THAILAND Efter veckor av stora demonstrationer har Thailands parlament upplösts. Landets premiärminister, Yingluck Sinawatra, har utlovat nyval men thailändarna tycks inte lockade av tanken. Rebecca Hjelm skriver om den thailändska demokratin som aldrig riktigt ville slå rot.
I slutet av november nåddes omvärlden av nyheten att demonstranter tagit sig ut på Bangkoks gator för att visa sitt missnöje med regeringen. Man tog sig in i finansdepartementet och arméns högkvarter och fyllde gator och torg. Protesterna gav resultat: efter några veckor av oroligheter har premiärministern nu meddelat att nya val ska hållas om sextio dagar, där oppositionen ska ges en chans att ställa upp. Men folkmassorna är inte nöjda. Samma dag som beskedet om nyval kom fylldes gatorna återigen av 150 000 demonstranter. Istället kommer nya krav på att helt frångå det demokratiska styrelseskicket.
Bakgrunden till oroligheterna är att oppositionen är missbelåten med premiärminister Yingluck Shinawatra och hennes regering. Man anser henne vara en marionettdocka åt sin bror Thaksin, den före detta premiärministern, som gick från upphöjelse till fall och sedan avsattes i en militärkupp för sju år sedan. Thaksin lever sedan dess i exil utomlands men hans synder är knappast förlåtna. När så hans syster nyligen försökte sig på en politisk manöver som skulle ge honom fri lejd tillbaka till Bangkok bubblade missnöjet upp igen. De regeringstrogna rödskjortorna står i konflikt med gulskjortorna som stödjer kungahuset, armén och elitklasserna. Där är landet idag.
Det är den korta förklaringen.
Den långa förklaringen är att höstens kravaller endast är ett tillfälligt skede i en den djupa politiska kris som Thailand befunnit sig i sedan årtionden.
Vi känner igen mönstret sedan tidigare. Under hela 1900-talet styrdes Thailand av diverse militärjuntor (med ett kort undantag för några demokratiska år i mitten på 1970-talet). Först på 1990-talet tog landet sina första trevande steg mot demokrati genom allmänna val och reformer. Dessutom var ekonomin i uppsving, en stor del av befolkningen bestod av välutbildad medelklass och det civila samhället stod på stadiga ben. Situationen såg hoppfull ut.
Men, då som nu, tilläts aldrig demokratin slå rot i den sydostasiatiska myllan förrän den rycktes upp igen. Demokratin fick aldrig någon chans att konsolideras.
Styrriktningen mot demokrati tog en tvärvändning 2006. Medan den folkvalde premiärministern Thaksin Sinawatra var på statsbesök i New York passade militären på att ta makten i hans frånvaro. Sinawatra hade under sin tid som ledare sett en allt större opposition växa fram. Han var en krösusrik mediemogul som använt sina pengar, ihoptjänta på diverse skumraskaffärer, för att bilda ett eget parti. Hans politiska modell gick ut på att uppvakta Thailands fattiga majoritet och var av samma snitt som gjort Chavéz, Morales och Putin så populära bland de missgynnande i sina respektive länder. Men de vallöften som vann underklassens kärlek drog också på sig medel- och överklassens avsky.
När så Thaksin Sinawatra vann sin andra mandatperiod klev armén in, triggade av det folkliga missnöjet mot hans politik.
Militärkuppen blev den artonde i Thailands moderna historia.
Militärregimen kom att ogiltigförklara konstitutionen, upplösa parlamentet och förklara undantagstillstånd. Något år senare deklarerade man dock att ett nytt val skulle hållas. Nyvalet visade sig bli ett fiasko för de som störtat Thaksin Sinawatra. Istället tog hans syster, Yingluck, och hennes parti hem segern och det politiska dödläget var därmed brutet.
Militärjuntans nederlag innerbar däremot inte någon seger för demokratin. Yingluck Sinawatra må vara vald på demokratiska vägar men auktoritära krafter fortsätter behålla sitt grepp om landet. Militären har fortfarande stort inflytande i politiken och kritiska röster tystas genom våld eller censur. Under de ljusa åren på 1990-talet rankade Freedom House Thailand som ”free” – idag har landet halkat ner till ”partly free”.
Kanske är ändå det dystraste tecknet på demokratins fall i Thailand att en pessimism och motvilja gentemot demokratin som idé grävt sig in i den thailändska folksjälen. Man tycker sig ha provat demokrati som system, men har inte gillat resultatet. Många av de som just nu demonsterar på huvudstadens gator tycker att allt ett demokratiskt styrelseskick gett dem är populistiska ledare och ett oroligt politiskt landskap.
Istället har oppositionen föreslagit att regeringen ska bytas ut mot ett ”äldstes råd”, en samling ”oligarker” som i samrådan med militären skulle styra landet. Egentligen verkar vad som helst, som inte är det nuvarande systemet, som ett attraktivt alternativ för många kritiker.
Det pratas om att ”ta en paus” från demokratin.
En utveckling bort från allt vad demokrati heter skulle förstås vara mycket sorglig. Thaksin Sinawatra, hur mycket populist han än var, valdes ändå på demokratisk väg. Hans syster, inte heller hon någon demokratins fanbärare, sattes ändå på sin post via öppna och fria val. Är folket inte nöjt med sina ledare kan de rösta bort dem. Det är själva kärnan i den demokratiska principen. Men thailändarna – eller åtminstone den urbana medelklassen, den förfördelade eliten och militären – verkar föredra att avsätta sina ledare genom att storma regeringsbyggnader framför att lugnt gå till valurnan.
