KINA I debatten om Kina nämns ofta den bristande respekten för mänskliga rättigheter i landet. Nils Hedberg Grimlund har läst två aktuella böcker som ger inblickar i den industriella omfattningen av Kinas förtryck och hur det har påverkat såväl samhället i stort som en enskild oppositionell.
I Mao och den stora svälten av Frank Dikötter (Historiska Media 2012) presenteras den hittills mest genomarbetade studien i populärformat av svältkatastrofen 1958-62, som enligt författarens beräkningar krävde 45 miljoner människoliv.
Den största skillnaden mellan Dikötters studie och tidigare böcker om den stora svälten är omfattningen på författarens källmaterial. Dikötter skaffade sig tillgång till lokala arkiv runtom i Kina där han identifierade ett tusental dokument som förbättrade möjlighetena att kartlägga vad som faktiskt skedde och katastrofens verkliga omfattning.
Skulden vilar tung på Mao Zedong själv. Hans satsning på utveckling i raketfart genom det stora språnget 1958 var ett uttryck för revanschlystnad efter en tidigare avbruten kollektiviseringsprocess av jordbruket (på grund av misären som den skapade) och den misslyckade kampanjen ”låt hundra blommor blomma”, då intellektuella inbjöds att kritisera partiet men gjorde det i en sådan omfattning att svaret blev omfattande utrensningar.
En stark ledare uppfylld av utopiska visioner var den som drev på galenskapen, men det var kommunistpartiets makthierarki som såg till att varje nivå ställde alltmer absurda krav på sina underlydande. Följden blev att Kina exporterade betydande mängder livsmedel för att finansiera industrialiseringen samtidigt som människor dog av svält utanför spannmålsmagasinen. Samma sak tillämpades för övrigt i Kambodja av de röda khmererna 20 år senare.
Produktionsmålen trissades successivt upp till fantasinivåer. I Chayashan i Henanprovinsen sattes målen för veteskörden till 4,2 ton per hektar i februari 1958. Vid årets slut hade målet svällt till 37,5 ton per hektar. För att uppnå målen genomfördes oprövade teorier om dammbyggen och bevattningsanläggningar, bönderna tvingades gräva orimligt djupt i odlingsjorden för att möjliggöra ”djupa rötter”, att så utsädet mycket tätare och att försöka få fram flera skördar per år. Resultatet av kampanjerna blev att jorden knappt kunde brukas när arbetskraften var utkommenderad till dammbyggen och till att gräva upp åkrarna. De flesta odlingsteorierna visade sig grundlösa vilket ledde till förstörda jordar och bortslösat utsäde.
Som om inte det statskommenderade resursslöseriet var illa nog berövades befolkningen sina möjligheter att själva bemöta svälten. Alla livsmedel, husdjur, verktyg och redskap beslagtogs och överfördes till de nya storkollektiven, de så kallade folkkommunerna. Måltider intogs i gemensamma kantiner, och när maten där sinade eller snillades bort fanns det inget kvar att äta. På många håll avverkades träd inför inspektionsrundor uppifrån för att inte de överordnade skulle se hur lokalbefolkningen gnagt av barken i försöken att behålla livhanken. Andra åt lera, något som snarare påskyndade döden. Barnen var särskilt utsatta eftersom deras matransoner i många fall åts upp av den svältande personalen på barndaghemmen. Hungern användes som ett tvångsmedel för att få motsträviga att lyda, och som ett bödelsvapen för att bli av med dem som inte längre orkade arbeta.
I För en sång och hundra sånger, vittnesmål från ett kinesiskt fängelse av Liao Yiwu (Lindskog förlag 2013) ger en kinesisk dissident sin självbiografiska redogörelse för åren i fångenskap som följde på massakern i Peking 1989.
Berättarjaget i boken, författaren själv, framstår inte som någon särskilt trivsam person. Han ljuger, bedrar sin hustru som lojalt renskriver hans dikter, och slarvar bort sin tillvaro. Först efter fjärde juni-massakern i Peking väcks hans engagemang och han skriver diktverket ”Massaker” som han sedan spärras in för.
Fängelsemiljön präglas av stenhård pennalism och fångarna görs delaktiga i övervakningen av varandra. I fängelsets fullbelagda celler utser vaktcheferna cellbasar som kan misshandla eller förgripa sig på cellkamraterna med fängelseledningens goda minne. Medfångarna hålls ansvariga för att inte dödsdömda cellkamrater ska ta livet av sig innan domen verkställs. Kulturen är hård, liksom bestraffningarna för förseelser.
Läsaren får följa Liaos umbäranden, hans knep för att göra fängelsetiden uthärdlig och ett antal av medfångarnas människoöden. Att han är en politisk fånge besparar honom ett och annat, men innebär samtidigt långa förhör då han förväntas erkänna sin skuld.
Författarna och deras verk är av två helt olika slag. Dikötters presentation är populärhistorisk men utgår ifrån ingående arkivstudier. Hans påståenden är troligen de mest underbyggda som hittills har presenterats om katastrofen som Mao skapade och som krävde nästan lika många offer som hela det andra världskriget. Liao är poeten som tar läsaren med på en guidad tur i Kinas fängelsesystem och sina egna upplevelser av landets politiska förtryck. Om allt verkligen är självupplevt är omöjligt att verifiera, men Liaos berättelse ger läsaren en möjlighet att förstå innebörden av Kinas övervakningssystem för en oppositionell som drabbas av det.
Båda böckerna är läsvärda och ger starka och ömsesidigt kompletterande bilder av den framväxande supermaktens mörka sidor.
