Gårdagens Debatt i SVT handlade bland annat om friskolornas vara eller icke-vara , och ett av friksolekritikernas stående argument återanvändes – som vanligt – gång på gång: Det är bara priviligierade familjer som har möjlighet att välja. De som saknar resurser eller kunskap får vackert se på när de kommunala skolorna dräneras på talang och pengar.
Men påståendet att bara priviligierade grupper engagerar sig i sina barns skolgång är, ur ett globalt perspektiv, hårresande.
I Lahore, Pakistan, går hälften av barnen i familjer med inkomster under en dollar om dagen i privata skolor.*
I de tre fattigaste slumområdena i Hyderabad, Indien, går 65 procent av barnen (som går i skolan) i privata skolor och den grupp som i högst utsträckning väljer privata skolor är muslimer som känner sig svikna av kvaliteten och tillgängligheten i de statliga skolorna.
I Patna, en av Indiens fattigaste storstäder, är 79 procent av skolorna privata, och av de privata skolorna riktar sig 69 procent till fattiga familjer och tar ut skolavgifter på mindre än 300 rupies (ca 30 kronor) i månaden.
I Lagos, Nigeria, går 75 procent av barnen i de fattiga förorterna i privata skolor.
I Ga-distriktet i Ghana, där 70 procent av invånarna lever i fattigdom, går 65 procent av barnen i privata skolor.
Det skulle vara lätt att avfärda siffrorna ovan som en konsekvens av att offentligt finansierade skolor inte är tillgängliga. Men så är oftast inte fallet. Att de fattiga barnen i utvecklingsländer går i privata skolor beror i stället på att de och deras föräldrar är missnöjda med saker som kvaliteten på undervisningen, den höga lärarfrånvaron och skolornas läge i förhållande till hemmen.
I Kenya har man infört gratis skolor, med en första konsekvens att många föräldrar tog sina barn ur de avgiftsbelagda skolorna för att spara pengar. Men efter en tid började elevströmmarna gå åt andra hållet igen: De fattiga familjerna ville hellre betala för kvalitet och kunskap än få undermålig undervisning gratis. Som en pappa uttryckte det till skolforskaren James Tooley:
”Om du går till en marknad och blir erbjuden gratis frukt och grönsaker kommer de att vara ruttna. Vill du ha färska frukter och grönsaker måste du betala för dem.”
I utvecklingsländer har alltså valet för de fattigaste på kort tid gått från att handla om huruvida man ska skicka sina barn till skolan över huvud taget, till vilken typ av skola man vill skicka dem till.
De fakta som läggs fram ovan är inte tänkta som argument för skolavgifter i Sverige. Men de manar fram viktiga frågor till Rosanna Dinamarca och andra skoldebattörer som hävdar att det krävs en viss nivå av kunskap och resurser för att engagera sig i sina barns skolgång: Varför förmår sluminvånare i Pakistan, Indien och Afrika göra aktiva skolval – och till och med betala mellan fem och tio procent av sina inkomster i skolavgifter – om man måste vara priviligierad för att göra ett sådant ställningstagande? Vilka resurs- och kunskapsmässiga hinder för skolval föreligger i Rosengård, Husby och Gottsunda som saknas i Lagos, Patna och Lahore?
*Alla siffror kommer från forskningssammanställningen ”Why the denial? Low-cost private schools in developing countries and their contribution to education” av Pauline Dixon, som besöker Sverige för Frivärlds räkning 19-21 november.
