INDIEN I New Delhi har upptakten inför parlamentsvalet i maj dragit igång och uppstickarpartiet AAP har vänt uppochned på förutsättningarna. Henrik Sundbom har besökt staden och träffat unga liberaler som brottas med vilket läger som ska få deras sympatier.
När vintern drar in över New Delhi lamslår den hela staden. Den smogbruna dimman och kylan kryper in under varenda dörrpost. Stadens invånare huttrar mangrant och sveper in sig i filtar och halsdukar. Men på hotell Lalit är stämningen, trots vintervädret, varm under ett par dagar i början av januari. Asia Liberty Forum lockar hundratals liberala tänkare från hela Asien. Bland dem märks också ett stort antal ungdomar från Indiens liberala rörelse. Vad tycker de om vårens stundande parlamentsval?
Fram tills för ett par veckor sedan var de flesta överens om hur valet skulle gå: det hindunationalistiska högerpartiet BJP och dess premiärministerkandidat Narendra Modi skulle vinna en brakseger över det allt tröttare Kongresspartiet, som prenumererat på regeringsmakten sedan självständigheten, och dess frontfigur Rahul Gandhi.
Så hände något. Det populistiska antikorruptionspartiet Aam Aadmi Party med den karismatiske Arvind Kejriwal i spetsen förvånade en hel nation genom ett succéval i huvudstaden New Delhi. Kejriwal bildade i mellandagarna lokal regering med stöd av den huvudsakliga måltavlan för sin korruptionskritik: Kongresspartiet. Kort därpå sjösattes en kampanj inför det nationella valet i vår och på fyra dagar lockade man över en miljon nya medlemmar. Förutsättningarna inför vårens val förändrades i grunden. (Läs mer om de tre huvudmotståndarna här)
Narendra Modi är en oändligt populär politiker. Han uppfattas som ren från korruption, har styrt delstaten Gujarat med stor framgång de senaste mandatperioderna och anses representera en ung, framgångsrik medelklass. Men han är också oändligt kontroversiell. Modis eventuella inbladning i kravallerna mot muslimer i Gujarat 2002 ligger som en våt filt över det offentliga samtalet. För många, inte bara muslimer, vore han otänkbar som premiärminister.
Men som Shiva, en av de unga liberaler jag träffade i Delhi, uttryckte det:
– Alla undersökningar och utredningar som gjorts, även av hans politiska motståndare, pekar på att han är oskyldig. Indien behöver en stark regering med möjlighet att driva igenom fortsatta ekonomiska reformer. Modi är den ende som har den kapaciteten.
Shiva har en poäng. Den nuvarande regeringen har visserligen åtminstone delvis agerat utifrån en marknadsliberal kompass, men när den ålderstigne premiärministern Manmohan Singh nu kastar in handduken finns knappast någon inom partiet som kommer att ta över hans reformambitioner. Den sannolike efterföljaren Rahul Gandhis politik skulle innebära en kraftig vänstersväng.
När författaren Gurcharan Das inledningstalade på Asia Liberty Forum konstaterade han med ett Thatcher-citat att en skicklig politiker använder 20 procent av sin tid år att reformera och 80 procent åt att sälja reformerna. Men Singh har inte ens lyckats sälja in vikten av ekonomiska reformer till sin egen partiledning. Dagens Kongressparti lägger mer energi på storskaliga, statliga matsubventioner som närmast för tankarna till 60- och 70-talens Sovjetinfluerade politik än på ekonomiskt reformarbete.
För väljare som Shiva, som sätter ekonomiska liberaliseringar högst på agendan, kan alltså Narendra Modi framstå som ett förstahandsalternativ av den enkla anledningen att han inte företräder Kongresspartiet.
Men även Modis reformagenda är högst tveksam. Frågan är om Modi står för förändring annat än i retoriken. Indiska Business Standard konstaterade nyligen att en BJP-ledd regerings ekonomiska politik sannolikt skulle vara en karbonkopia av den nuvarandes. Med ett undantag: BJP motsätter sig regeringen Singhs viktiga arbete för ökade utländska direktinvesteringar. För det extremt nationalistiska partiet är ordet ”utländska” djupt obehagligt. Föga liberalt, med andra ord.
Större skäl än den som tänker ekonomiskt har att glädjas över Modi, har den som värnar liberala sociala och politiska värden att oroa sig. Jag träffar Manu, hbtq-aktivist från Bombay, som berättar hur han märker en stigande oro över Modis framgångar i megastadens homosexuella kretsar.
– Modi är uttalat konservativ i dessa frågor. Chansen att en hindunationalistisk regering skulle göra något åt vår situation är minimal.
Manu syftar bland annat på den återkriminalisering av homosexuella handlingar som chockerade omvärlden strax före jul. Modi är för kriminaliseringen, medan Kongresspartiets ledning har sagt sig vara för en förändring. Manus muslimska vänner resonerar likadant som de homosexuella: en Modi-ledd regering uppfattas som ett potentiellt hot mot alla minoriteter.
Är AAP ett alternativ, undrar jag? Manu skakar på huvudet och dömer ut partiet som både populistiskt och socialistiskt:
– Deras vallöften i Delhi omfattar stora mängder rent dricksvatten till stadens invånare, ordentliga hus (’pucca houses’) till alla sluminvånare och pålitliga rickshawchaufförer. Det är samma saker som alla våra politiker alltid försökt – och misslyckats – med. Det säger ingenting om vad de ska göra annorlunda och det finns ingen strategi. Och hur ska de klara sig i den nationella politiken när de har problem att hitta kompetenta företrädare ens i Delhi?
Aam Aadmi Party representerar en uppgradering av Indiens traditionella landsbygdspolitik som i stort gått ut på att muta de fattigaste med ris, radioapparater och kvotering, menar Manu. I AAP:s storstadsskepnad mutar man den lägre medelklassen i stället för kastlösa och daglönare i jordbruket.
– Löftena är luftslott. Det är helt logiskt att en namnkunnig maoist tagit plats vid Kejriwals sida.
Men alla håller inte med Manu om detta. Jag träffar många som är hoppfulla – men avvaktande – inför Kejriwals och AAP:s framgångar.
Om alla partier dras med problem, borde även Kongresspartiet vara ett alternativ för Indiens unga liberaler, trots den potentiella vänstersvängen. Jag frågar Shruti, statsvetarstudent strax över tjugo:
– Jag är en riktig Congress-wallah. Kongresspartiet är mitt parti. Men jag kommer inte att rösta på Rahul Gandhi. Han har ingen erfarenhet av praktisk politik, berättar inte vad han vill göra och verkar omogen. Om Manmohan Singh ställde upp för en mandatperiod till skulle jag vilja ha honom igen. Jag skulle kunna tänka mig Chidambaram [finansminister i Singhs regering] också, men inte Rahul.
Ord men inga visor. Ändå presenteras Rahul Gandhi som ungdomens val. Kanske är det ett medvetet val att Gandhi inte är officiell premiärministerkandidat. Vem som ska leda landet om Kongresspartiet vinner valet avgörs då, och det är inte alls omöjligt att partiet överaskar genom att plocka fram en erfaren politiker som Chidambaram. Vid sidan av Manmohan Singh och den tidigare premiärministern Narasima Rao var han en av hjärnorna bakom 90-talets reformer. Det var så det gick till 2004 när alla förväntade sig att Rahuls mamma Sonia skulle axla ledarskapet. Då var det hon som backade för att släppa fram Singh.
Om Arvind Kejriwal och Aam Aadmi Party lyckas lika bra på det nationella planet som de gjorde i Delhi, lär det vara på Narendra Modis bekostnad. Drivkraften för traditionella kongressväljare att rösta på någon av dessa politiker är likartad: man vill ha förändring och en ledning som är fri från korruption. Modi kan accepteras trots sin grumliga historia, Kejriwal trots sin brist på erfarenhet av politiskt ledarskap och sammanhållen politik. När nyhetsmagasinet India Today nyligen gjorde en läsarundersökning om vilka politiker som uppfattas som ärliga och rena toppades resultatet av just Kejriwal och Modi.
Inför vårens val finns alltså två sannolika scenarion: Antingen Modis hindunationalism eller Kongresspartiet och AAP i en ohelig allians. Båda är lika oprövade kort. Oavsett vilket som blir verklighet förblir Singapore-professorn Razeen Sallys uppmaning från Asia Liberty Forum relevant:
– Ekonomiska reformer måste gå hand i hand med politiska reformer.
I Indien står valet mellan en part som vill det ena, en part som vill det andra. Landets liberaler vill både och, men saknar parti.
– För ett år sedan hade jag varit helt främmande för Modi som premiärminister, säger Shruti, den unga Congress-wallahn. Idag är jag inte lika säker på att det skulle vara en total katastrof. Modi har ägnat ett decennium åt att prata om ’good governance’ och två sig ren från anklagelser om kommunalism och våld. Väljarna kommer att bevaka och uppmärksamma Modis minsta snedsteg. Omvärlden också. Skulle etniska eller religiösa kravaller uppstå under hans styre står hela hans förtroende på spel.
Jag tror att Shruti har rätt. Om Narendra Modi, som en del utländska bedömare hoppas, kan reformera sitt parti till att i större utsträckning likna ett europeiskt liberalkonservativt parti är det en bra sak. Misslyckas han lär Kongresspartiet komma åter med förnyad kraft efter en mandatperiod, förhoppningsvis med nya idéer och ett inte fullt så korrumperat ledarskap.
Vad gäller Aaam Aadmi Party har det, oavsett vilken roll det kommer att spela framgent, bidragit till ett politiskt uppvaknande hos medelklassen. Den lägre medelklass som är mest engagerade i partiet är just den kategori av väljare som traditionellt stannat hemma på valdagen. De mer etablerade partierna kommer att tvingas inse att folket är trött på politisk korruption och det, om något, är vad Indien behöver.