Svenskt bistånd har bland annat använts för massvaccinationer av barn. Men landet är, efter flera årtionden, fortfarande djupt beroende av hjälp utifrån. Foto ICAP, Columbia University
SIGNERAT Sverige och Tanzania firar i år 50 år av utvecklingssamarbete. Är det något att fira? Trots ett omfattande bistånd har den ekonomiska tillväxten varit låg. Det är något som inte fungerar, skriver Stefan Olsson, och jämför Tanzania med Sydkorea.
I år firar Sverige och Tanzania 50 år av utvecklingssamarbete. Är det verkligen något att fira? Tanzania är ett av Sveriges främsta biståndsländer, men fallet Tanzania är också en tragisk bekräftelse på det många har förstått men kanske inte har velat erkänna för sig själva, nämligen att biståndet inte har lyckats.
Frågan om bistånd fungerar eller inte är en ständig källa till debatt. Biståndet har också olika syften, och på så vis kan det vara svårt att förstå vad som menas med om det fungerar. Emellertid är fattigdomsbekämpning genom ekonomisk tillväxt grunden för regeringens biståndsstrategi för Tanzania. Även FN:s millenniemål nr 1 poängterar att fattigdomsbekämpning ska ge genom ekonomisk utveckling. Delmål 1B talar om ”full och produktiv sysselsättning” för alla, vilket är omöjligt att uppnå det inte finns tillväxt i ekonomin. Efter 50 år är dock resultatet med avseende på just tillväxten mycket tunt.
Tämligen ofta avfärdas biståndskritiker med att de skulle vara dåligt pålästa. Ett exempel på hur det kan se ut är när Svenska Dagbladets Jenny Nordberg kritiserat UD:s hantering av biståndspengar till FN. Någon debatt blir det inte utan istället är det Nordberg som får veta att hon inte begriper något. Staffan Landin, frilanskribent, kallar i Dagens Arena granskningen för osaklig och att det är ”allvarligt” att komma med sådan kritik:
När vi vet att stödet genom några av de multilaterala organisationerna sannolikt räddat miljontals liv. Det har varit med och bekostat; vaccin till 128 miljoner små barn, bromsmediciner till över 4 miljoner hiv-smittade människor, tuberkulos-behandling till över en miljon människor och 75 miljoner myggnät mot malaria.
Vaccin till 128 miljoner små barn, vem kan vara missnöjd med det? Bara den som inte begriper något.
Det kan därför vara värt att mer tydligt förklara vari misslyckandet ligger. För även om det går att visa att biståndspolitiken ger resultat gäller inte detta för den viktigaste biten – ekonomisk tillväxt.
En jämförelse mellan Tanzania och Sydkorea illustrerar problemet väl. Sydkorea var en gång lika fattigt som Tanzania, men är inte det nu. Sydkorea har haft en imponerande utveckling och tagit emot mindre och mindre bistånd. Tanzania har tvärtom tagit emot mer och mer bistånd utan att något har hänt med tillväxten.
Alla länder har olika förutsättningar och man kan kanske inte jämföra Tanzania och Sydkorea hur enkelt som helst. Men skillnaden mellan de två länderna säger ändå något väsenligt.
Sydkorea har gått från att vara en auktoritär regim till att bli en demokrati. Idag har landet ett välstånd som ligger på jämförbar nivå med Spanien och Portugal. Det har inte varit i krig under de senaste 50 åren. Korruptionen är hög men inte värre än i Italien. Transparency International ger Sydkorea en 45 plats i världsrankningen. Italien ligger på 72 plats.
Tanzania har också demokratiserats. Sedan 1992 tillåts mer än ett parti att ställa upp i valen, även om det är tveksamt om demokratin fungerar. Freedom House kallar landet för ”partly free”. Landet har inte heller varit i krig de senaste 50 åren. Korruptionen är hög. Transparency International placerar landet på 102 plats av 176.
Men den intressanta jämförelse ligger i hur mycket bistånd länderna har tagit emot och hur välståndsutvecklingen har sett ut. Det första diagrammet visar hur mycket bistånd länderna har tagit emot från 1960 till 2011. Sydkorea tog emot mycket bistånd efter Koreakriget men därefter successivt mindre och mindre. Redan 1984 var landet nere på noll.
Bild 1. Diagrammet visar mottaget bistånd i US-dollar, i fasta priser (2011), mellan 1960 och 2011, för Tanzania och Sydkorea. Siffrorna omfattar alla typer av bistånd. Källa: OECD.
Kurvan för Tanzania visar det motsatta. Landet fick sin självständighet 1961 och tog då emot en liten andel biståndspengar, men därefter mer och mer för varje år.
Detta ska då jämföras med hur utvecklingen av BNP per capita har sett ut. Tyvärr har Världsbanken inte data på hur BNP per capita utvecklats längre än från 1988 för Tanzania, men vi kan vara säkra på att levnadsstandarden inte var högre längre bak i tiden.
Bild 2. Diagrammet visar BNP per capita för Tanzania och Sydkorea, 1960–2012, i fasta priser, US-dollar (2000). Källa: Världsbanken och Google Public Data.
Det slående är hur Sydkorea tack vare sin industrialisering har ökat sitt välstånd kraftigt år från år medan Tanzania praktiskt taget stått stilla, trots ett omfattande inflöde av biståndspengar.
En ytlig jämförelse mellan två länder bevisar ingenting bestämt, men visar att frågan varför så lite händer inte kan viftas bort.
Även utvecklingsforskare har ställt sig samma fråga. Arne Bigsten, professor i utvecklingsekonomi, konstaterar i en läsvärld artikel i tidningen Omvärlden att det inte går att se någon effekt på länders ekonomi av mängden bistånd annat än marginellt. Och då talar vi om mätningar där man har fokuserat på biståndspengar vars syfte är att skapa tillväxt, alltså inte humanitärt bistånd som endast syftar till att minska mänskligt lidande.
Det är inte långsökt att hävda att frånvaron av mätbara effekter inte beror på mätsvårigheter utan att effekten inte finns. I forskning kan uteblivna resultat bero på två olika saker: mätproblem eller att hypotesen är falsk. Kanske är hypotesen falsk i detta fall.
Så vad ska vi tro? Efter 50 år med bistånd till Tanzania är det tydligt att resultatet i den viktigaste delen är klent. Tanzania är ett av Sveriges prioriterade biståndsländer, och det finns ingen anledning att betvivla att svenska pengar har gjort bra saker för detta land. Men biståndet framstår som en allmosa, inte som en hjälp till självhjälp.
Kritiken mot biståndet som ineffektivt är alltså långt ifrån så osaklig som Staffan Landin vill göra gällande. Visst är det bra att 128 miljoner små barn har kunnat vaccineras. Men det kan inte vara Sveriges och andra rika länders ansvar att förse hela världen med vaccin. Varje land måste klara en sådan sak själv. I slutändan är det långt fler än 128 miljoner barn som ska vaccineras. Den totala mängden barn i världen är 1,8 miljarder.
De 50 år av samarbete som Sverige och Tanzania nu firar tillsammans borde därför inte vara en tid för självberöm utan självkritik. Sverige betalar omkring 700–800 miljoner kr per år i bistånd till Tanzania. Pengarna har inte alltid investerats på ett sätt som ger avkastning – ekonomisk tillväxt. Därmed har det inte heller avhjälpt fattigdomen. Det är inte ett lyckat resultat.
