Foto: Bengt Nilsson
SYDSUDAN En månad efter att striderna i Sydsudan inleddes är det svårt att se någon lösning på konflikten. Bengt Nilsson beskriver ett inbördeskrig präglat av stamlojalitet, handelsförbindelser och internationella relationer. Sydsudan är på väg att bli en konflikt med internationella konsekvenser.
Striderna i Sydsudan har nu pågått i drygt en månad. Inget tyder på att eld upphör är i sikte. De så kallade fredsförhandlingarna i Addis Abeba har inte gett några synbara resultat. Det är mycket svårt att se någon ljusning.
Konflikten som är förvillande lik ett regelrätt inbördeskrig har i de flesta medier beskrivits som en intern sydsudanesisk angelägenhet med starka etniska förtecken. Det är till stor del sant men de utrikespolitiska konsekvenserna är påtagliga. Och det är också de som förklarar engagemanget från de närmaste grannländerna. Särskilt Uganda har ryckt ut till den sydsudanesiska regeringens försvar och skickat stridande förband. Ugandiskt jaktflyg har bombat rebellpositioner. Den ugandiske presidenten Yoweri Museveni förklarade att det var fråga om att förhindra ett folkmord. Det kan förstås stämma, men mera troligt handlar det om att slå vakt om Ugandas stora ekonomiska intressen i det norra grannlandet.
Konflikten rör nämligen inte bara Sydsudan. Hela Östafrikas nära framtid står på spel.
Enligt planerna skulle Sydsudan detta år bli medlem i East African Community, EAC. Det är en sammanslutning av fem östafrikanska länder som har frihandel och omfattande politiskt samarbete på agendan. Kenya, som är ordförande just nu i EAC, har gjort stora investeringar i Sydsudan under senare år. Flera kenyanska banker och företag finns representerade i landet. Uganda exporterar konsumentvaror, bland annat livsmedel, till Sydsudan till ett årligt värde av motsvarande drygt två miljarder kronor.
Därtill kommer de tusentals kenyaner, ugandier och andra östafrikanska medborgare som har svepts med i den väldiga ekonomiska boomen i den oljerika nationen och fått välavlönade anställningar. Sydsudan blev redan 2005, när freden slöts, ett veritabelt Klondyke för unga utbildade människor som sökte sig dit från grannländerna.
Viktigast av allt är de förväntningar som finns på Sydsudans medverkan i det jättelika infrastrukturprojekt som går under benämningen LAPSSET. Det står för The Lamu Port and South Sudan-Ethiopia Transport Corridor. Det handlar om att bygga vägar, järnvägar och pipelines från Sydsudan, Uganda och Etiopien till en planerad hamn nära ön Lamu på Kenyas kust. Flygplatser skall anläggas, oljeraffinaderier skall uppföras. Det är tänkt att bli en modernisering av dessa länder vars like aldrig har skådats i den här delen av världen.
Det här är ett multimiljardprojekt som i förlängningen skall knyta ihop Östafrika med Västafrika och möjliggöra storskalig export av afrikanska råvaror – bland annat olja – till Asien. I synnerhet till Kina. Projektet har brottats med en mängd svårigheter och nu när Sydsudan befinner sig i fritt fall så fruktar många att de storstilade planerna måste skjutas på obestämd framtid.
Sydsudan exporterar ännu all sin olja genom Sudan, vilket få sydsudaneser är nöjda med. Det är en handel som inbringar motsvarande 70 miljarder kronor om året. Om en pipeline kunde byggas till Lamu i Kenya skulle det lösa en mängd politiska problem. Och kanske skapa några nya eftersom Sudan inte skulle glädjas åt uteblivna transitavgifter.
En försening av LAPSSET kommer att drabba den oerhört lovande oljeindustrin som nu håller på att byggas upp i Uganda och Kenya. Stora mängder olja har påträffats av bland andra det Sverigerelaterade bolaget Africa Oil. Det krävs väldiga investeringar för att göra effektiv export möjlig och där betraktas Sydsudan som en viktig partner. Utan Sydsudans medverkan är det svårt att se hur LAPSSET ska kunna genomföras. Den nu pågående konflikten får alltså omfattande konsekvenser för hela Östafrika. I förlängningen för hela kontinenten och dess handel med Kina.
Beijing är djupt oroad av konflikten i Sydsudan. Utrikesminister Wang Yi besökte i början av januari Etiopien och träffade representanter för de stridande parterna där. Ett kinesiskt ingripande på så hög nivå i en afrikansk inrikeskonflikt har inte bevittnats tidigare. Det säger en del om allvaret i situationen.
Det var motståndet mot Khartoumregeringens strukturella förtryck som enade folken i södra Sudan under inbördeskriget som började 1983 och slutade 2005. Det vill säga, någon fullständig enighet nåddes aldrig. Milisgrupper som motsatte sig den dominerande gerillan Sudan People´s Liberation Army, SPLA, bildades. De samarbetade ofta med Khartoumregeringen och erbjöd sina tjänster till oljebolag verksamma i landet.
De största stammarna dinka och nuer är av tradition acefala samhällen. Det gäller även murle och ytterligare några av Sydsudans totalt 62 stammar.
Ett acefalt samhälle kännetecknas av att det saknar central styrning. Ordet acefalt betyder ordagrant ”utan huvud”. Det här är en mycket viktig del i förklaringen till att världens nyaste land Sydsudan är så svårt att regera. De folk som lever där har bara negativa erfarenheter av centraliserat styre. Det handlar om turkarnas och engelsmännens ockupation i äldre dagar, och den muslimska dominansen sedan Sudan blev självständigt 1956.
Oviljan att underkasta sig en central statsmakt i kombination med den traditionella livsstilen som innefattar boskapsskötsel baserad på säsongsvandring gör landet till ett minst sagt svårskött pastorat. Arvet efter det långa inbördeskriget är också mycket tydligt i ledande politikers sätt att hantera sina inbördes motsättningar. Att skjuta först och fråga sedan är en etablerad metod när man känner sig trängd och hotad.
Men det är inte bara medborgarnas egensinnighet som skapar problem. Värst av allt är den roffarmentalitet som har kännetecknat Sydsudans regering alltsedan dess tillblivelse. Ofantliga penningsummor har försnillats. Det styrande partiet Sudan People´s Liberation Movement, SPLM, har blivit ett redskap för enskilda politiker med vars hjälp de har skaffat sig makt och förmögenheter. Pengarna kommer från oljeindustrin.
Att hålla samman partiet blev ett självändamål eftersom det möjliggjorde denna väldiga förmögenhetsuppbyggnad hos de styrande. Trots att dessa politiskt ofta drog åt helt olika håll.
Den regering som tog på sig ansvaret att bygga det nya landet bestod av individer som i flera fall hade varit bittra fiender under inbördeskriget. SPLA-ledaren John Garang omkom i en helikopterolycka redan 2005. President blev då en nära medarbetare till honom, Salva Kiir. Denne saknar all den karisma som Garang hade. Han har svagt stöd även hos den egna stammen dinka och brottas dessutom med personliga, alkoholrelaterade problem.
Riek Machar, nuer, var fram till i somras vicepresident. När han meddelade att han ämnade utmana Salva Kiir i det presidentval som är utlyst till 2015 resulterade det i att han fick sparken. Då rasade också det statsbärande partiet SPLM som ett korthus. Flera tunga politiker solidariserade sig med Riek Machar och det skedde över stamgränserna. Mest uppseendeväckande var att en grupp högt uppsatta politiker som i folkmun kallas Garang Boys (jämför Palmes pojkar…) valde att distansera sig från Salva Kiir. Trots att de tidigare hade varit hans närmaste allierade.
Även John Garangs änka Rebecca och sonen Mabior uttalade sitt stöd för Machar. Allt detta vållade svår förvirring i Juba. Alla frågade sig vem som egentligen hade makten.
Allianserna över stamgränserna vittnar om en minimal, men ändå viktig förskjutning i det politiska landskapet i Sydsudan. Det som tidigare var etniska motsättningar med politiska konsekvenser kan i den här konkreta konflikten nu istället betraktas som politiska motsättningar med etniska följdverkningar. Kanske ett litet, litet steg i rätt riktning. Allt som leder bort från den traditionella tribalismen, alltså stamtänkandet, måste välkomnas i Afrika.
Det finns ett amerikanskt uttryck som säger att all politik är lokalpolitik, och det stämmer bra i Sydsudan. Den politiker som inte backas upp av sin stam är chanslös. Samtidigt som han måste försöka bredda sin väljarbas för att få ett övertag över sin konkurrent. I praktiken innebär det att det bara är dinka och nuer som kan vinna val. Detta skulle kunna ändras om de resterande 60 stammarna i landet kunde skapa en fungerande allians. Men det har vi ännu inte sett i Sydsudan, trots de nämnda små tecknen på att en förändring kan vara på väg.
Det här betyder att politiska motsättningar kommer att fortsätta hämta näring i stamkonflikter. Oavsett alla fina och politiskt korrekta uttalanden om motsatsen från framträdande personligheter.
När strider bröt ut i militärförläggningar i huvudstaden Juba den 15 december sågs det som ett kuppförsök. Riek Machar gick under jorden vilket förstärkte det intrycket. Flera av Garangs pojkar fängslades och sitter fortfarande bakom lås och bom. Riek Machar har hälsat från sin okända uppehållsort att han vägrar gå med på några som helst eftergifter om inte Garangs pojkar släpps. Det är en historisk ironi eftersom John Garang och Riek Machar var dödsfiender under 1990-talet.
Skottlossningen den 15 december eskalerade snabbt till att bli ett sannskyldigt inbördeskrig där soldater lojala mot Riek Machar gjorde myteri och gick i krig mot de trupper som fortfarande tog order av regeringen. Flera viktiga städer som Bor, Bentiu och Malakal erövrades av rebellerna och ödelades sedan närmast totalt i de strider som följde. Landets oljeinstallationer skadades svårt. Den materiella förstörelsen har skjutit många förhoppningar i sank. Att Sydsudans oljeinkomster skulle kunna utgöra ekonomisk motor i storstilade regionala utvecklingsplaner förefaller nu avlägset.
Det som började med skottlossning mellan några skjutglada soldater i Juba natten till den 15 december hotar alltså i dag att sabotera hela Östafrikas ambitiösa plan på utveckling och ökat politiskt samarbete.
Att närmare 100 000 människor har flytt till grannländerna, nära hälften av dem till Uganda, gör inte saken bättre.
Tråkigare än så kunde året knappast börja.
