SYRIEN I onsdags utfördes en storskalig gasattack utanför Damaskus. FN ska undersöka om kemiska vapen använts, men inte av vem. Renate Larssen utreder vem som tjänar på attacken och vilka konsekvenser den kan ha för konfliktens fortsättning.
Onsdagens attack mot civila i området Ghouta utanför Damaskus väcker lika delar bestörtning som förvåning. Oppositionen anklagar Assadregimen för att ha använt nervgas och påstår att över tusen människor mist livet. Bildmaterial från området visar döda och skadade med tydliga neurologiska symtom. Experter som tidigare varit skeptiska mot påståenden om kemiska attacker i Syrien säger att klippen den här gången verkar autentiska. Det börjar även komma in rapporter om räddningspersonal som visat liknande symtom, vilket ytterligare stärker misstanken om nervgas.
Frågorna är dock fler än svaren. Än så länge finns ingen rimlig uppskattning av antalet dödsoffer. Den icke-statliga organisationen Syrian Observatory for Human Rights uppger att 322 personer omkommit. Andra källor rapporterar istället upp till 1 800 döda. Skulle den siffran stämma gör det onsdagens tragedi till det enskilt största kemiska angreppet mot civilbefolkning sedan Saddam Husseins utrensningar i Halabja 1988.
Det ställer i sin tur nya frågor. För att utföra en så omfattande attack krävs en ansenlig mängd nervgas och goda administrativa förutsättningar, för att inte tala om en fullständig avsaknad av samvetsbetänkligheter.
Så vem är den skyldige? Uppgifterna är knapphändiga och förvirringen stor. Vem av Syriens många banemän besitter förmågan och viljan att ta till massförstörelsevapen? Och framför allt, vem har tjänat mest på det inträffade?
Regimen under president Assad är den självklare misstänkte. Logistiskt och ekonomiskt är det förmodligen den enda aktören som kan regissera en attack i den här storleken. Rebellstyrkorna är över lag för små, för oorganiserade och framför allt för dåligt finansierade för att kunna införskaffa och expediera en stor mängd nervgas. Assadregimen har sedan länge misstänkts besitta en uppsättning kemiska stridsmedel och gjorde för ett tag sedan vissa medgivanden i frågan, om än med brasklappen att de aldrig skulle använda dem mot det egna folket.
Men vad har regimen tjänat på onsdagens attack? Den frågan är svårare att besvara. Ett anfall mot civila av dylika proportioner leder inte till välvilja från det internationella samfundet. Att sätta in massförstörelsevapen är en tydlig markering mot all anständig krigföring. Till och med Syriens förtrogna allierade Ryssland har uttalat sig kraftfullt efter attacken i Ghouta och krävt en noggrann utredning.
Därutöver kommer attacken ytterst olägligt. Efter många turer och förhalningar släppte Assadregimen förra söndagen till slut in FN-inspektörer i landet för att låta dem undersöka tidigare påstådda nervgasangrepp mot civila. Att i samma veva anordna den största kemiska offensiven på 25 år är inte särskilt välavvägt. Assad har dessutom sagt att inspektörerna kommer att få tillträde till platsen för onsdagens attack, vilket knappast vore troligt om han låg bakom den.
Ghouta är ett rebellstyrt område där befolkningen i huvudsak är sunni, vilket i sig gör det till ett rimligt mål för regimstyrkorna. Men området utgör inget akut hot mot Damaskus i dagsläget. Armén har gjort framryckningar och befinner sig nu närmast i ett dödläge till ingen sidas fördel. Det finns ingen anledning för regimen att i full panik gasa ihjäl civila samtidigt som hela världen och ett antal FN- inspektörer ser på.
Intressant i sammanhanget är uppgiften att det ska ha blåst väldigt mycket dagen för attacken. Det är tveksamt om regimen skulle släppa ut nervgas utanför huvudstaden och riskera att den driver in med vinden.
Det är inte otänkbart att Assad skulle kunna genomföra en grymhet av onsdagens magnitud för att demonstrera för omvärlden och rebellerna att han har makt och materiel nog att krossa motståndet en gång för alla. Men det vore i så fall ett dumdristigt vågspel. USA:s regering har sedan tidigare lovat att inte stå bredvid och titta på ifall den syriska regimen väljer att använda kemiska stridsmedel mot oppositionsstyrkorna. Risken är överhängande att Obama nu känner sig manad att leva upp till sina egna löften om att ”the use of chemical weapons is a game changer”.
Och en militär intervention från omvärlden med USA i spetsen är det sista Assad, som trots flera taktiska framgångar de senaste veckorna fortfarande är hårt pressad av rebellerna, vill ha. Det skulle onekligen påverka balansen till hans nackdel.
Mycket kan sägas om den syriska regimen, men den är varken dum eller självmordsbenägen. Och Assad framstår inte som en desperat man. Är det hybris? Kanske.
Eller så är det en konspiration.
Det har väckts tankar om att valet av plats och tidpunkt för attacken spelar oppositionen i händerna; att den kallt och beräknat genomfördes av rebellerna för att ge regimen skulden. Det skulle rent tekniskt vara möjligt för enskilda oppositionsgrupper att genomföra en nervgasattack med ekonomiskt stöd utifrån. De syriska gränserna läcker omfattande mängder vapen, pengar och krigare in i landet så det finns förutsättningar för att även kemiska stridsmedel ska kunna komma in. Under onsdagen föll dessutom vanliga missiler över samma område, en möjlig täckmantel för utsläpp av nervgas.
Det har snart gått en vecka sedan den dödliga attacken och omvärlden är inte mycket klokare. Även om FN-inspektörerna nu får tillgång till området kommer det att bli svårt för dem att utläsa något vettigt ur marken och offren när det gått så lång tid.
Den bistra sanningen är den att vi står inför ett okänt antal dödsoffer till följd av en attack av okända gärningsmän på oklara grunder. Det som är viktigt idag är att inte dra för stora växlar på alltför lösa grunder. Det lilla vi vet med säkerhet är att Assad är en megaloman med kemiska stridsmedel som inte kommer att ta skit från sin omvärld, framför allt inte om den är oförtjänt. Ett alltför kraftigt fördömande innan alla pusselbitar fallit på plats kan leda till rakt motsatt effekt om Assad känner sig inträngd i ett hörn.
Oavsett vilken sida som är ansvarig för massakern på de civila i Ghouta innebär den en tydlig eskalation av det syriska inbördeskriget. Har kemiska vapen väl använts en gång finns ingen återvändo. Det kommer att leda till fler och värre övergrepp mot civilbefolkningen i en konflikt som rör sig allt längre bort från en lösning.