UKRAINA Vad står på tur i relationerna mellan EU och Ukraina? Michal Krol, ECIPE, analyserar läget i relationen efter Ukrainas beslut att inte underteckna det Östra partnerskapsavtalet.
Den här artikeln publicerades ursprungligen av ECIPE under med rubriken ”What now for EU-Ukraine relations?” och är översatt och återgiven med utgivarens tillstånd.
Ukrainas beslut att inte skriva under Östra partnerskapsavtalet med EU överraskade knappast någon. Trots år av förhandlingar dömde Ukrainakännare – väl insatta i president Janukovytjs politiska beteendemönster – tidigt ut möjligheten att den ukrainska presidenten skulle underteckna avtalet samtidigt som Ryssland hela tiden motarbetat planerna. President Janukovytj är en för svag ledare för att fatta några självständiga beslut och hans ekonomiska politik har bara lett till att han och hans likars egna förmögenheter ökat medan statskassan sinat. Dessutom är landet i helhet oense om vilken riktning den ekonomiska politiken bör ta. Presidenten förespråkar starkare band till Ryssland.
Det Östra partnerskapsavtalet syftar till att stärka de forna sovjetstaternas ekonomiska och politiska integration i den europeiska gemenskapen. För Ukrainas del vore en närmare relation till EU ett strategiskt val för att modernisera ekonomin och stimulera tillväxten. Men Ukraina har rört sig bort från en överenskommelse som skulle förbättra landets finansiella situation avsevärt. Den marknadsvänliga aspekten av partnerskapsavtalen skulle öka Ukrainas export till EU ordentligt och ge Ukraina tillträde till inte bara den europeiska marknaden, utan också den globala.
Dessutom beräknas välfärdens tillgångar öka med mellan fyra till sju procent av landets BNP, förutsatt att Ukraina skriver under avtalet. På lång sikt kan ökningen vara så stor som upp till 20 procent. Som om inte det vore nog tros Ukrainas BNP på lång sikt öka med mellan 20 och 30 procent. Detta fordrar att landet tar till sig EU:s juridiska ramverk och på så sätt befriar den ekomiska politiken från icke-transparens och skeva marknadsregleringar. Genom att öka Ukrainas ekonomiska och politiska trovärdighet skulle utländska långivare känna sig trygga nog att pumpa in mer kapital i landet.
“For want of a nail, a kingdom was lost.” Janukovytj har nu beslutat sig för att skjuta upp undertecknandet av det Östra partnerskapsavtalet och troligtvis kommer beslutet stå sig fram till valet i början av 2015. Presidenten har försvarat sitt beslut genom att peka på att avtalet innehåller ”otillräcklig finansiellt stöd från EU” och att det riskerar att sätta handelsrelationerna med Ryssland ur spel. Detta menar man kan bli särskilt problematiskt nu när den ryska ledningen stärker den euroasiska tullunionen. Men ingen av dessa förklaringar håller vid en närmare granskning.
Först och främst handlar inte Östra partnerskapet om att generera ett flöde av ekonomiska transaktioner in i Ukraina. Det ska istället ses som en långsiktig strategi för att modernisera och få fart på ekonomin. EU kan varken skaka fram de resurser Janukovytj kräver eller garantera ytterligare kapital. Ukraina behöver utan tvekan vidare extern assistans för att finansiera sina utgifter och hantera sitt underskott, men den hjälpen kan lika gärna komma from Internationella valutafonden eller Världsbanken. För tillfället bör Ukraina acceptera de villkor som partnerskapsavtalet anger.
För det andra är föreställningen att en fördjupad handelsrelation med Ryssland – eventuellt genom den euroasiska tullunionen – skulle gagna Ukraina i större utsträckning än ett samarbete med EU en illusion. Ett medlemskap i den euroasiska tullunionen kan främja handeln länderna emellan men att det skulle öka den ukrainska tillväxten med upp till sju procenten av landets tillväxt som den Eurasiska utvecklingsbanken förutspått stämmer knappast. På samma sätt kan framtidsanalysen att Ukrainas tillväxt skulle sjunka med en och en halv procent genom att skriva på avtalet med EU bara förklaras med rädsla för Rysslands reaktion på en sådan åtgärd. Slutligen skulle Ukraina öka sitt beroende av den ryska, högst godtyckliga, gasexporten och helt behöva anpassa sig till landets politiska idiosynkrasi ifall de valde att satsa på den euroasiska tullunionen i stället för på EU.
Den troligaste förklaringen till varför president Janukovytj vägrade att sätta sin namnteckning på samarbetsavtalet med EU är att han är satt under stark press av Ryssland samtidigt som han fruktar vilka effekter EU:s krav på institutionella och juridiska reformer kommer ge. Det har dock blivit uppenbart att presidenten, i likhet med flera andra, underskattade det folkliga stödet för en mer EU-orienterad politik och hur hans ovilja att underteckna det Östra partnerskapsavtalet skulle komma att trigga igång generella protester mot hans regering.
Det är svårt att sia om vad som kommer hända nu. Givetvis kommer folkets revolt mot regeringen och presidenten ge efterdyningar. Det är djärvt att anta att Janukovytj kommer tillåtas sitta kvar på sin post fram till nästa presidentval. Det skulle inte komma som en överraskning om regeringen gick med på att utlysa nyval redan 2014. Klart står att ju längre protesterna fortgår, desto större konsekvenser kommer det ha för president Janukovytj.
Det är viktigt att EU fortsätter erbjuda ett samarbetsavtal och står fast vid avtalets villkor. Fokus bör ligga på att engagera sig ännu djupare i Ukraina och inte att plocka politiska poäng på att diskutera vad som gått fel i Kiev. EU skulle också kunna erbjuda den ukrainska regeringen stöd i att hantera potentiella reaktioner från Ryssland ifall man väjer att skriva på avtalet. Man bör också erbjuda Ukraina praktiskt och finansiell hjälp ifall de väljer att framföra klagomål på Ryssland inför World Trade Organisation. Ett sådant erbjudande skulle ha stort symboliskt värde.
Dessutom bör EU markera att en fortsatt politisering (politicking) av gasexporten från ryskt håll inte kommer att tolereras. Tillåts den fortgå, påverka gastillgången för ett flertal länder inom den europeiska unionen. EU-kommissionen har redan dragit Gazprom inför rätta med anledning av deras kontrakt och gashantering som, via pipelines i Ukraina, förser fler a europeiska länder med gas. Men kommissionen skulle kunna göra mer genom att göra en strängare applicering av sin konkurrenslagstiftning och på så sätt tvinga Ryssland att upphöra med användandet av gasexporten som politiskt verktyg. Det är inget mindre än ett övergrepp att utnyttja sin dominans på marknaden genom att pådyvla orättvisa handelsvillkor på andra aktörer.
Slutligen borde EU understryka att Ukraina kan få ta del av kortsiktigt ekonomiskt stöd om Janukovytj undertecknar partnerskapsavtalet. Kiev är i stort behov av pengar utifrån. Att försöka blidka Ryssland och på så sätt hoppas på finansiellt stöd från Kreml borde inte vara en ursäkt för att inte skriva på det Östra partnerskapsavtalet.
