Resandet mellan Sverige-Turkiet är omfattande och Sverige är ett av de länder som starkast driver frågan om turkiskt EU-medlemskap.
TURKIET Sverige är ett av de länder som starkast driver frågan om turkiskt EU-medlemskap. Samtidigt är Turkiet det land i världen som har flest journalister fängslade. Bildts tystnad kring frihetsinskränkningarna är anmärkningsvärd, skriver Katarina Tracz.
För några veckor sedan besökte Turkiets president Abdullah Gül Sverige. Besöket, det första officiella turkiska statsbesöket någonsin i Sverige, gick inte av för hackor. Med sig hade president Gül en jättedelegation med över hundra tjänstemän, politiker och näringslivsrepresentanter samt flera turkiska ministrar.
Sverige och Turkiet har goda relationer, något som inte minst märks i antalet svenska turister som reser till landet varje år. Under 2012 besökte närmare 650 000 svenskar landet, och i Sverige bor cirka 120 000 svenskar med rötter i Turkiet. Banden mellan de båda länderna sträcker sig långt tillbaka. Efter Karl den XII:s vistelse i det Osmanska riket växte relationerna sig starkare och redan 1757 etablerade Sverige en permanent representation i Istanbul.
Inom EU är Sverige ett av de länder som idag driver den mest hårdföra linjen för turkiskt EU-medlemskap. Den politiska målsättningen är kännbar, inte minst på den svenska ambassaden i Ankara. När jag, som en del av en rundresa i Turkiet, besökte ambassaden för några veckor sedan talade man där om strävan efter turkiskt EU-medlemskap som den röda tråden för ambassadens arbete. Jag fick veta att ett turkiskt EU-medlemskap skulle innebära win-win i alla avseenden, så lyder nämligen den officiella svenska hållningen.
Några dagar dessförinnan hade jag träffat Ahmet Sik, journalist och medlem av turkiska journalistförbundet. I mars 2011, efter att ha skrivit en bok om den turkiska polisens koppling till Gulen-rörelsen, arresterades han. Boken, som ännu inte publicerats, var uppenbart provocerande för den turkiska regeringen; vid ett tillfälle liknade premiärminister Erdogan Siks bok vid en ”bomb”.
Ahmet Sik satt häktad i över ett år, dessvärre är han inte den ende journalisten som suttit i turkiskt fängelse. Turkiet är det land i världen som har flest frihetsberövade journalister. Och trenden för yttrandefrihetsinskränkningar fortsätter att peka åt fel håll. Under de senaste åren har allt fler oppositionella journalister fängslats, en utveckling som turkiska staten förklarar som ett led i bekämpningen av terrorism. Definitionen av vad som utgör ett terrorbrott har en generös bredd. I december 2011 hävdade den turkiske inrikesministern Idris Naim Sahin att skapandet av målningar, poesi och diverse skrifter kan utgöra en terroristisk handling.
Samtidigt har Turkiets utveckling i de flesta avseenden gått åt rätt håll sedan AK-partiet (Rättvise- och utvecklingspartiet) fick makten i början av 2000-talet. Parallellt med att välståndet ökat i ett ofattbart tempo har förbättringar skett inom jämställdhetsområdet och för landets minoriteter. Många som jag träffar säger att det finns färre tabun i dagens Turkiet, en uppfattning som framstår som paradoxal med vetskapen om alla fängslade journalister. Det nya tabut tycks vara att kritisera regeringen.
Under det turkiska statsbesöket var Fredrik Reinfeldt tydlig med sin kritik av de turkiska inskränkningarna i mediefriheten. Men Carl Bildt talade främst om fördjupat samarbete för ökad handel mellan Sverige och Turkiet. Visserligen nämnde Bildt ”svårigheter i reformprocessen” för att Turkiet ska gå med i EU, där han lyfte fram behovet av reformer inom rättsväsendet. Det är möjligt att utrikesministern underförstått syftade på att oppositionella journalister fortfarande fängslas, men inget av hans officiella uttalanden nämnde frågan konkret.
Givet de goda relationerna med Turkiet torde också utrikesministern kunna sätta extra press på AK-partiet i yttrandefrihetsfrågan. Detta sker möjligtvis bakom lyckta dörrar, de officiella uttalandena lyser dock med sin frånvaro. Bildts tystnad skaver.
