COIN är en akronym för counter-insurgency (bekämpning av uppror), vilket är ett nyckelbegrepp när det kommer till att förstå konflikter efter 11 september 2001. På militärakademier i Sverige såväl som utomlands är begreppet i det närmaste överanalyserat, om än kanske inte i tillräcklig utsträckning problematiserat.
COIN-operationer har nämligen en historia av att varken vare särskilt framgångsrika eller moraliskt oproblematiska. Dien Bien Phu, Song My och slaget om Alger är alla exempel som kan sortera under upprorsbekämpning.
Att ISAF (International security assistance force) i Afghanistan i slutet av nollnolltalet övergick från fredsbevarande till upprorsbekämpande operationer är därför anmärkningsvärt. Än mer anmärkningsvärt är att denna övergång inte föranledde någon egentlig politisk diskussion avseende det svenska deltagandet, trots att förutsättningarna för Försvarsmaktens femhundra man starka kontingent därmed drastiskt förändrades.
Hur blev det såhär? Den frågan ställer Wilhelm Agrell i sin bok Ett krig här och nu – Sveriges väg till väpnad konflikt i Afghanistan. Det är möjligt, menar lundaprofessorn, att de politiska befattningshavarna helt enkelt var okunniga om implikationerna av den nya strategin. Begreppet COIN är knappast allmängods utanför de militära lärosätena. Ur underlagen för beslutet om en fortsatt insats i Afghanistan framträder tyder dock på något annat; begreppet COIN omskrivs och undviks på ett sätt som inte kan beskrivas som något annat än vilseledande. Regeringen valde, menar Agrell, att i ett känsligt politiskt läge undanhålla riksdagen information som kunnat äventyra insatsens breda politiska stöd. Följden blev ett krig ingen till fullo förstod, som saknade tydlig avsikt och som utsatte svenskar i insatsområdet för allt större risker. Enligt Agrell: ett krig som bara blev.
Agrell underlåter sig inte att vända på någon enda sten; varenda djävulsk detalj tas fram i ljuset och fogas till en alltmer besvärande helhet. Som bäst är underrättelseprofessorn när det kommer till att fylla i luckorna; avsaknad av tydligt definierade uppgifter, att begreppet COIN helt försvinner från propositionerna, vilket material som hemligstämplas – vad som inte skrivs ut blir i sig till bitar i det större pusslet. Skarpsinnigheten i detta detektivarbete, tillsammans med det metodiska sammanfogandet av detaljer gör det svårt att inte instämma i Agrells besvärande slutstas.
Ett krig här och nu är emellertid mer än bara redogörelse för ett politiskt misslyckande – det är också historien om den svenska insatsen i Afghanistan. Denna skildring är i sig själv ytterst läsvärd, åtminstone för den som har den minsta ambition om en säkerhetspolitisk allmänbildning.
Afghanistaninsatsen spänner över en försvarspolitiskt omvälvande tidsperiod och utgör ett slags portal för den transformation svensk försvars- och säkerhetspolitik genomgått, vad gäller allt från personalförsörjningssystem till övergripande strategi. Den försvarsmakt som skickade det första fåtalet civilmilitära samverkansteamen till Afghanistan för dryga tio år sedan är något radikalt annorlunda än den försvarsmakt som nu drar tillbaka sitt halva tusende mekaniserat infanteri.
Krigsprövat med stupade, sårade och inte minst med tusentals veteraner; psykologiskt har såväl Sverige som dess försvar förändrats. Strategiskt har Afghanistan kanske mer än något annat land fått symbolisera den globala, solidariska säkerhetsstrategi som etablerade 2009, av kritikerna kallad ”långtbortistandoktrinen”. När insatsen i Afghanistan nu går mot sitt slut tycks pendeln svänga tillbaka; internationellt samarbete är inte längre det alexanderhugg som ska hantera alla säkerhetspolitiska problem, och det nationella försvaret betonas åter. Det är dock ingen återgång till Sverige pre-afghanistan – militärstrategin är heraklitisk.
Historien om den svenska insatsen i Afghanistan är således obligatorisk läsning för den som vill förstå den metamorfos det svenska försvaret genomgått sedan 2000-talets början.