DEBATT Demokrati kräver närvaro och ett ständigt försvarande. Dagordningen definieras av dem som är på plats. Därför är det viktigt att representanter från demokratier tar sin plats i de internationella organisationerna och där utövar sitt inflytande, skriver Ulrika Karlsson (M).
Häromveckan deltog jag för tredje gången vid IPU:s (Interparlamentary Union) parlamentariska församling. IPU startades en gång, i likhet med FN, i syfte att arbeta för fred och demokrati. Om FN är regeringarnas internationella organisation kan IPU sägas vara parlamentens dito. Officiellt arbetar IPU för fred och samarbete mellan människor och för att stärka direktdemokratin i världen.
Det är en vacker tanke och en vacker vision. Länge var det också en sorts demokratiers förbund där diktaturer och andra skurkstater lyste med sin frånvaro. Men perspektiven har förändrats och balansen mellan närvarande och icke närvarande stater har förskjutits. Regeringsföreträdare och parlamentariker från icke demokratiska stater har funnit nya forum. Inte minst har man funnit det möjligt att använda de internationella organisationerna för sina egna syften. Det var tydligt inte minst när Ryssland och Kina hindrade ett fördömande av våldet i Syrien i FN:s säkerhetsråd – liksom att Syrien, Nordkorea och Iran nyligen blockerade ett vapenexportavtal som syftade till att förhindra export av vapen till länder som begår folkrättsbrott. Just dessa tre länder är föremål för sanktioner och har begått brott mot de mänskliga rättigheterna samt använder vapen mot den egna befolkningen. Det vill säga sådana grymheter som avtalet syftar till att förhindra.
På samma sätt använder dessa skurstater IPU. 2011 ville Venezuela, uppbackad av ickedemokratierna Iran, Kuba och Syrien avveckla skrivningar om ”rätten till fria och rättvisa val” och bara tillåta ”rätten till fria val”. Det var emellertid en strid jag vann. Men det finns också strider som jag och andra sympatisörer för demokrati har förlorat. Samma år lyckades representanter för flera ickedemokratiska stater driva igenom en resolution som förbjöd ”international involvement” såsom exempelvis internationell valövervakning. Något som var fullt möjligt för då allt för många representanter från demokratiska stater var frånvarande.
Årets möte hölls i Quito, Ecuador. Ett land som ligger på plats 137 av 179 när det gäller ekonomiskt frihet (enligt the Heritage Foundation) och plats 151 av 180 i Korruptionsindex. Landet imponerar inte heller när det gäller utveckling eller pressfrihet. Landets president, Rafael Correa, har inte gjort sig känd för att värna pressfriheten i landet men har i gengäld vurmat desto mer för Wikileaksgrundaren Julian Assange, som också beviljades asyl i Ecuador för att undslippa utlämning till Sverige där han åtalats för våldtäkt.
Med kunskap om detta och mot denna fond, lyssnade jag och andra parlamentariker till Rafael Correas inledningstal. Ett tal som skulle få vilken demokrat som helst känna sig vilse i en stenöken.
Talet genomsyrades av hyllningar till den ena diktatorn efter den andra liksom av antiamerikanism och totalitarism. Väggen bakom presidenten var dessutom prydd av både otäcka bilder och en nidbild av CIA. Under talet beskylldes de demokratiska länderna för att tala sig varma om mänskliga rättigheter utan att stå upp för dem. Vad han syftade till var inte mängden ärenden i Europadomstolen för mänskliga rättigheter eller sådant som brukar sorteras under brott mot folkrätten. Han syftade istället till Julian Assange och vad han ansåg vara omvärldens liknöjdhet inför Julian Assanges situation. Han likställde det med kolonialism. I nästa andetag pratade han om sin nyfunna vän, Mahmoud Ahmadinejad, Irans president. Han var ilsken över att omvärlden kritiserat denna vänskap då han anser att han inte måste be omvärlden om tillåtelse för att ha vänner. Han får ha vilka vänner han vill. Ofräscht? Ja, mycket.
Men så går det till: Demokratiska organisationer kidnappas av totalitära skurkstater som använder dem för att blockera förslag som inte passar deras syften samt för att driva igenom sådant som de själva kan dra nytta av. I dessa organisationer skaffar de sig också nya vänner från andra skurkstater som de kan samarbeta med. Och allt detta är möjligt då det är allt vanligare att representanterna från de demokratiska länderna uteblir. Demokrati är bräckligt. Den kräver närvaro och ett ständigt försvarande. Dagordningen definieras av dem som är på plats.
Därför är det viktigt att representanter från demokratier tar sin plats i de internationella organisationerna och att de där utövar sitt inflytande.
