”Det har varit en jobbig vecka” konstaterade Hanna Fahl på DN:s kultursida i helgen, och jag kan inte annat än att hålla med. Men veckan var inte tröttsam på grund av det som Fahl kritiserar, utan på grund av röster som hennes egen.
Det handlar om den sexismdebatt som just nu pågår i ett antal svenska dagstidningar och på Twitter.
För en knapp vecka sedan kritiserade Malin Ullgren, en kollega till Fahl på DN:s kultursida, den brittiske komikern Russel Brand. Denne talar gärna om demokratins brister och om nödvändigheten av en revolution, senast för ett par veckor sedan i BBC Newsnight. DN-krönikörens ämnesval kom som en positiv överraskning och jag såg fram emot vad jag trodde skulle vara en sågning av Brands revolutionsromantiska snömos. Det räckte med att läsa ingressen för att mina förhoppningar skulle grusas.
För Ullgren vänder sig inte mot Brands antidemokratiska ideal. I stället klandrar hon honom för att inte vara tillräckligt radikal: han är ju sexist. ”Han [Brand] tycks besjälad av att ljudligt ifrågasätta den kapitalistiska logik som styr världen. Men hur radikalt blir det om man inte också vänder uppochner på sin förståelse av makt och kön?” undrar Ullgren.
Veckans främsta ramaskri handlade dock om Expressens politiske reporter Karl-Johan Karlssons krönika på temat sjukliga kroppsideal bland kvinnor. Karlsson ifrågasätter det ideal som skapas av pinnsmala fotomodeller och efterlyser en manlig kritik. Reaktionerna var enkelspåriga. Karlsson pekades ut som sexistsvin och blev lovligt byte för lynchmobben på Twitter.
Det är Karlssons krönika som Hanna Fahl syftar på när hon påstår att det varit en jobbig vecka. Men det är inte reaktionerna på krönikan som Fahl har i åtanke (Twittermobben har uppmanat krönikören till allt ifrån att hålla käften till att ta livet av sig), utan det är Karlssons resonemang i sig. Fahl tycker rentav att Karlsson är så fel ute att hon känner sig nödgad att likna honom vid ett urspårat godståg lastat med avföring (en liknelse som hon återvänder till fyra gånger i sin krönika).
Jag och DN kultur tycks leva i olika världar: Russel Brand är inte värd att kritisera på grund av sina antidemokratiska ideal, utan för att hans ”radikalism förblir halv”. Och det är inte reaktionerna mot Karlsson som är problematiska, utan det faktum att han, en man, ”kände sig nödgad att ryta till om kvinnokroppsidealet”.
Sexismdebatten lär fortsätta. Som ett urspårat godståg lastat med likriktade åsikter och lynchstämning mot alla som avviker.