Protester i parken intill Taksimtorget. Foto: Alan Hilditch
TURKIET Nyligen dömdes en bloggare till 13 månaders fängelse för att i en text ha kränkt profeten. Många anser att mediefriheten är helt avskaffad i Turkiet och det skapas ett rädslans klimat bland journalisterna. Mats Johansson skriver om att Erdogan har lärt av Putin.
”Demokrat eller sultan” frågar The Economist, apropå premiärminister Erdogans hantering av protesterna i Istanbul. Tusentals skadade och gripna, flera dödade – facit hittills tyder på att det handlar om något mer än en lokal miljöfråga. Blott alltför länge har den framgångsrike despoten kunnat dölja sig bakom en mask av modernisering, ett projekt som många i väst tilltalats av och läst in i egna ambitioner men som nu dränkts i tårgas.
Vi ville så gärna se ett muslimskt land på ”vår” sida, ett styre som kvalificerat sig på egna meriter för medlemskap i vår klubb, EU. Det hoppfulla styret har ett eget artistnamn: ”Mild islam”, utan att etiketten närmare preciserats. Förutsättningarna har egentligen inte funnits där, annat än som en förhoppning vid förhandlingsborden i den evighetslånga processen att få Turkiet att anpassa inte bara lagarna utan också andan i demokratisk riktning.
Förhoppningen har inte infriats. The Economist liknar de brutala händelserna kring Taksimtorget vid scener som nyss utspelades i Kairo och Tripoli, och besvarar sin fråga med slutsatsen att sultanen blivit så auktoritär att han inte längre bör leda landet.
Snarare än till det osmanska riket leder tanken de senaste veckorna till en annan inspiratör närmare i tid och rum, president Vladimir Putin, vars popularitet också har dalat i takt med tilltagande repression. Herrarna kanske har lärt av varandra under den vänskap som utvecklats; från en maktbas av egna majoriteter i ofria val där fri opinionsbildning inte varit möjlig, till ökat beroende av likasinnade eliter, oligarker, vars affärsintressen sammanfallit med det politiska ledarskapets kontrollbehov för att stoppa alla utmanare om makten.
För några månader sedan ledde jag ett seminarium i Stockholm om Turkiets framtid, där deltagande turkar öppet redovisade sin pessimism inför en stökig framtid och förutspådde att inte bara folket höll på att tröttna på Erdogan utan också oligarkerna. Det spekulerades i att president Gül skulle vara ett lämpligare ansikte att visa mot omvärlden och att han skulle våga utmana Erdogan om makten.
Den minnesgode erinrar sig att samma önskningar började kolporteras i Ryssland när den ”liberale” Medvedev började omtalas som ett alternativ till den utgående Putin – innan denne återtog makten genom att tillsätta sig som president igen. Frågan är vilken häst det muslimska brödraskapet ska satsa på i Turkiet. I Egypten har det inte gått så bra för Morsi.
Enligt en färsk opinionsmätning i den engelskspråkiga Today´s Zaman (Metropoll 16/6) anser nu hälften av turkarna att det är en fråga om smygislamisering av livsstilen och att manipulering av medierna lett till ett mer auktoritärt och repressivt styre. Bara en tredjedel tror på att ”demokratiseringen” ska fortsätta.
Någonting har hänt; det är en omsvängning som efter de stora demonstrationerna i Moskva när även medelklassen insåg att de kunde få spö av kravallpolis och få sina relativa friheter inskränkta. Nu är det inte bara kurder som angrips. Följaktligen har partisympatierna också påverkats; det härskande AK-partiet har tappat uppåt tio procentenheter av sitt majoritetsstöd på ett år.
Just missnöjet med medierna är intressant för framtiden. Minst fyra journalister greps på torget och lika många tevekanaler bötfälldes för rapporteringen därifrån. Inte undra på att 60 procent av de tillfrågade uttrycker ett missnöje över det faktum att de regimkontrollerade medierna censurerade protesterna, ett uppvaknande jämfört med tidigare resignation över att de stora medieägarna styrt rapporteringen från kontroversiella nyheter till underhållning och skapat ett rädslans klimat bland journalister.
Mer än hälften i mätningen anser nu att mediefriheten är avskaffad i Turkiet. 40 procent önskar sig ett nytt parti att rösta på i de kommande valen 2014 medan 35 procent fortfarande stöder AKP, främst de landsbygdsbor som inte vill delta i moderniseringen, att jämföra med Putins stöd utanför storstäderna.
Den turkiske journalisten Yavuz Baydar, nyligen gäst på ett seminarium hos moderaterna närstående Hjalmarson-stiftelsen, beskrev häromdagen i en artikel stämningsläget i Istanbul:
”Stadens eliter brydde sig tidigare inte särskilt om den systematiska censuren av nyheter om kurder och PKK. Först när händelser mitt framför ögonen behandlades som om de inte hade inträffat såg folk hela den sanna bilden. Förtroendet för nyhetsrapporteringen har helt försvunnit och en dödsannons för mediekonglomeraten fått fäste i sinnena…”
Baydar noterar att demonstranter inte bara nådde Taksimtorget utan också tog sig till de stora mediernas byggnader för att protestera. Det handlar om en långtgående försämring av mediefriheten som pågått under många år:
”Frågan om mediesektorn och journalistiken som profession är större än frågan om journalister i fängelse. För att vara rakt på sak, större medieetablissemang vars ägare är aktiva i icke-mediala branscher liknar slavläger, friluftsfängelser där yrkesfrihet inte räknas och redaktionellt oberoende inte existerar. Riktiga journalister är olyckliga.”
En förklaring till denna lydnad är de stora kontrakt på hundratals miljoner dollar som regimen tilldelar exempelvis byggherrar som också råkar äga ledande medier, ungefär som Putin berikar likasinnade oligarker, särskilt sådana med mediemakt.
En annan förklaring är faktiska domar mot yttranden som gör att Turkiet överträffat diktaturen Kina i toppen på listan över antalet fängslade journalister.
Det beror inte främst på kampen mot terrorism utan på att yttrandefrihet inte ingår i sortimentet för organiserande principer i den nuvarande turkiska statsledningens verktygslåda.
Tvärtom; tro mig, jag har mött dess representanter i Europarådet när de bekämpat varje form av kritik mot ingrepp i mediefriheten. Erdogan kunde inte bry sig mindre. Vi var inte där av samma skäl; lika litet som Rysslands delegater hade de till uppgift att försvara Europakonventionen om politiska fri- och rättigheter. Det är hemskt att få det bekräftat av offren för Taksim-revolten.
Det gäller inte bara kritik mot regimen. Häromveckan dömdes en bloggare till 13 månaders fängelse för att i en mening i en text ha kränkt profeten. Mild islamism?
___
Läs även:
https://magasin.frivarld.se/farsen-i-europaradet/
http://assembly.coe.int/ASP/XRef/X2H-DW-XSL.asp?fileid=19177&lang=en
