STAFFAN HEIMERSON När jag var 20 år och låg i lumpen (malaj på Skeppsholmen) skyndade jag varje dag, så fort det pliktkrävande kontorsarbetet i Kungl Flottan kl 17 var över till Dagstidningen Arbetaren som låg på Sveavägen. Fram till sista deadline kl 23 redigerade jag sedan varannan vecka sporten, varannan vecka tidningens utlandssida.
Sporten kirrade jag lätt och jag tyckte om att under signaturen Sportstyver skriva en förargelseväckande krönika.
Men det var när jag rev Reutertelegram från teleprintern som jag fick smak för utrikes rapportering. Vilken mångfald i ämnen – och utan enfald! Vilken variation! Stort och smått, högt och lågt. Nyhetstorka? Aldrig. Det händer alltid något någonstans.
Jag minns, att jag fick summera de sovjetiska stridsvagnarnas inmarsch i Budapest och någon vecka senare försöka snickra till en begriplig rubrik om Suezkrisen.
Jag redigerade sidan med nyheten om m/s Stockholms fatala kollision med det italienska fartyget Andre Doria på Atlanten (och fick dagen därpå bassning av redaktionschefen Ramström för att jag köpt in två bilder från fartygskatastrofen: ”På Arbetaren har vi aldrig råd till mera än en bild …”).
Som det blåbär jag var undrade jag om det var intressant att de brittiska spionerna Burgess och Maclean plötsligt efter fem års resultatlös jakt på dem plötsligt dykt upp i Sovjetunionen. Värt en tvåspaltare? Och kunde det ha någon betydelse att Pakistan som första land på jorden utropade sig som en ”islamsk republik”? Fick bli en notis.
Mindre osäker var jag på lättviktsnyheterna. Det förstod vem som helst, att det var värt en bild och bildtext – men inte mer – när Marilyn Monroe gifte sig med en allvarsman med glasögon på näsan, dramatikern Arthur Miller. För att inte tala om när Grace Kelly gifte sig med Rainier, fursten av Monaco.
Detta intresse för utrikes skeenden förstorades, när jag året efteråt muckade och då valde att bli reporter på tabloiden Kvällsposten i Malmö framför att vara skrivbordsslav på Arbetaren.
Kvällsposten var pigg. För att stimulera vår kreativitet hade vi tillgång till tre engelska tidningar. Dessa kom varje förmiddag snyggt inslagna. Oftast var det jag som efter morgonskiftet nyfiknast bröt förpackningen.
En av de tre tidningarna var naturligtvis Daily Mirror som på femtiotalet var den som i rubriker, vanvördighet, infall och dekor satte standard för hur en rask kvällstidning skulle se ut. Fem dagar i veckan hade den alla tiders bästa kolumnist, Cassandra. Av honom försökte jag lära mig stil.
De andra två var Daily Mail och Daily Express. Dessa två tidningar var på den tiden broadsheets. De vände sig till en lagom konservativ medelklass med hyfsad allmänbildning (de var inte, som nu, populistiska gaphalsar som vänder sig till en missnöjd, obildad medelklass). Utrikes rapportering var deras starkaste sida.
Utrikeskorrespondenterna hade ett självklart sätt att berätta hur de befann sig där storyn var som hottast. Ogenerat skrev de i jag-form. Jag kan placera mitt frälsningsögonblick ganska exakt. I Daily Mail läste jag i månadsskiftet mars-april 1959 stjärnreportern Noel Barber obesvärat under en exotisk dateline från ett bergspass i Himalaya på gränsen mellan Indien och Kina skriva: ”Medan jag på ett teahouse här väntar på att Dalai lama lyckas med sin flykt ut ur det terroriserade Tibet och exklusivt kan ge sin berättelse …” (laman hade då i 14 dagar vandrat över världens högsta bergskedja).
I det ögonblicket sa jag: ”Sån vill jag bli. (Nej, inte buddhistmunk. Men som Barber.) Året efter fick jag jobb för Bonniers i Paris, ytterligare fyra år senare fick jag efterträda Torsten Ehrenmark som Aftonbladets korrespondent i London. Sedan gick allt av bara farten.
I den mån det har gått bra beror det på att jag följt utrikesrapporteringens gyllene regler:
Ingen människa, lyder en regel, är på allvar intresserad av ett statskuppsförsök på Maldiverna eller av usla bostadsförhållanden i Luanda. Därför ska reportern med god stil fånga deras intresse. I utrikesrapportering mer än i annan journalistik gäller: Var aldrig tråkig!
Särskilt gäller detta i ett land som vårt, Sverige, som ligger så avsides och genom århundradena varit mentalt isolerat. Mängder av journalistik går här ut på att på något sätt visa att vi ändå är bäst. Det är denna chauvinistiska, obildade surpitt du ska fånga in.
Håll dig till nyckelorden people, colour, action – sannolikt formulerade av mig – och orden blir bara aningen sämre på svenska: människor, färg, handling – när jag i chefsposition på sjuttiotalet skickade ut unga medarbetare på dramatiska utlandsuppdrag.
Utan levande människor är varje text död. Miljö är viktig; under mina år i Asien pryddes mången radiorapport av alliterationen bambu-banyan-banan. Orden tar dig på plats. Det måste finnas handling i texten; den ska leda framåt. Dessa rundningsmärken håller uppe spänningen och den skicklige reportern kan då också föra in substans och analys utan att läsaren känner sig lurad eller trött.
Du ska, för det tredje, heller inte vara alltför imponerad av uppdragets svårighetsgrad. Till och med EU blir begripligt om man ägnar några timmar till att läsa på. Jeremy Paxman, som är BBC:s mest fruktade programledare och varit stjärna i BBC:s mest legendariska samhällsprogram Panorama, skrev i förordet till en av sina böcker: Vi Panoramareportrar hade rykte om oss att ha gjort en enorm research innan vi gav oss ut på uppdrag i världen. Vi påstods också ha fantastiska kontaktnät på plats.
Ha! Researchen kunde ofta vara att jag på flygplatsen kom över senaste numret av Newsweek. Kontaktnätet var ett telefonnummer till Reuters stringer i Monrovia.
Med detta som start kunde det bli underverk – med närvaro och begriplighet.
Närvarokänslan och begripligheten är viktigast. New York Times berömda personlighet Abe Rosenthal hade varit korrespondent i Warszawa, när den staden var som mest stängd, och i Delhi, där det alltid råder kaos. När Rosenthal som chefredaktör (1977-88) sände ut medarbetare till krig, kriser och konferenser, var det inte ett råd, det var en order: När du kommer fram, bada inte, vila inte, tänk inte på att snabbt äta en smörgås. Ställ in väskan och ge dig genast ut på stan. Titta i skyltfönstren. Kolla hur trafiken flyter. Granska vad papperskorgarna innehåller. De första två timmarna på en ny plats är dina ögon som skarpast. Gör så – och du vet läget i landet.
Vikten av det lätta anslaget – det kvicka eller drastiska – kan inte överdrivas. Jag bevittnade på plats i Little Rock, Arkansas när den, jämte Walter Cronkite, mest tongivade gestalten i amerikansk nyhetsteve under dess guldålder, David Brinkley, en onsdagsmorgon i november 1996 avslutade sitt professionella liv. Det var de sista minuterna i ABC:s valvaka. Bill Clinton var återvald som amerikansk president. Brinkley satt – fortfarande i sändning – omgiven av programledare, reportrar, analytiker, statistiker och pundits.
Vördnadsfullt sa programledaren: Det är ett sentimentalt ögonblick, David. Du gör din sista sändning. Vad önskar du dig för journalistiken i framtiden?
Brinkley svarade: ”More nonsense, please”.