Foto: Bengt Nilsson
MALI Den franskdominerade offensiven mot islamisterna i norra Mali fortsätter och omvärlden blir alltmer engagerad i utvecklingen. Tuaregernas situation är av central betydelse för det politiska och militära spelet. Bengt Nilsson beskriver det aktuella läget i landet.
Den franskdominerade offensiven fortsätter och det står nu klart att det här blir en längre militär operation än de få veckor som förespeglades av den franska regeringen när attacken inleddes.
I vilken mån andra länder kommer att backa upp fransmännen är ännu inte klart. Ryssland och Kanada har erbjudit transportkapacitet i form av flygplan. USA har sagt sig kunna erbjuda liknande resurser och annan typ av logistik och spaningsutrustning. Det torde vara svårt för president Obama att motivera det amerikanska folket till att stödja en väpnad insats i Mali, nu när allt handlar om att dra tillbaka trupper från Afghanistan och Irak.
Den västafrikanska samarbetsorganisationen Ecowas sade redan i slutet av förra året att den var villig och redo att skicka stridande förband till Mali för att göra det som Frankrike nu istället gör. Att Ecowas ännu inte har gjort allvar av sina löften har flera orsaker. Det har varit svårt att samordna beslut inom organisationen. Nigeria, som dominerar Ecowas, betraktas med misstänksamhet av flera andra västafrikanska stater och den militärjunta som tog makten i Mali förra våren sade först kategoriskt nej till att ha nigerianska soldater i landet.
Nu ska ändå Ecowas förband placeras i Mali men det är oklart vilket mandat de får. Den brittiska tidningen The Guardian citerade i lördags en icke namngiven men högt uppsatt källa i Mali som hävdade att Nigerias armé var i ett chockerande dåligt tillstånd. Soldaterna påstods vara otillräckligt tränade och dåligt motiverade. Enligt källan dög de möjligen till att bemanna vägspärrar och lasta lastbilar.
Det är hög tid att fundera på hur Mali kommer att se ut den dag fransmännen deklarerar att det militära uppdraget är slutfört och islamisterna är besegrade.
Om det nu är det scenariot som väntar. De tre dominerande islamistgrupperna i norra Mali som har styckat upp regionen mellan sig har bjudit betydligt hårdare motstånd än väntat. Dessutom är detta redan från början ett asymmetriskt krig som sannolikt kommer att innehålla fler överraskningar liknande gisslantagandet på den algeriska gasanläggningen.
Islamisterna kan aldrig vinna ett konventionellt krig mot franska trupper. Det blodiga dramat i Algeriet är kanske bara början på en långdragen maktkamp i Afrikas Sahelregion. Det finns ingen anledning att tro att islamisterna lättvindigt kommer att överge det de har byggt upp i norra Mali med omnejd under lång tid.
Några frågor i detta politiska och militära spel är viktigare än andra. Tuaregernas situation är av central betydelse.
Gränserna mellan länderna i den del av Afrika där krisen just nu är akut ritades med penna och linjal. De tar ingen hänsyn till hur befolkningen är fördelad. För tuaregernas del innebär detta att de är utspridda som medborgare i Mali, Mauretanien, Niger, Burkina Faso, Libyen och Algeriet. Norra Mali kan anses vara deras hjärtland. Överallt betraktas de sedan länge som andra klassens medborgare.
Tuaregerna är nomader. De befolkar ökentrakter där andra människor inte kan överleva. Under århundraden har de utvecklat får- och kamelskötsel, handel genom öknen, saltutvinning och andra mer eller mindre aparta näringar. Deras kultur är mycket särpräglad med rika musiktraditioner och uråldriga egna juridiska system. De utgör utan tvivel ett distinkt folk med eget språk och egna sedvänjor. De är muslimer men har i alla tider definierat sin egen version av islam. Som alla nomader har de en mycket stark etnisk integritet.
Redan 1962 gjorde tuaregerna uppror mot den nybildade regeringen i det självständiga Mali. Det slogs ned brutalt och sedan dess har flera uppror förekommit. Senast förra våren, och det var den revolten som lade grunden till islamisternas maktövertagande i norra Mali.
Den nybildade politiska organisationen MNLA, Mouvement National pour la Libération de l´Azawad, krävde självständighet för den region som tuaregerna kallar Azawad. MNLA gjorde gemensam sak med den likaledes nystartade islamiströrelsen Ansar ed Dine som hade en annan agenda. Den ville ta över hela Mali.
Inledningsvis såg allt ut att gå MNLA:s väg. Men knappt var norra Mali erövrat från landets regeringstrupper som flydde hals över huvud, förrän islamisterna vände sig mot tuaregerna. Idag är MNLA helt marginaliserat i den militära kampen i Mali.
Den 14 januari meddelade en talesman för MNLA att gruppen vill ansluta sig till den franska offensiven mot islamisterna i norr. Det är ett erbjudande som borde tas på allra största allvar. En stabilisering av norra Mali efter det att islamisterna har fördrivits måste innehålla en varaktig politisk uppgörelse som inkluderar tuaregerna. De måste få sina nationalistiska aspirationer tillgodosedda på ett acceptabelt sätt. Annars blir det ingen hållbar fred i Mali. Det är tuaregerna själva som måste kunna garantera att militanta islamister inte tar över i regionen. Det är helt och hållet i deras intresse. Allt tyder på att de är mer än villiga att axla det ansvaret om de får möjlighet.
Nästa problem som måste lösas är regeringskrisen i Bamako. I mars förra året iscensatte en grupp militärer en kupp och störtade president Amadou Toumani Touré. Denne hade under lång tid gjort sig känd för sitt kohandlande med allehanda maktspelare utanför parlamentarismens domäner, vilket hade undergrävt demokratin i landet. Han anklagades till och med för att göra pengar på omfattande narkotikasmuggling.
Men militärkuppen löste inga problem i Bamako. Tvärtom permanentades osäkerheten och i nuläget saknar Mali fortfarande en fungerande, legitim regering. På sikt kan detta vara ett ännu större problem än den militära situationen i landet. Det är ett problem som måste lösas av malierna själva, vilket kräver en nationell konsolidering. En sådan synes vara mycket avlägsen.
Det externa stödet till islamisterna är, som tredje punkt, av avgörande betydelse. De islamister som sedan närmare ett år styr norra Mali och idag befinner sig under fransk attack har utvecklat lukrativa näringar. Det handlar om smuggling, kidnappning och trafficking av människor. Men de är fortfarande starkt beroende av stöd utifrån. Enligt flera samstämmiga underrättelseuppgifter kommer detta stöd till stor del från emiratet Qatar vid persiska viken.
Qatar finansierar mängder av projekt i världen som har med islams expansion att göra. Allt från moskébyggen till vapeninköp åt islamister. Detta har uppmärksammats på senare tid i samband med Qatars stöd till de extrema falangerna i Syriens inbördeskrig. Om Mali ska ha en chans att bygga upp en fredlig framtid måste den typen av subversivt stöd till militanta jihadister upphöra. Det synes vara ett ännu större projekt som borde engagera världsopinionen.
Det är intressant att notera hur två till synes utfattiga och oviktiga länder i världen som Afghanistan och Mali har blivit centrum för de globala säkerhetsfrågorna. Det som händer i Mali just nu berör oss alla.
Bengt Nilsson är aktuell med Frivärld-rapporten Mali i islamisternas våld.
