UTVECKLING Vem är bäst på bistånd – staten eller kapitalet? Under denna något märkliga seminarierubrik samlades några av den svenska biståndsindustrins främsta makthavare i kaffekoncernen Löfbergs regi i morse. Men trots ögonblick av klarsynthet gällande företags roll i den globala fattigdomsbekämpningen, bjöd detta seminarium på en pseudodiskussion där företags roll i fattigdomsbekämpningen i allt väsentligt reducerades till CSR-projekt som inte sällan är karbonkopior på biståndsindustrins gamla vanliga verksamhet.
En rimligare frågeställning hade förstås varit ”Vem är bäst på utveckling – staten eller kapitalet?”, då global handel bevisligen lyfter miljarder människor ur fattigdom medan traditionellt bistånd i bästa fall torkar bort en eller annan fläck ur marginalerna. En organisation som förstått det och därmed lyfter biståndet in i samtiden är Swecare, vars uppdrag är att främja ökad export och internationalisering av svensk hälso- och sjukvård.
Med tolv ynka biståndsmiljoner över tre år, verkar Swecare för att svenska vårdföretag skall etablera sig på afrikanska marknader. När de svenska vårdföretagen väl är på plats drar sig Swecare tillbaka: genom sin närvaro bidrar företagen till långsiktig utveckling, bättre vård och kvalificerade arbetstillfällen. ”Det viktigaste för de här länderna är att få fler kommersiella aktörer” konstaterade organisationens VD Maria Helling på ett seminarium på tisdagsmorgonen, ”så det är målet med vår biståndsverksamhet”.
I samma panel deltog Sören Johansson från Elekta som är ett av de vårdföretag som deltar i Swecares arbete. Johansson slog huvudet på spiken när han till sist, efter att förtjänstfullt ha berättat om sitt företags verksamhet i bland annat Zambia, tröttnade på moderatorn Jesper Bengtssons insinuanta frågor och satte hårt mot hårt. ”Jag är trött på dina frågor som hela tiden antyder att det skulle vara dåligt att vår verksamhet går med vinst. Förklara dig!”
Någon förklaring fick naturligtvis inte Johansson, men frågan om vinst i biståndet dök upp även på Löfbergs seminarium om staten och kapitalet. Något oväntat var det Anna Ryott från SOS Barnbyar som slog fast att företag som är verksamma i fattiga länder och arbetar med vinst som drivkraft ofta blir långsiktiga samarbetspartners till barnbyarna, medan företag som ser sitt hållbarhetsarbete som enskilda välgörenhetsnedslag har mindre att komma med.
En annan aspekt som frågan om staten och kapitalet misslyckas med att fånga är bistånd som bedrivs utan kontakt med skattesedeln. Den smarta organisationen Actionaid är ett bra exempel på det, och vid sidan av sitt biståndsarbete (som finansieras av donationer från privatpersoner och företag) tycks de de ha bilden klar för sig att bistånd aldrig kan fungera som ekonomisk utjämning från nord till syd. Pengar för att lösa det globala fattigdomsproblemet kan helt enkelt inte plockas från europeiska skattesedlar utan måste komma någon annanstans ifrån.
Actionaids svar på varifrån är minskad skatteflykt från fattiga länder, och det är svårt att inte hålla med om att detta är ett stort problem. Varje år förlorar fattiga länder mer i uteblivna skatteintäkter än de får i bistånd, och ett stort ansvar vilar på utländska företags axlar. Det förklarade generalsekreterare Christine von Sydow på ett seminarium om detta som föregicks av en läsvärd debattartikel i Svenska Dagbladet.
Om man skall tillägga något är det möjligtvis att även lokala företag kan vara nog så duktiga skattesmitare. I till exempel Indien har skatteplanering, schweiziska bankkonton och välfyllda madrasser blivit något av en folksport, och enligt Indiens federala polis har indiska medborgare 500 miljarder dollar (!) gömda i skatteparadis – mer än något annat land. Men att utländska företag följer lokala lagar och sina egna etiska riktlinjer är en förutsättning för att vi som tror på globaliseringens goda effekter skall kunna försvara deras verksamhet med hedern i behåll.
