Den omtalade historieprofessorn Niall Ferguson vid Harvard är inte nöjd med president Obamas utrikespolitiska doktrin, eller brist på. I Wall Street Journal (21/2) uttalar han en förkastelsedom under rubriken ”Amerikas globala reträtt”, och exemplifierar med uttågen ur Irak och Afghanistan. Det handlar om ”ett grundläggande skifte i USA:s säkerhetspolitiska strategi… med stora återverkningar på världen”.
Ett annat exempel är, enligt Ferguson, det ointresse med vilket Obama har delegerat Irans eventuella omvälvning under nytt ledarskap till underhuggare. För att inte tala om det som händer i Ukraina; presidentens svaga markering mot massdödandet i Kiev – ”There will be consequences if people step over the line” – tyder inte heller på någon vilja till handling, eller ens djupare förståelse av dramat.
”Så tog heller ingen varningen på allvar, krypskyttarna fortsatte att döda”, konstaterar Ferguson.
Det var nu inte första gången en linjedragning av Obama överskreds utan konsekvenser. Minns förra årets amerikanska fiasko i Syrien; hit men inte längre kunde Assad-regimen gå i september 2013 innan Obama skulle inleda aktioner. Så dödade regimen i gasattacker 1400 civila, utan amerikansk reaktion. Ett halvår senare pågår Vita husets betänketid fortfarande, liksom slakten på befolkningen.
Ferguson påminner också om hur Obama först backade upp regeringen Morsi i Egypten efter valet 2012, för att sedan stödja militärkuppen mot densamme. När terrorister i Libyen 2012 angrep den amerikanska representationen i Benghazi och dödade ambassadör Stevens reagerade hemmaplan överhuvudtaget inte på förhandsvarningarna från fältet.
Visst kan Ferguson avfärdas som en konservativ alarmist, men han är inte ensam i sin klagan. Snarare ger han uttryck för en växande opinion som oroas över hur den amerikanska försvagningen i globalt realpolitiskt inflytande slagit följe med militära nedskärningar och isolationism i opinionen.
Det duger inte, konstaterar Washington Post i en ovanligt realistisk ledare (3/3), signerad av dess Editorial Board för att markera stundens allvar. Under rubriken ”Obamas utrikespolitik grundas på fantasier” går tidningen till attack på flera centrala föreställningar bakom den rådande passiviteten:
”I fem års tid har president Obama lett en utrikespolitik baserad mer på hur han tycker att världen borde fungera än på verkligheten… Oturligt nog har Vladimir Putin inte fått promemorian om uppträdande i 21:a århundradet, inte heller Kinas president Xi Jinping, som inlett kanonbåtsdiplomati mot Japan och svagare länder i Sydostasien.”
Tidningen påminner om motsvarande epoker av tillbakadragande – det Obama kallar ”nationsbyggande på hemmaplan” – efter krigen i Korea och Vietnam:
”USA upptäckte varje gång att världen utan dess ledarskap hade blivit en farligare plats och att oordning kunde hota amerikanskt välstånd… Medan USA retirerar har den en gång till synes outtömliga demokrativågen gått bakåt. I det långa loppet skadar det också USA:s nationella säkerhet. Medan Putin funderar på att gå vidare – in i östra Ukraina, t ex – mäter han seriositeten hos USA och dess allierade i handlingar, inte i uttalanden. Kina gör det samma i överväganden inför nästa steg i Östkinesiska havet. Det är tyvärr tillståndet i det århundrade vi lever i.”
Dessvärre är det samma århundrade som ett nedrustat Sverige också ska agera i, med ett rustande Ryssland som säkert ser fram emot ”dialog” med EU och Jan Eliasson medan fakta etableras på marken, som i Georgien 2008. Hur många divisioner har Catherine Ashton, egentligen? Putin har i alla fall så det räcker.
Mats Johanssons bok ”Kalla kriget 2.0” finns nu även som e-bok.
