En demonstrant hissar Syriens flagga under Wissam al-Hassans begravning i Beirut Foto: Gregg Carlstrom
LIBANON Den 19:e oktober i år detonerade en bilbomb i centrala Beirut, ett av stadens dödligaste bombdåd på flera år. Attentatet väckte liv i minnen från krigsåren 1975-90, men tycks ha en stark koppling till oroligheterna i Syrien, skriver freds- och konfliktforskaren Ralph Sundberg.
Den 19:e oktober i år detonerade en bilbomb i centrala Beirut. Wissam al-Hassan, en högt uppsatt chef i Libanons interna säkerhetsstyrka (Internal Security Forces, ISF), och sju andra människor omkom i Beiruts dödligaste bombdåd på flera år. Bombningen väcker hos många liv i minnesbilder från Libanons inbördeskrig (1975-1990), då Beirut var liktydigt med bombdåd och plågades svårt av en myriad olika konflikter.
Detta dåd tycks dock inte ha varit direkt kopplat till politiska konflikter av en strikt inrikespolitisk, libanesisk natur. De flesta analytiker pekade istället snabbt ut dådet som en effekt av konflikten i Syrien. Av hur Assad söker att kontrollera Libanon eller hur Assad försöker straffa sina internationella rivaler genom att riva ned Libanon i ett moras.
Som politisk entitet har Libanon praktiskt taget aldrig varit mästare över sitt eget öde. De två stora grannarna Israel och Syrien – och under en tid även PLO – har sedan den israelisk-arabiska konfliktens begynnelse dikterat många av villkoren för Libanons existens och stabilitet. Libanon har ofta varit en arena för det politiska spelet gällande andra konflikter; till viss del sådana man egentligen inte har någon del i. Libanon befinner sig fortfarande i detta läge då Syriens skugga fortsatt hänger över landet (trots dess officiella ”reträtt” 2005), samtidigt som Hezbollah dikterar relationen till Israel. Det är dock inkorrekt att hävda att Libanon hade varit fullständigt stabilt och konfliktfritt utan inblandning från andra håll. De splittringar i landet som just nu Syrien – och tidigare även Israel – spelar på är högst verkliga även om deras intensitet till stor del kan påverkas utifrån.
Men trots ett instabilt politiskt liv och grannar som stundtals gör det mesta möjliga för att lägga sig i är det mycket osannolikt att Libanon kommer pressas över kanten till ett nytt inbördeskrig. De aktörer som står mot varandra i Libanon har sedan inbördeskrigets slut haft många möjligheter att enkelt kasta in Libanon i ett nytt krig, men alltid undvikit detta. Även när de inhemska konfliktfrågorna varit betydligt hetare än vad som just nu är fallet.
Anledningarna till att så pass många ser en fara för ett nytt inbördeskrig är egentligen två. Den första analysen är irrelevant i sin alldeles för simplistiska formulering: Libanon är instabilt och ramlar ihop om man skakar kojan tillräckligt hårt. Den andra är svårare att avskriva och rör istället faktumet att de inbördes stridigheter som faktiskt pågått i landet under 2012 har väldigt många karaktärsdrag som är praktiskt taget identiska med kriget 1975-90.
Inbördeskriget i Syrien och Assads manövrerande i Libanon har väckt främst två konflikter till liv. Den första – konflikten mellan alawiter och sunnimuslimer – har de rötter som tydligast sträcker sig tillbaka till kriget 1975-1990. Den andra konflikten, som nu står främst mellan en pro-västlig maronitisk-sunnisk politisk allians och en shiitisk-alawitisk pro-syrisk gruppering, sträcker sig tillbaka till landets grundande 1943 och den så kallade Nationella pakten.
De intensiva strider som stått i den nordliga staden Tripoli mellan det sunnidominerade Bab al-Tabbaneh grannskapet och det alawitisk-dominerade området Jabal Mohsen påminner mycket om stridigheter mellan dessa områden under inbördeskriget. Grupperna är i mångt och mycket desamma (om man förenklar bilden något), och splittringens viktigaste aspekt är fortfarande de tydliga pro- och anti-syriska politiska skiljelinjerna. Denna skiljelinje är dock synlig även i det religiösa, med många alawiter som stödjer de pro-syriska partierna Arab Democratic Party och Syrian Social Nationalist Party. SSNP och ADP allierade sig mot den maronitiska sidan under inbördeskriget och utkämpade hårda strider mot den sunnitiska Tahweed-rörelsen som liksom maroniterna var anti-syriska. Både ADP och SSNP var till stor del styrda från Syrien under detta krig.
Den nuvarande splittringen i Tripoli har även grundare rötter, och härstammar från tiden efter inbördeskriget då Libanon i praktiken var en syrisk lydstat. Den sunnitiska delen av Tripoli domineras inte bara av Tahweed-rörelsen, utan även av det anti-syriska politiska partiet Future Movement. FM leds av den tydligt anti-syriske Saad Hariri, vars far var Rafiq Hariri. Det var mordet på denne sunnitiske ledare 2005 som utlöste de folkliga protester som tvingade ut den officiella syriska närvaron ur landet samma år. Även om splittringen här inte har samma djupa rötter är knäckfrågan alltså även här landets orientering gällande Syrien och västmakterna.
Frågan huruvida Libanon skall blicka österut eller västerut för sin framtid är en av de övergripande frågorna som plågat Libanon alltsedan självständigheten 1943. Stridigheterna i Tripoli har lokala dimensioner, men kan kopplas till denna centrala fråga för hela landet.
Att tydligt redogöra för denna frågas effekter på Libanons nutidshistoria skulle dock kräva en bok av större format. Libanons officiella förhållande till Syrien har skiftat alltsedan inbördeskrigets slut, beroende på vilken aktör som dominerat landets regering. Under ockupation från 1990 till 2005 var landet klart pro-syriskt. Efter Hariris maktövertagande svängde man i en mer pro-västlig riktning. För att sedan återgå till en relativt pro-syrisk hållning då Hezbollah och dess allierade började dominera regeringsmakten 2009. Som många analytiker påpekat är det således bekymmersamt att Libanon skakas av syrisk inblandning när just den pro-syriska och antisyriska frågan är så pass viktig i det politiska livet.
Men ovanstående analys lider av minst en påtaglig brist: antagandet att de politiska grupperingarna och ledarna i Libanon står och hoppar av lust att söka ta makten med vapen. Sedan 2005 och det syriska uttåget är detta ett felaktigt antagande. För det första har icke-libanesiska aktörers möjligheter att påverka Libanons politiska liv minskats dramatiskt. Irans inflytande över Hezbollah har minskat, Israel ockuperar inte längre delar av södra Libanon och dess allierade milis i dessa områden är upplöst för vinden, de palestinska grupperingarna i flyktinglägren är pacificerade och Syrien har inte längre en ansenlig truppnärvaro i landet. De stora patronerna har således mer begränsade möjligheter att piska på sina klienter.
För det andra har de senaste åren visat att de libanesiska politiska ledarna – hur benägna de än brukar vara att ta till uppspelt och dramatisk retorik – tassar mycket varsamt kring frågan om att ta till vapen för att vinna makten. Inte minst under 2008 års politiska konflikt mellan Hezbollah och Future Movement bjöds ypperliga tillfällen att tillmötesgå den andra partens provokationer och försöka sig på schack matt. Men ingen vågade sig på att utmana de grundläggande spelreglerna för politiken i Libanon. Och detta trots Hezbollahs vida överlägsna militära kapacitet. Dessa regler går ut på att samtliga etno-religiösa grupperingar skall ha inflytande över det officiella politiska livet och att balansen dem emellan skall vara ytterst hårfin för att undvika att den ena parten kan dominera den andra. Denna balans var inte välkalibrerad mellan 1943 och 1990, vilket var en avgörande faktor för utbrottet av inbördeskriget, som avslutades med en omkalibrering av maktstrukturen. Den tidigare 6:5 formeln i parlamentet till de kristnas fördel byttes till en 1:1 balans mellan de kristna och muslimska grupperna. Även den nya balansen överrepresenterar med största sannolikhet den kristna befolkningen ur rent demografisk synvinkel men respekteras alltjämt.
Slutsatsen om balansens inflytande tycks alltså – tack och lov – nu ha slagit rot; en minimal och alternerande dominans i det politiska livet är att föredra framför att försöka vinna total dominans åt den egna gruppen. Detta eftersom en strävan efter dominans har visat sig vara det som inte bara blåser liv i miliserna, utan även eftersom en sådan total dominans är vad som får omvärlden att gå i taket och intervenera på den ena eller andra sidan.
Det komplicerade, splittrade och djupt sekteristiska politiska livet – i kombination med omvärldens klåfingrighet – gör också att det är praktiskt taget omöjligt att kunna beräkna om den egna sidan eller motståndarsidan kommer att avgå med segern om striden blir blodig. Även här lär en lärdom från inbördeskriget spela in, nämligen den att den allians av politiska grupper som befinner sig nära segern inte nödvändigtvis behåller denna position särskilt länge. Allianserna under inbördeskriget skiftade konstant och gör det fortfarande. Något som inte minst är uppenbart i faktumet att den förut rabiat anti-syriske politikern Michel Aoun – som var den siste att vika sig för den syriska militära överlägsenheten 1990 – nu är en av den pro-syriska falangens mest framträdande aktörer.
Denna respekt för balansen förklarar även varför den libanesiska armén – mer än att vara en armé som lyder under regeringen – kan ses som en ”tredje part” som inte tar ställning i konflikterna mellan de politiska grupperingarna. Detta även om ett politiskt parti eller politisk gruppering sätter sig emot lagen. Den enda större militära aktionen som utförts av armén sedan inbördeskriget är den mot Fatah al-Islam i flyktinglägret Nahr al-Bared. Men rörande denna bör man komma ihåg att Fatah al-Islam var en i grunden palestinsk grupp och således inte en maktfaktor rörande den större politiska konflikten i Libanon. Ett statligt våldsmonopol existerar i praktiken inte som en konsekvent faktor, utan även armén används i ett balanserande syfte.
Trots de likheter med inbördeskriget som syns i årets öppna stridigheter samt i den politiska klyftan om landets inställning till öst och väst är Libanon förmodligen inte så bräckligt som många vill göra gällande. Visst är landet instabilt, splittrat och präglat av sin historia av konflikter. Men slutsatser tycks även ha dragits från denna historia; ett stormigt politiskt liv är vida överlägset ett stormigt inbördeskrig. Balansen måste – och kommer att – hållas.
