Tolkarnas läge är lika utsatt som soldaternas. Foto: Isafmedia
AFGHANISTAN Siri Steijer har intervjuat skyttegruppchef Mattias Hansson som tjänstgjorde i Afghanistan när Johan Palmlöv och Gunnar Andersson blev skjutna. Sida vid sida med dem dog även deras lokalanställda tolk. ”Tolkarnas jobb är lika farligt som soldaternas”.
– Vi hörde direkt att det inte var något av våra vapen, säger Mattias Hansson. Från november 2009 till maj 2010 var han skyttegruppchef över nio personer i den svenska truppen i Afghanistan. De var mycket ute i fält för att träffa lokalbefolkningen.
Just den där dagen, den 7 februari 2010, hade de genomfört en planerad patrull i en by för att känna av säkerhetsläget och besöka den lokala vårdinrättningen. När de var klara var dagen bara till hälften gången. Kapten Johan Palmlöv och löjtnant Gunnar Andersson bestämde därför att de skulle åka till en polisstation i distriktet Charbolak istället för att åka direkt tillbaka till campen. Stationen låg nära byn Gor Tepa, 40–50 kilometer väster om det svenska högkvarteret i Mazar-i-Sharif.
– Man är alltid beredd på det värsta, så givetvis försöker man ha extra uppsikt, säger Mattias. Men det som hände kom så oväntat att vi blev överraskade ändå.
Dådet skedde inifrån det skydd man alltid upprättar utåt, ett cordon. Det är en skyddsring som ska skapa trygghet i centrum.
– All postning, verksamhet och uppmärksamhet på eventuella hot är koncentrerad utåt, för att skydda övrig personal inne i cirkeln, säger Mattias.
Jag undrar om han kommer ihåg vad de pratade om precis innan det hände.
– Snacket var mest om vädret. Det var blåsigt och kallt med snöblandat regn, riktigt jäkla skitväder som man helst vill slippa vara ute i. Alla var blöta och kalla.
Plutoncheferna skulle prata allmänt om läget med poliserna på stationen. Personen som kom ut för att möta dem var klädd i en av polisens uniformer. Mattias kände igen honom, han var en kontaktperson som de svenska soldaterna hade träffat tidigare.
När skotten kom satt han och några till inne i en av vagnarna, en pansarterrängbil 203, och förberedde sin lunch. Mattias minns mycket väl att han skulle äta en grönpåse med ”pasta skagen”.
– Man känner en enorm trygghet i vagnarna, berättar han. Man vet att man är bra skyddad och att man har bra eldkraft med vagnens vapensystem. Men det är lätt att bli desorienterad. Man behöver hela tiden information om vad som händer utanför. Skyttesoldaterna har heller ingen medhörning på radiotrafiken som jag som gruppchef har.
Men de skarpa skotten hördes igenom vagnens bepansrade väggar. Det hade avfyrats nästan precis utanför. Mannen som kommit ut för att möta plutonerna hade öppnat eld.
– Det var uppenbart att han ville döda så många som möjligt, säger Mattias.
Johan Palmlöv och Gunnar Andersson träffades av skotten, liksom den lokalanställda tolken Mohammad Shabab Ayouby. De svenska soldaterna besvarade elden och gärningsmannen sköts ned på plats. Den afghanska polisen sa att de inte visste vem han var och såvitt Mattias vet utreddes aldrig händelsen. Men själv är han övertygad om att personen blivit pressad att utföra dådet. De hade ju arbetat med honom tidigare.
– Känslan efteråt var övermäktig. Det gick inte att får grepp om vad som hade hänt, berättar Mattias. Vi hade förlorat tre man.
– Vi var kvar på platsen under många timmar under hög stress. Man kopplar bort känslor helt för att klara situationen. Nästan ett halvt dygn senare kom allting över mig. Jag försökte analysera och förstå, men det är svårt än idag.
Att Mohammad Shabab Ayouby dog sida vid sida med Gunnar och Johan ser Mattias som ett bevis på att tolkarnas jobb är lika farligt som soldaternas.
– Och utan dem skulle ingenting fungera. De gör ett ovärderligt jobb, inte minst när de känner av stämningen på platser.
Mattias berättar att han lärde sig att märka av vissa saker i byarna.
– Ifall det var lekande barn ute på gatorna, till exempel. Kommer de framspringande och vill titta på en, då är det mindre riskfyllt. Är gatorna tomma och människor drar sig undan från dig så är det en dålig signal. Men tolkarna uppfattar andra saker, som man aldrig kan lära sig som utomstående.
Han berättar att tolkarna många gånger dolt ansiktet och velat åka ifrån platser där de känt sig osäkra. Men trupperna ska göra sitt jobb även om det är farligt. Något inflytande över operationen har de inte, så länge de är i tjänst måste de följa med hur ogärna de än vill.
Han är övertygad om att hotbilden redan är hög mot tolkarna. Och att den kommer att bli akut när trupperna lämnar landet.
– Deras familjer och inte minst barn kommer att sväva i livsfara. Det är ingenting att diskutera, säger han.
Jag frågar vad han skulle tycka i fall Sverige lämnar tolkarna kvar när trupperna tas hem.
– Jag finner inga ord. Det vore rent ut sagt fördjävligt. Det måste garanteras asyl innan vi lämnar.
Mattias är dessutom övertygad om att behandlingen av tolkarna kommer att påverka Sveriges internationella ryckte.
– Dels kommer inga lokala personer vilja alliera sig med oss i framtida operationer. Dels kommer andra länder med en mer human syn på personer som hjälpt dem att se ned på Sverige. Det skulle sänka nationens status. Med all rätt.
Mattias tycker att de politiker som motsätter sig asyl till tolkarna är trångsynta.
– De sitter hemma i trygga Sverige och ser allt i svart och vitt. Men när man nu inte lyckades förutse den här situationen innan man gav sig in i Afghanistan, så bör man i alla fall ta ansvar för den nu. Det måste gå att göra undantag från regler, särskilt i ett sådant här läge. Krig är ju ett undantag i sig.
