ISRAEL Det har nu blivit klart att Israel får en ny regering efter nyvalet. Landet har många högteknologiska företag och människor ser sig främst som entreprenörer, skriver Waldemar Ingdahl, som har rest till Jerusalem och träffat en av premiärminister Netanyahus rådgivare.
Snön ligger tät i Getsemanes trädgård och på Jerusalems gator. Israel har haft ett av de kraftigaste ovädren på tjugo år med regn som spolat bort vägar och femton oväntade centimeter snö.
Oväntat är även Eitan Elirams utseende. Klädd med en enkel bönekalott på huvudet ser han ut som om han är på väg till en föreläsning, snarare än att han ska ha ett möte i hotell King Davids traditionsfyllda lobby.
”Ta av slipsen, det här är Israel”, säger han hjärtligt. Eliram är premiärminister Benjamin Netanyahus rådgivare i frågor om teknik och nya medier. Han var en av dem som utformade den nya bilden av Israel och posten fick han genom att vinna ett anbudsförfarande. Han undervisar vid hebreiska universitetet och var den förste i landet att doktorera på ämnet sociala medier.
Trots den globala krisen är tiderna relativt goda i Israel. Tillväxten spås av centralbanken till 3 procent i år, budgetunderskottet till 4,2 procent, inflationen medelhög och statsskulden är under kontroll. Israel har vunnit rykte om att vara The Start Up Nation, efter en bok av Dan Senor och Saul Singer som kom 2009.
”Det handlar om att nå ut och bygga ett nytt varumärke för Israel” att visa landet exportframgångar, blomstrande entreprenörskap och förmåga till teknisk innovation. Eliram har med sig en innovatör som berättar att hans företag forskar på nanomaterial för att fånga upp virus i kroppen. Mötet är direkt och informellt. Hastigt öppnas nya dörrar, alla verkar känna alla i tekniksvängen.
Det finns omkring 5 000 högteknologiska företag i Israel, varav 3 000 är nystartade och 450 grundades under 2011. Israels teknikföretag drog under 2010 in 170 dollar per person i utländskt privat riskkapital mot 30 dollar i Sverige. Det sätter Tel Aviv, en stad mindre än Göteborg, i klass med världsstäder som New York, Los Angeles och London inom innovation och entreprenörskap.
Inget annat land, förutom USA och Kina, har fler företag noterade på den snabbväxande NASDAQ-börsen. I kvarteren runt finansgatan Rotschild Avenue trängs tillverkare av smartphoneappar med utvecklare av konstbevattningssystem, bioteknikföretag med mikrochiputformare. Företagsnamnen är inte så välkända, de tillverkar främst innehåll och programvara som komponenter i andra företags slutprodukter. Israels roll i forskningen är nästan tio gånger större än landets andel av världsbefolkningen.
”I Israel finns en tradition av ifrågasättande. Läs Talmud, det är judarnas svar till Gud”, säger Eliram och pekar på hur det präglar samhället.
Alla, både män och kvinnor, gör värnplikten. Israels försvarsmakt har en plattare befälsstruktur, officerare ska leda genom exempel, soldaterna ska vara självständiga. Det går att säga emot befälen om man kan redovisa sina skäl och vad man kan lära sig av det. Israeler kan vara mycket franka, närmast brutala, med vad de tycker: ”Under värnplikten får ungdomarna tidigt ta ansvar, men även möjligheter att lyckas med saker”, då blir man inte rädd för att misslyckas och van att försöka på nytt. ”Många företag startas av två-tre armékompisar på 30 000 dollar; på åtta månader har de en produkt och efter två år är de etablerade”. Det är lätt att bilda ett nytt företag, ”advokaterna får komma in senare”.
Världens fokus är ofta på konflikten med Palestina, samtidigt har närmast ett ekonomiskt mirakel ägt rum de senaste åren. Det inte minst om man tänker på de dåliga förutsättningar Israel haft.
Uteserveringen hos sambusakbagaren vid Ben Yehuda Street i Tel Aviv är folktom i kylan. Bauhaushusen skvallrar om att det mesta är nytt i det bibliska landet. Arnon Ben Nahum, som inte kunnat hålla sig ifrån journalistyrket, berättar om förväntningarna från pionjärtiden. Omgivet av fiender och av ogästvänlig natur pekar Ben Nahum på att ”Israels öde ligger inte helt i Israels händer”. Sedan den förste premiärministern David Ben Gurion har det funnits en övertygelse att israelerna måste bemästra sitt eget öde.
En ny dådkraftig jude, en kontrast till den veke i gettot, skulle uppstå ur jordbrukets kroppsarbete. Israel byggdes på demokratisk socialism och kibbutzernas kollektivjordbruk, där de flesta politiker och officerare hade sitt ursprung. Arbetarpartiet hade oavbrutet regeringsmakten mellan 1948 till 1977. Staten styrde priser och löner. Israels LO, Histadrut, behärskade arbetsmarknaden. Statsföretagen dominerade en ekonomi beroende av solturism, apelsiner och textilier. Krig och en offentlig sektor som expanderade till 75 procent av BNP finansierades med höga skatter och inflation. I mitten av 80-talet låg den i medel på 450 procent årligen, med en topp på 950 procent år 1984 då valutan kollapsade.
Det politiska landskapet förändrades. Den offentliga sektorn skars ned, den nya shekeln devalverades kraftigt, priser och löner släpptes friare, arbetsmarknaden avreglerades och marknaden öppnades för privata universitet och högskolor. Centralbanken blev självständig. De politiska strukturerna bröts upp, kibbutzen blev en country club för fattiga och arbetarpartiet är en skugga av sitt forna jag.
Berlinmuren föll och under några år på 90-talet anlände omkring en miljon judar från Sovjetunionen till ett land med då 4,5 miljon invånare. Omkring 100 000 etiopiska judar kom från ett fattigt jordbrukssamhälle. Då staten Israel är grundad på judisk immigration så gick det inte att stänga gränserna.
Stormen låser in företagsforskaren Eyal Benjamin på Tel Aviv-Jaffas högskola, så det blir ett långt samtal på kontoret.
”I ett land som alltid måste se sig över axeln, lär man sig att improvisera” och i början av 90-talet betydde den höga immigrationen att samhället måste just improvisera. Det fanns helt enkelt inga resurser för att fortsätta som tidigare. Majoriteten av sovjetjudarna hade en högre utbildning än den övriga befolkningen, men det fanns inga arbeten som matchade deras kunskaper i den stela ekonomin. De nyanlända fick lära sig hebreiska så fort som möjligt, för att till stor del stå på egna ben genom att skapa sina egna arbetstillfällen. Alla blev tvungna att tänka på exportmarknaden från första början, då hemmamarknaden är alltför liten.
Yozmaprogrammet började 1993 när staten lade 100 miljoner dollar i en riskkapitalfond att investera i nya företag. Det fanns inga resurser att bygga upp administrativa program för att stimulera företagande. Yozma lockade till sig utländska investerare att bilda egna fonder. Det gavs skatterabatter och staten lovade att matcha en del av det kapital fonderna drog in med pengar från Yozma. ”Investerare förväntas vara aktiva. De kommer inte bara med pengar, de kommer med erfarenhet”, tillsammans med ett nätverk av privata inkubatorer sätter de fart på företagen.
”Hög utbildningsnivå, invandring och Israels försvarsmakt ger kunskap. Inkubatorer, riskkapitalister och utländska investerare ger resurser. Nätverkande och gemenskap bygger karaktär, summerat ger det framgång vilket ger återkopplingar i alla steg”. Det israeliska ekosystemet för företagande har kommit in i en god cirkel med imponerande resultat.
Det finns utmaningar: teknikföretagen står för 40 procent av exporten, men anställer bara 10 procent av arbetsstyrkan. Det är bara fyra företag av 3 800 inom tekniksektorn som säljer för mer än en miljard dollar om året av 3 800 inom tekniksektorn. Endast 55 procent av de arbetsföra är verksamma på arbetsmarknaden. Lönerna är låga och levnadsomkostnaderna är höga. Bostadsbyggandet är för lågt och Israel har ännu ett relativt högt skattetryck med 25 procent i bolagsskatt och inkomstskatten kan nå 50 procent.
Teknikföretag anställer idag i allmänhet färre, produkterna är mer beroende av kunskap samtidigt som trösklarna att starta upp något är lägre eftersom kapitalbehoven inte är höga. Därför skapas sysselsättning av att ha än fler företag. Att företagen inte växer till att bli stora är hett debatterat, många yngre företagare säljer förstås tidigt och då utvecklas idéerna i utlandet som köper sig till innovation. Det finns problem med att ultraortodoxa, araber, kristna och druser står utanför arbetsmarknaden. Sedan 2010 försöker staten att få fram samma företagande bland dessa grupper.
Kvinnor är underrepresenterade bland entreprenörerna, exempel som Panorama Softwares Rony Ross till trots. Ett fåtal familjeägda företag kontrollerar ännu banker och finansinstitut, media och mobilmarknaden, genom marknadsandelar från de monopol som staten sålde av i början på 90-talet. Fast marknadskoncentrationen är inte högre än i Frankrike och Schweiz och inkomstfördelningen är plattare än i Sverige, påpekade Israels centralbank i en studie i fjol.
Restaurangen i skyskrapan Electra Building är ett steg in i den globaliseringens formgivna elegans från den mellanösterntrafikerade gatan utanför. Här känner sig entreprenören hemma som på liknande platser i New York, Stockholm och London. ”Tel Aviv är en bubbla, Israel är ett land av rörliga kontraster och många olika nischer”, Yanki Margalit är en av Tel Avis affärsänglar. Han byggde sin första dator när han var femton och arbetar nu med en israelisk månlandning.
”Dinosaurierna var de som jobbade med hårdvara med de amerikanska företagen på 70-talet, vi i ökengenerationen kom på 80-talet och förstod mjukvarans betydelse fast det fanns inget kapital att vattna med. Dotcomgenerationen förstod webbens betydelse, men kraschade när riskkapitalet föll ifrån. Nu finns den realistiska generationen som lärt sig teknikens potential och göra mycket med lite”, minns Margalit.
Värnpliktens betydelse ser han som överdriven som förklaring för att forma företagarkulturen, det är entreprenörskapet som är den okända faktorn till framgång. Folk ser sig inte som uppfinnare, formgivare, ingenjörer eller läkare utan främst som entreprenörer.
Landets egenskaper har omformaterat industrisamhället och följer nu informationssamhällets kod. I den tanken ryms en ny utmaning för Israel, att landet blir en spelare på den globala arenan snarare än bara Mellanöstern.
