Foto: Andres Azp
VENEZUELA Folket i Venezuela är fortsatt missnöjt, och inga av de problem som triggade igång demonstrationerna har åtgärdats. Samtidigt sprids rykten om att kubanska trupper kommer till regimens undsättning.
I Venezuela samlades tiotusentals, kanske hundratusentals, människor på gatorna den 22 februari i den tredje stora protesten på tio dagar. Demonstrationerna pågår i huvudstaden Caracas och över hela landet, inklusive San Cristobal, Valencia och Maracaibo. Listan på klagomål är lång, men det finns ingen röd tråd i protesterna förutom ett starkt motstånd till det politiska dödläge som infunnit sig. Landets styre klamrar sig kvar vid makten, men det börjar visa tecken på stress.
Den energiska venezuelanska ryktesspridningen gör gällande att kubanska trupper har kommit för att hjälpa till att stävja protesterna, men sådana rykten är – på sin höjd – knapphändiga. Flera fotografier av Venezuela-ägda Shanxi Y8-plan med avstigande trupper har publicerats i sociala medier. Den första bilden publicerades den 16 februari, och den senaste kan visa truppförflyttningar så sent som 21 februari. Bilderna visar trupper som bär stora mängder packning, som om de förbereder sig för en lång vistelse. Det finns ingenting i bilderna som tydligt indikerar att soldaterna är kubanska, men att Kuba skulle skicka hjälp till Venezuela är inte bortom vad man kan förvänta sig. De två ländernas militärer samarbetar nära, och Kuba har ett starkt intresse i den venezuelanska regimens stabilitet.
Trots att protesterna generellt sett är löst organiserade, är missnöjet tillräckligt utbrett för att mobilisera Venezuelas folk på bred front. Men i ett land så polariserat som Venezuela, är inte ens den återkommande närvaron av tiotusentals demonstranter något tydligt tecken på att regeringen tappar stöd. President Maduros väljarbas har mycket lite gemensamt med oppositionen, och de flesta har på ett eller annat sätt tjänat på populistregeringens omfördelningspolitik. Protesterna visar på intet sätt att regeringen har förlorat kontrollen. Men den ihållande oron kan ändå skapa problem som regeringen inte kan avfärda.
Brist på basvaror är redan en stor utmaning i Venezuela, och när protesterna stör trafiken hotas ytterligare leveranser av nödvändiga varor. Skadegörelse är vanligt förekommande, men den drabbar i första hand statliga tillgångar som fordon, lager och kontor. Demonstranterna har ännu inte försökt att ta över några regeringsbyggnader. Störningar av infrastukturen har varit begränsade till motorvägsblockader, även på Francisco Fajardo-motorvägen i Caracas. Större delen av Venezuelas energitillförsel kommer från anläggningar långt från de större städerna, och kommer knappast att drabbas regelbundna demonstrationer.
Militära insatser har hittills bara förekommit i San Cristobal, en stad där oppositionen lyckats störa handeln och transporterna avsevärt. Om de våldsamma protesterna ökar och sprider sig geografiskt så att polisens och nationalgardets resurser inte räcker till, kommer militären sannolikt att sättas in på fler platser.
Venezuelas regering visar tecken på stress. Maduro har anklagat den amerikanska regeringen för att sponsra demonstrationerna, men han har också bett Barack Obama att skicka en högnivåförhandlare för att hjälpa till att lösa krisen. Sådana förhandlingar framstår som osannolika, då USA så här långt har försökt att avstå från att beblanda sig med Venezuelas inre angelägenheter.
Katolska kyrkan har erbjudit sig att förhandla, men ingenting tyder på att de kommer tillåtas att göra det.
Just nu tycks krisen ännu inte ha nått sin kulmen. Protesterna kommer sannolikt att eskalera den närmaste tiden. Regeringen kommer sannolikt inte att nå sin brytpunkt förrän Maduros traditionella väljarbas ansluter sig till protesterna. Det faktum att inget av de problem som ursprungligen triggade igång missnöjet har åtgärdats, antyder att Venezuela står inför mer, inte mindre, bekymmer i den nära framtiden.
Den här artikeln är ursprungligen publicerad av Stratfor 22 februari 2014, Venezuela: Mass Protests Continue to Intensify
