Rebeller i Fria syriska armén. Foto: Freedom House
SYRIEN. Syriens minoriteter har hamnat i kläm. Av överlevnadsskäl har de varit allierade med Assadregimen. Ett fortsatt stöd för presidenten kan få ödesdigra konsekvenser. Men att ansluta sig till en opposition som delvis influeras av jihadister är inte något självklart val.
Som företrädare för en religiös minoritet har Assad varit beroende av stöd från andra mindre grupper. Kohandeln med landets minoriteter har i alla tider varit ett ständigt inslag i Assadklanens inrikespolitik. Att nu fortsätta solidarisera sig med regimen kan få katastrofala följder för landets minoriteter. Men att ansluta sig till en opposition som till del influeras av militanta islamister är inte heller något självklart val.
För fyra år sedan gjorde jag en resa i Syrien. Strax norr om Damaskus fann jag byar och små städer som var i det närmaste helt kristna. De utstrålade en materiell välfärd som kontrasterade mot de omkringliggande muslimdominerade motsvarigheterna. I Maalula träffade jag människor som fortfarande talade arameiska, det gamla språk som var Jesu modersmål, till vardags.
Jag hamnade på ett evenemang i byn Tal Kawkab strax söder om Damaskus. Det öppna torget framför kyrkan var fylld till sista plats av åhörare. En ceremoni till minne av aposteln Paulus – Syriens store son – pågick. Huvudperson var ledaren för den grekisk-ortodoxa kyrkan i landet, patriark Ignatius IV. Men där fanns även Syriens muslimske stormufti Ahmad Hassoun. Tillsammans skulle de markera att sämjan var total mellan de båda dominerande religionerna i landet.
En blåsorkester spelade, kamerablixtarna smattrade och läskedrycksförsäljarna gjorde strålande affärer. Där stod svarta limousiner med tonade rutor på rad. Bredaxlade unga män med solglasögon och hörsnäcka i örat punktmarkerade hedersgästerna. I publiken hittade jag Lamiss Khoury, en medelålders kristen kvinna som arbetade som lärare. Hon var lycklig över evenemanget men aningen bekymrad över de kristnas framtid i Syrien.
– Vi föder färre barn än muslimerna, konstaterade hon. På sikt kommer balansen mellan oss och muslimerna att förändras till vår nackdel.
Jag frågade om hon som kristen märkte av någon negativ särbehandling i samhället. Hon svarade tveksamt jakande.
– Vi känns ju igen på våra namn, sade hon. Det finns ingen öppen diskriminering men om en muslim och en kristen konkurrerar om ett jobb så går det oftast till muslimen.
– Det är kanske naturligt, menade hon. Man skyddar den som ingår i ens egen grupp. Alla vill ta hand om sina egna.
Lamiss Khoury var medveten om landets inneboende spänningar. Men hon gav inte intryck av att vara djupt oroad. Om någon just då hade informerat oss om att Syrien bara några få år senare skulle slungas in i en repris på Libanons blodiga sekteristkrig, så hade ingen av oss kunnat ta det på allvar.
De kristna i Syrien utgör cirka 10 procent av befolkningen. Det betyder ungefär två miljoner individer. De flesta är grekisk–ortodoxa och ser sig som de mest genuint kristna i världen. Som Lamiss Khoury sade föder de färre barn, och före det nu pågående inbördeskriget emigrerade många också. Inte därför att de var förföljda, utan oftast av omsorg om sina barns möjligheter till högre utbildning med internationellt erkänd kvalitet.
Ungefär 70 procent av landets befolkning är sunnimuslimer, men president Bashar Assad är alawit. Officiellt är alawiterna shiamuslimer, men betraktas inte alltid som det. I likhet med druserna utövar de en religion som till stor del är hemlig och har sina rötter i förislamiska trosföreställningar.
De kristnas utsatthet i Mellanöstern har förvärrats under senare år, på grund av deras påtvingade lojaliteter mot despoter som har störtats. Den kristna kyrkan i Irak var den mest stabila i hela regionen ända tills George W Bush – pånyttfödd kristen – beordrade en invasion av landet. Då utsattes de kristna för en exempellös förföljelse.
Den kristne koptiske påven Shenouda i Egypten stödde Hosni Mubarak in i det sista, av pragmatiska skäl. Det har kostat många kristna egyptier livet.
De kristna har under hela klanen Assads maktinnehav i Syrien sett sig tvungna att hålla sig väl med alawiterna. Detsamma gäller för landets övriga minoriteter. Ismailiterna är shiamuslimer och uppgår till cirka 200 000 i Syrien. Nu under pågående krig försöker regimen knyta dem ännu starkare till sig. Men det gör även oppositionen.
Druserna som huvudsakligen bebor Golanhöjderna som till viss del ockuperas av Israel är också shiamuslimer. Därmed är de i likhet med ismailiterna naturliga allierade med Assads regim, så länge rent konfessionella hänsyn avgör lojaliteterna. Men så enkel är inte maktekvationen i Mellanöstern. Assad har fortfarande stöd av Iran (shiamuslimer) och även av Irans protegé Hizbollah i Libanon. Det avtalet är dock inte hugget i sten. Det kan omprövas om Assads position blir ohållbar.
Druserna som i Israel till stor del visar lojalitet mot den israeliska staten och till och med ofta tjänstgör i armén där, är kända för sin pragmatiska flexibilitet. De är fler än en halv miljon till antalet i Syrien och därmed en kraft att räkna med.
Kurderna och palestinierna är två andra grupper som har en svår balansgång att gå i kriget. Kurderna bor till största del i norr och nordost nära gränsen till Turkiet och Irak och har länge betraktat sig som diskriminerade i Syrien. Men får de det bättre under en sunnimuslimskt dominerad regering efter det att Assad har störtats? Det vågar ingen svära på i dag. Därför är även de splittrade mellan att stödja Assad eller oppositionen.
Palestinierna befinner sig i en utomordentligt svår situation. De är en halv miljon till antalet och många är syriska medborgare. I Syrien utgör de en egen grupp och definieras inte efter religionstillhörighet. Ända sedan de fördrevs från sitt hemland i samband med att staten Israel bildades 1948 har de levt på nåder under olika despoters styre i Mellanöstern. De har blodiga minnen från Libanon, Irak, Kuwait och Jordanien. Nu ser de den egna historien upprepa sig i Syrien.
Neutralitet i de nu pågående striderna i Syrien tycks vara palestiniernas enda chans att överleva som grupp. Men frågan är om neutralitet är möjlig i en så hårt polariserad situation som den som nu råder. Både den fria syriska armén och Assads trupper försöker värva palestinierna. Deras enda hopp står till det faktum att de flesta av dem är sunnimuslimer, liksom majoriteten i den syriska oppositionen.
Under det syriska upproret har oppositionen förändrats. Det viktigaste som har hänt det senaste halvåret är salafisternas växande inflytande. Salafismen står för en ortodox tolkning av islam och dess utövare betraktas ofta som militanta jihadister. Det är inte helt sant, det finns schatteringar även inom salafismen. Men utan tvivel har de militanta i dag en stark påverkan på kampen mot Assads styre. Nu rapporteras det i svenska medier att även unga män från Sverige har anslutit sig till jihadiststyrkor i Syrien.
Kriget i Syrien sponsras av många utländska krafter, som Turkiet, Iran, Irak och Hizbollah. Stödet kommer i form av pengar och materiel. De som hoppas på seger slänger in sina insatser och håller tummarna för sina aktörer. Salafisterna har starkt stöd från rika Gulfstater som vill rucka på Irans makt i regionen. Det gäller inte minst Saudiarabien. Detta innebär ett hot mot mer sekulära krafter inom oppositionen och även mot icke-muslimska grupper i landet som har goda skäl att frukta salafisterna. Ryssland stöder Syriens kristna och har hittills vägrat gå med på utländsk intervention i kriget.
Det syriska folket och omvärlden skulle ha allt att vinna på att oppositionen i Syrien samlas och koordineras. I dagsläget tycks utvecklingen gå åt motsatt håll med allt fler utländska sponsorer som alla har sina egna önskemål om det nya Syrien.
Analogin med Libanons långdragna, sekteristiska krig känns hotfullt närliggande.
