numera vill utreda förutsättningarna för ett svenskt medlemskap.
Solidaritetsförklaringen, som även oppositionen står bakom, binder oss vid Nato. Men den binder inte Nato vid oss. Det är orimligt. I ett skarpt läge behövs garantier för samarbete och solidaritet, och då är ord och antaganden inte luft värt. Genom historien har oförberedda stater gång på gång förnedrats när de trott sig kunna förutspå historien och haft fel. Rysslands maktdemonstrationer i vårt närområde och snabba upprustning gör att en svensk alliansfrihet varken är moralisk eller rimlig.
Sveriges försvar kan, när försvarsreformen är fullt genomförd, försvara Sverige mot ett begränsat angrepp på en isolerad plats i en vecka. Försvarsmakten har dock tydligt deklarerat att man inte har de ekonomiska resurser som krävs för att fullt ut genomföra reformen. ”Enveckasförsvaret” är en målbild, men vi kommer inte att nå dit om inte politiken förändras. Det säger sig självt att detta är en extremt låg ambition för ett land med Sveriges geografiska läge.
Kristdemokratiska Ungdomsförbundet verkar för ett starkare svenskt försvar som inom Nato verkar för nordisk säkerhet. Ensam är inte, och har aldrig varit, stark. Nato behöver Sverige. Och Sverige behöver Nato.
