TANZANIA Av landets befolkning bor endast 30 procent i städer, vilket gör landet till ett av Afrikas minst urbaniserade. För att bönderna ska producera i större skala måste det finnas möjlighet att göra vinst. Men byråkratin är ett överhängande problem, skriver Siri Steijer.
Trots att mangoträden ger dåligt skydd mot den gassande solen, är den röda jorden porös och fuktig. En liten bevattningskanal slingrar sig genom det korta gräset och invid sitter ett dussintal kvinnor och några barn. Bredvid dem reser sig högar av små plastpåsar stoppade med jord och ideligen lägger någon dit en ny.
– Kvinnorna ordnar sticklingar till nya kaffebuskar, säger Batoni Sinyenga. Han står bredbent, med fötterna nedstuckna i kraftiga stövlar. Ärmarna är uppkavlade och han håller hatten i ena handen när han talar.
Plantagen ligger i södra Tanzania, strax utanför staden Mbeya. Jag är här för se hur Batoni Sinyengas verksamhet fått hjälp av ett projekt initierat av den tanzaniska regeringen, Property and Business formalization programme. Syftet är bland annat att ge lantbrukare formell äganderätt till jorden de brukar.
Behovet av detta är stort. Omkring 90 procent av Tanzanias befolkning lever idag utanför det formella systemet. Cirka 98 procent av all verksamhet är informell, liksom 89 procent av alla fastigheter. Värdet av dessa tillgångar beräknas till 29 miljarder amerikanska dollar.
Att så många saknar kontakt med de formella systemen beror på att de flesta bor i någon av landets 11 000 byar. År 2010 var det endast 30 procent av befolkningen som bodde i städer, vilket gör Tanzania till ett av Afrikas minst urbaniserade länder.
De flesta bybor lever på mat de odlar för sitt eget hushåll, vilket gör deras situation mycket utsatt. Dels för att de saknar rättighet till marken de brukar, dels för att det inte finns någon säkerhet om skörden slår fel.
Seden med självhushållning kan härledas bakåt i tiden. Landets tidigare ledare, Julius Nyerere, utfärdade år 1967 ”Arushadeklarationen”. Den innebar att landet skulle präglas av jämlikhet, socialism och självförsörjning, bland annat kollektiviserades jordbruksmarken. Efter Nyereres avgång 1985 stod det klart att denna inhemska typ av socialism ökat fattigdomen i landet. Trots det erhåller Nyerere en närmast ikoniserad status som landsfader bland medborgarna och det är alltjämt Nyereres parti CCM, Revolutionära partiet, som styr Tanzania.
Att regeringen vill gå ifrån det utsatta systemet med familjernas självförsörjning, bådar gott. Genom att uppmuntra jordägande kan större verksamheter växa fram och erbjuda såväl arbetstillfällen som effektivare produktion.
Emellertid innebär formaliseringen inte ett regelrätt ägande för den enskilde bonden. All mark i Tanzania ägs nämligen av staten, varför det är omöjligt att få full äganderätt till ett område.
Det som erbjuds är i själva verket en tidsbestämd nyttjanderätt. I ”Village Land Act” anges två legitima former av system för markupplåtelser. Det ena är ”customary”, hävdvunnen, nyttjanderätt till mark och det andra är ”statutory”, lagstadgad rätt. Båda baseras på så kallad ”Right of occupation”, med skillnaden att den senare blivit formaliserad.
Trots att de båda ska vara lika inför lagen väger den lagstadgade markupplåtelsen tyngre i praktiken, bland annat som säkerhet till finansieringsinstitut. Det är alltså denna formella certifiering som utgör ”äganderätten” i formaliseringsprogrammet.
Systemet resulterar i en ineffektiv lånemarknad. Visserligen uppnår fastigheter och landområden omedelbart ett högre marknadsvärde efter en formalisering och finansiella institutioner, däribland banker, har visat intresse för att låna ut pengar till dessa projekt.
Dock blir det problematiskt när bönderna inte själva äger det som ska fungera som säkerhet för lånet. Trots att bankernas situation förbättrats de senaste åren kvarstår grundläggande problem för att lånemarknaden ska attrahera finansinstituten. Markrättighetens svaga ställning, dess komplexitet som handlingsvara, tidsbegränsningen och risken att presidenten när som helst upphäver rättigheterna, gör marken riskfylld som säkerhet ställd till ett lån.
Sammantaget blir risken hög för banken, vilket resulterar i ofördelaktiga förutsättningar för den redan ekonomiskt svage kunden. De flesta av de lån som ges i dagsläget har en ränta på hela femton till tjugo procent och skall betalas tillbaka inom ett år.
Ett annat överhängande problem är byråkratin. I en utvärdering skriver landets regering att det främsta hindret för formaliseringen är en besvärlig rättsordning samt institutionella och administrativa hinder. Exempelvis ska idag alla formaliseringsprocesser i hela Tanzania godkännas av en och samma tjänsteman.
Det odynamiska systemet framträder även på andra vis, inte minst hos Batoni Sinyenga.
– Ta så mycket ni vill, säger han när vi vandrar genom den dignande fruktträdgården. All mango, apelsin och avokado kommer falla till marken och ruttna. Vägar och infrastruktur är nämligen så undermåliga, berättar han, att det är omöjligt att forsla frukten välbehållen till en marknad, flygplats eller hamn.
Jag har inte svårt att tro honom. Under bilfärden till hans by och plantage kändes det som om det gick en kraftig sjögång. Ställt i relation till detta känns frågan om reell äganderätt inte som det mest angelägna, men kan trots allt ses som en del i en organisk utvecklingsprocess mot ett friare och mer marknadsliberalt Tanzania. Batoni Sinyenga har efter två redan betalda banklån lyckats skapa en verksamhet med fem heltidsanställda och i övrigt 30 arbetstillfällen per år.
Dåligt fungerande vägar stjälper emellertid hela projektet. I slutändan måste det finnas en möjlighet att göra vinst för att bönderna ska vilja formalisera sina markrättigheter och börja producera i större skala. En verksamhet kan aldrig bli lukrativ om varorna inte når en marknad.