FRANKRIKE Det finns skäl till att investerare uteblir och industrier flyr Frankrike under regeringen Hollande. Få platser i världen erbjuder fler hinder och mer frustration för den som vill starta ett företag, skriver Staffan Heimerson.
Frankrike är nästa Spanien – med hopplösa underskott, förlorad trippel A-rating, tappad konkurrenskraft (om det någonsin haft sådan), utslagna industrier och ökande arbetslöshet. Frankrike och entreprenörer går inte ihop. Regeringen verkar ta det med en axelryckning.
”Att be socialisterna om åtstramningar”, sa en bitter företagare, ”är som att be en prostituerad om kyskhet. Det är inte en del av deras affärsmodell.”
Fransmännen har en omkastad syn på företagsamhet. Den finns kondenserad i den kvicka frasen: ”Detta är något som fungerar i praktiken … men det kommer aldrig att fungera i teorin.” Det är följaktligen inte överraskande att den socialistiska regeringen under president Hollande gång på gång kolliderar med näringslivet.
När den indiske, Londonbaserade stålmogulen Laksmi Mittal, som räddat den franska stålindustrin, meddelade, att han på grund av nödvändiga rationaliseringar skulle stänga två masugnar i Lorraine med 629 förlorade arbetstillfällen som följd men låta verkens övriga verksamhet finnas kvar, reagerade industriministern Arnaud Montebourg med en smältugns hetta: ”Här släcks inga ugnar. Monsieur Mittal, ni är oönskad i Frankrike – vi konfiskerar era tillgångar, vi förstatligar stålverken.”
Det var för grovt till och med för president Hollande. Den 50-åriga politiska l’enfant terriblen Montebourg fick ge sig, premiärministern Ayrault godkände Mittals planer. ”Montebourg”, sa senare den franske oppositionspolitikern Xavier Bertrand, ”är en anka som springer runt på bondgården. Hans huvud har nackats men detta har han ännu inte fattat.”
Familjen Peugeot däremot, som tillverkar bilar av märkena Peugeot och Citroën, klarade sig inte undan statlig intervention. Peugeot, som har sin huvudsakliga tillverkning i Alsace, vill stänga en av sina fabriker i Aulnay utanför Paris. Peugeot blöder 1,8 miljarder kronor i månaden på grund av överproduktion. Montebourg sa nej och det fixades istället fram stora statliga lån.
Löser detta problemen (biltillverkning står för 10 procent av landets sysselsättning)?
Knappast. Mulhouse och Colmar med dess Peugeotfabriker ligger bara 12-13 mil från Stuttgart, där ju en berömd tysk bil tillverkas, Mercedes. En patetisk skillnad råder. Peugeots försäljning inom EU har i år gått ner drygt 12 procent. Statliga Renault är ett ännu värre fall, minus 18). På andra sidan Rhen visar däremot Mercedes ett plus med 2,7 procent. De tyska rivalerna Volkswagen och BMW har nästan lika goda försäljningssiffror.
Skillnaden är både skrämmande och fascinerande. Det kan inte vara skillnader i teknik som avgör, heller inte viljan att sälja både på hemmaplan och export.
Men skillnad är det.
Jag ställde mig en förmiddag i höstas i Marckolheim på bron över Rhen och tittade med strömmen. Jag hade Frankrike till vänster och Tyskland till höger. Givetvis inbillade jag mig inte att det är en mänsklig kvalitet som vållar diskrepansen mellan länderna.
Men skillnaden h ö r s. Den avundsvärda agrara stillheten och ron till vänster, ”vi ska leva som vi alltid levt”. Det eviga dånet från Tysklands motorvägar några kilometer bort åt andra hållet, beviset för aktiviteten där – febril sedan socialdemokraten Gerard Schröders bryska svångremspolitik i 2000-talets första år. ”Ingen rast, ingen ro.”
Det är p o l i t i k e n som hörs.
Internationella företagare vittnar om att på få ställen i världen är det mera komplicerat och frustrerande att starta företag. Le code de travail, arbetslagarna, är monstruösa. Fackförbunden har inte många medlemmar men facken utövar stark makt. Lönekostnaderna är EUs nästan högsta.
”Frankrike börjar vackla”, noterade Göran Persson nyligen i ett föredrag i Malmö. ”Risken är överhängande” sa Persson och pekade på Frankrikes kroniska budgetunderskott, svaga konkurrenskraft, skakiga banker och överbelastade pensionssystem. ”Frankrike” kommenterade Sydsvenskans kolumnist Per T Ohlsson, ”framstår idag allt mer som Europas sänke.”
Frankrike tillämpar etatism. Fransmännen har nedärvt förtroende för president, myndighet och makt. Den företagsfientliga staten tolererar enligt sin dirigism statliga monopolföretag. Men självständiga entreprenörer är fienden. När Frankrikes höghastighetståg prisas glömmer man att lokomotiv och vagnar är subventionerna liksom den dagliga driften.
Hårdhänt skattepolitik driver de rikaste att rösta med fötterna. De flyttar, men oftast inte längre än till Belgien och London. Oro, tills vidare obefogad, finns till och med bland rika svenska pensionärer på franska rivieran. De försöker sälja sina villor och ”flytta hem”.
Bland internationella företag görs förberedelser. ”Frankrike”, sa en affärsadvokat, ”är tydligen inte medvetet om hur lättrörliga människor är i den globala tiden. Du behöver inte lägga ner högkvarteret i Paris. Men du kan flytta forskning, hela avdelningar, företagets jurister, design, reklam, allt vad du vill till mera företagsvänliga platser.”
Samtidigt gör Frankrike en drive ute i världen för att locka investerare:
”Say ’oui’ to France!”
