Foto: Winduptu/Istockphoto

ROMER 2011 satte EU upp målet att Europas romerna skulle vara integrerade till år 2020. Till dess skulle diskriminering avskaffas, likaså oacceptabla skillnader i fråga om hälsa, utbildning, jobb och bostad. Två år senare är frågan präglad av krisstämning, skriver Bo-Ture Larsson.

Romerna är EU:s största etniska minoritet, mer än tio miljoner människor spridda i alla medlemsländerna. År 2011 satte EU upp målet att romerna skulle vara integrerade till år 2020. Till dess skulle diskriminering avskaffas, likaså oacceptabla skillnader i fråga om hälsa, utbildning, jobb och bostad.

Men när EU-parlamentet 9 oktober skulle debattera EU:s projekt och resultat var det i en stämning av kris – med den svenska polisens registrering av romer som nytt inslag i eländeskatalogen. Enigheten är stor om att dagens situation för romerna som kollektiv är otillständig. Både av moraliska, humanitära och krasst ekonomiska skäl är det nödvändigt att romernas utanförskap bryts upp.

Men i massmedia tycks romerna fast i rollen som offer – eller förövare. Just nu illustreras detta i fransk politik.

11 oktober dömde en domstol i Nancy 26 av 27 romer från Kroatien skyldiga till att ha tvingat barn att stjäla. Huvudman i ligan var en 66-årig kvinna. Detta är stoff för de främlingsfientliga inför viktiga val nästa år.

Men den andra sidan har också mobiliserat – till stöd för en 15-årig flicka som med sin familj bryskt avvisats till Kosovo. Den kriminellt belastade pappan kommer därifrån. Hans barn är födda i Italien.

När Frankrikes president Sarkozy 2010 beordrade rivning av romska läger och utvisning jämförde EU-kommissionären Viviane Reding detta med nazisterna. Frankrikes inrikesminister Manuel Valls, socialist, har nu blivit en av landets mest omtyckta politiker på att säga att Balkanromerna är omöjliga att anpassa till franskt liv.

I EU-parlamentets debatt 9 oktober påpekade Reding, mot bakgrund av innehållet i vissa inlägg, att romerna är människor. Och EU-medborgare. Men alldeles för sällan spelar romer rollen som beslutsfattare i politiken.

Livia Jaroka Foto: Europaparlamentet

Ett lysande undantag, just i EU-parlamentet, är Livia Jaroka, knuten till Ungerns regeringsparti Fidesz och med i samma partigrupp som svenska moderater och kristdemokrater. Hennes fattiga föräldrar hade krävt att hon och syskonen skulle få gå i samma skola som andra ungerska barn. Därför gick det bra för dem. De fick den grund många romska barn i Ungern och grannländerna förnekas.

Jaroka målar en mörk bild av läget: Vi upplever en ökning av utfall och handlingar riktade mot romer i hela EU. 20 år av osammanhängande, svaga och i ofta förfuskade åtgärderna mot utanförskap har visat sig fullständigt otillräckliga. Anslagna EU-medel har använts till annat.

När eländet består blir svaret en massiv migration bland fyra miljoner romer i öst och sydöst. Och då, säger Jaroka till New York Times, uppträder gamla EU inte bättre än vad deras hemländer anklagats för.

Men Jaroka begär inte att EU ska göra hela jobbet. Ett starkt ledarskap från EU:s sida behövs för ett kulturellt skifte bland romerna, från en anhopning splittrade grupper med taggarna utåt till en utåtriktad, självsäker och delaktig europeisk minoritet:

– Vi romer behöver också lära oss att emancipera oss själva. (SNB)

Inlägget Fler roller än nu för EU:s romer dök först upp på Frivärld Magasin.

Är Iran på väg at överge bilden av USA som ”Stora Satan”? Foto: [John]/Flickr

IRAN I takt med att konflikterna ökar mellan shia- och sunnimuslimer tycks Iran ompröva sin uppfattning om USA som ”Stora Satan”. Det skriver Bo-Ture Larsson, som anar en öppning till förbättrade relationer de två länderna emellan.

Irans president Hassan Rouhani utstrålar välvilja mot hela världen, och det med stöd av landets högste religiöse och därmed politiske ledare, ayatolla Ali Khamenei. Den senare har satt rubriken ”heroisk flexibilitet” på Irans politik under den nya regeringen av ”klokhet och hopp”.

Samtidigt heter det att inget ändras i den islamiska republikens ideologi och uppbyggnad.

Det sistnämnda kan vara riktat till de yngre krafter som gillade den förre presidenten Mahmoud Ahmadinejads konfrontationspolitik.

Inför hot mot regimen inifrån och utifrån vill ett åldrande etablissemang pröva en ny kurs.

Det har yppats mycket tvivel om graden av ”hopp” och ”flexibilitet” i Irans nya giv. Prövostenen, sett från väst är Irans vilja att trovärdigt sätta stopp för den uppbyggnad av förmåga att tillverka kärnvapen som inleddes redan av shahregimen på 1970-talet.

På den punkten kan besked komma ganska snart, vid förhandlingar som inleds denna månad i Genève.

Närmandet USA-Iran har jämförts med när president Nixon 1972 ändrade USA:s Kina-politik med start i ett symboliskt besök hos Mao. Iran är inte Kina, men ambitionerna är jämförbara. Som arvtagare till det persiska imperiet, och sedan 500 år främsta företrädare för shiagrenen av islam, bedriver Teheran utrikespolitik i stor skala.

I Iran pågår en ständig dragkamp inom regimen. Dess sammanhållande kitt är önskan att bevara det system som ger tillgång till maktens köttgrytor. För närvarande verkar det omvärlden uppfattar som anständiga reformkrafter ha övertaget. Motståndarna tillåter dem att testa sin förmåga att göra bättre ifrån sig än Ahmadinejad, vars politik ledde till isolering och sanktioner med förödande inverkan på ekonomin.

Det finns en hel del som föranleder Iran att omvärdera sin inställning till USA, den hatade shahens bundsförvant och därefter benämnd Stora Satan. I en kommentar i Zaman, en av de största tidningarna i Turkiet, heter det: ”Irans värsta fiender i Mellanösterns politik är de sunnimuslimska staterna, däribland Turkiet, men inte Israel och absolut inte USA”.

I fjol kallade USA:s dåvarande utrikesminister Hillary Clinton Irans regim för en ”militariserad teokrati” utan folklig legitimitet. I FN ett år senare sade president Barack Obama att USA inte strävar efter regimförändring i Iran.

Det må bara vara ord, men tyder det på en attitydförändring av lika stor vikt som iranska företrädares nya försonliga språkbruk.

Irans regim har i årtionden exploaterat den palestinska frågan och framställt sig som ett bålverk mot väst för att skydda sig från hotet från sunniterna, både etablerade stater som Saudiarabien och just nu shiahatande extremister i Irak, Afghanistan och Syrien. Det fungerar inte längre. Iran skulle inte ha annat val än att liera sig med USA. Och det kan båda tjäna på. För trots en historia av bitterhet är de logiska bundsförvanter. I alla fall ibland.

Undrens tid? Ja, många hoppas, inte minst de miljoner som flytt från Iran, flest till USA.

Inlägget Iran jonglerar med vänner och fiender dök först upp på Frivärld Magasin.

Erna Solberg utmanar i Norge. Foto: Höyre

NORGE Det västra grannlandet går till val 9 september, och inför valspurten ser inte det politiska landskapet ut som det brukar. Bo Ture Larsson berättar om nedgrävda stridsyxor som kan ge gehör även i den svenska debatten.

Arendal är en stad på norska Sörlandet. Med en TV-sänd partiledardebatt inleddes där 12 augusti slutspurten inför valet till stortinget i Oslo 9 september. Arendal har blivit en motsvarighet till svenska Almedalen. I år blev det extra nerv i Arendals politikfestival eftersom ett regeringsskifte sannolikt förestår.

Den rödgröna trepartiregering som sedan 2005 letts av Jens Stoltenbergs socialdemokrater, Ap, har opinionen emot sig. Valets sannolika resultat blir att Erna Solberg, ledare för Höyre, Norges moderater, får uppleva något av det värsta hon vet:

– Mardrömmen blir att flytta. Jag hatar att flytta, har hon sagt.

Det torde underlätta för henne att flytten skulle gå till statsministerbostaden.

Solberg har i förtroendemätningar legat jämsides med och framom Stoltenberg, globalt hyllad för sitt uppträdande i samband med och efter tragedin i Oslo och på Utöya 22 juli 2011. Men det är bara i fråga om Norges roll i världen, och arbetslösheten, som han har högst förtroende. I övriga frågor är det Solberg som ligger bäst till.

2005 gjorde Höyre ett uruselt val. Kommunalvalet 2011 innebar en kraftfull återhämtning. Nu har Höyre en tid varit Norges största parti i mätningarna. Det påminner om när ”Höyrebölgen” på 70-talet gjorde slut på föreställningen om Ap som Norges naturliga regeringsparti. Sedan kom populistisk-liberalistiska framstegspartiet, Frp, och rörde till det. Norsk politik kom att handla mycket om att ta avstånd från detta parti, särskilt dess drag av främlingsfientlighet. Dessutom söndrades de gamla borgerliga regeringskamraterna av inre motsättningar.

I valet i år är det annorlunda. Småpartierna de kristliga och liberala Venstre, som tidigare hissade pestflaggen över Frp, säger visserligen att de inte vill sitta i samma regering som detta parti, men att de i stortinget skulle stödja en Höyre-Frp-regering. Konkurrenterna Höyre och Frp har grävt ned stridsyxan. I stället tycks Solberg och Frp:s Siv Jensen mena att de tjänar på vänskaplig sparring. Solberg, som när hon var minister kallades Järn-Erna, välfärdsvurmar och utstrålar samarbetsvilja åt alla håll. Solberg kritiseras av Jensen för att sitta med Stoltenberg i en s-bubbla.

Med opinionsvinden i ryggen kan Solberg kosta på sig att vara generös mot Jensen, nu när allt tyder på borgerlig majoritet i det nya stortinget. Det är en hel del historiskt på gång. Ap riskerar att mista ställningen som största parti – vilket man varit sedan 1930-talet.

Och vänster, höger och mitt må ha växlat vid makten förut. Men helt nytt blir det om Frp tar plats i regeringen. Partiet grundades år 1973 på ett program för lägre skatter och större personlig frihet. Senare har kritik av invandring och vilja att sätta sprätt på oljerikedomarna tagit över bilden av partiet.

Räkna med att det på denna sidan Kölen framöver blir kommentarer om att Frp i Norges regering blir som om Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna satt i en regering Reinfeldt.
(SNB)

Inlägget Två slår den tredje i Norge: Erna och Siv kontra Jens dök först upp på Frivärld Magasin.

KINA Med sin snabba ekonomiska utveckling fungerar Kina som internationellt draglok. Men vad händer  om Kina får lunginflammation? Det undrar Bo Ture Larsson som läst en aktuell studie om en av Kinas ödesfrågor – luftföroreningarna.

Huai är en flod i centrala Kina. Norr om Huai brukar det frysa till vintertid. Därför fick hushållen från 1950 till 1980 en tilldelning av gratis kol. Lite varmare i bostaden, ja, men följden blev också att livslängden för flera hundra miljoner människor förkortades med drygt fem år i genomsnitt. Ty de andades in mera av skadliga partiklar än sina landsmän söder om Huai.

Detta är slutsatsen i en aktuell studie av forskare från USA, Kina och Israel. Studien ger en ny vinkel åt en av Kinas ödesfrågor – luftföroreningarna. Att dessa finns och är skadliga råder det numera enighet om. Att de också skulle förkorta livet är Kinas överhet ännu inte redo att acceptera, att döma av kommentarerna till studien.

Luftsmutsen har blivit en följetong i rapporteringen om Kina, med spekulationer om vad den kan innebära för ekonomi och politik. I januari i år blev den rekorddåliga luften i Peking en världsnyhet. Problem med att andas där uppmärksammats utomlands tidigare, vid Peking-OS 2008. Men då var det sommar. Det är allvarligare vintertid.

När USA:s ambassad för fyra år sedan installerade mätutrustning protesterade Kina, men ambassaden stod på sig. Informationen spreds.

Farligast är småpartiklar som tränger in i lungor och blodomlopp. I Peking noterades i januari nästan 1 000 mikrogram per kubikmeter. Världshälsoorganisationen WHO har satt gränsvärdet 25 mikrogram. Oacceptabel, förfärande, katastrofal – det tycks inte längre finnas några tabun när regimens talespersoner och medier beskriver luftkvaliteten i städerna. Regimen måste uppfattas göra något och ha läget under kontroll. 14 juni beslöts om tio åtgärder mot vad man själv kallar en plåga för landet.

Dilemmat är att Kinas ledare behöver stark tillväxt och att denna i alla fall på kort sikt inte är möjlig utan fortsatt rovdrift på människor och miljö. Det är också omvärldens dilemma.

”När USA nyser får Europa lunginflammation.” Med de orden brukar Europas beroende av USA beskrivas. Det handlar om att Europas näringsliv skulle vara svagare än USA:s och att en kris där borta får värre uttryck hos oss. Men vad händer med oss om det är Kina som får lunginflammation?

Sjukdomar i luftvägarna och cancer är en följd av luftföroreningarna, förödande för enskilda människor och till skada för näringslivet. Och det senare inte bara i Kina. Den nya ekonomiska världsmakten Kina är en konkurrent, men med sin efterfrågan också draglok för många och olikartade länder, från Tyskland till Tanzania. Efter hisnande snabb tillväxt bromsar Kinas ekonomi nu in, av sakskäl, där politisk vilja är ett. De tvåsiffriga tillväxttalen sägs vara historia. Men dragloket behöver tuffa på, för kineserna och för oss.

Tyvärr eldas det med kol. Kina använder lika mycket kol som övriga världen sammantaget. Konsumtionen ökar med fyra procent om året. Enligt den aktuella prognosen nås toppen först på 2030-talet. Framtiden väntar, med hosta, harklingar och svidande ögon. (SNB)

Inlägget När Kina hostar dök först upp på Frivärld Magasin.

Putin i firartagen, tänker på Segerdagen? Foto: World Economic Forum

UTRIKESKRÖNIKA När 1 maj inte längre är vad det har varit har nu Segerdagen utvecklats till den stora ryska nationaldagen. Rysslands president Vladimir Putin är i firartagen, skriver Bo Ture Larsson.

Rysslands president Vladimir Putin tar en paus från att jaga människorättsaktivister och öva flyganfall mot Sverige. Andra angelägna uppgifter väntar. Först den ortodoxa kyrkans största högtid, påskdagen 5 maj. Och 9 maj firas Segerdagen, till minne av segern över Hitlertyskland i andra världskriget.

Medan firandet av Lenins statskupp 1917, oktoberrevolutionen, nu är historia och 1 maj inte är vad det var har Segerdagen utvecklats till den stora ryska nationaldagen. Det handlar om att markera hur Ryssland alltid bemästrar hot utifrån. Därvidlag är kyrkan numera en värderad bundsförvant.

Kyrkan har efter förföljelsen under den sovjetiska tiden gjort en storstilad återkomst. På 20 år har 20 000 kyrkor restaurerats eller nybyggts. Kyrkan som institution åtnjuter högt anseende. Den ortodoxa tron betraktas ju även av flertalet ljumma som en del av den ryska nationens väsen.

Kyrkan har vänner på högsta ort. Premiärminister Dmitrij Medvedev (president åren 2008-2012) lät döpa sig vid 23 års ålder, på den sovjetiska tiden, och har sagt att tron förändrat hans liv. Putins mor lät döpa sin son, född 1952, i hemlighet. Sedan lär tron inte ha betytt så mycket för den yngling som nådde sitt mål – i 16 år var han agent för säkerhetstjänsten KGB.

Strax innan Putin 1999 utsågs till premiärminister och sedan president ska han ha uppsökt fader Tichon, en gång filmvetarstudent och sedan 1995 ledare för Sretenskijklostret i Moskva. Tichon har blivit känd som ”Putins munk”, en andlig gudfar. Tichon har sagt att Putin inte bara är en namnkristen, utan biktar sig, tar nattvarden och förstår sitt ansvar inför Gud i den uppgift han anförtrotts.

Om sin religiösa tro talar Putin själv bara allmänt, om hur viktigt det är för alla människor med ett moraliskt och andligt fundament. Ryssland är enligt grundlagen en sekulär stat, och Putin måste betänka att den även rymmer 20 miljoner muslimer. Ortodoxt kristna, muslimer, judar och buddister kallas Rysslands traditionella religioner. Övriga, katoliker, protestanter med flera, uppfattas inte som riktigt nationellt korrekta.

2009 fick kyrkan sin sextonde patriark, Kirill, från en prästfamilj som led svårt på den sovjetiska tiden. Han ses som politiskt medveten och utåtriktad, men har fått negativ uppmärksamhet, bland annat för sin föga asketiska livsstil. Men det tycks inte ha minskat hans värde för Putin. I fjol kallade Kirill Putin-eran ett Guds under, vilket uppfattades som en tydlig anvisning till de fromma om vem de borde rösta på i presidentvalet.

När Putin i februari hyllade Kirill på fjärde årsdagen av dennes upphöjelse till patriark sade han: ”I hjärtat av alla Rysslands segrar och prestationer ligger patriotismen, tron och andens styrka.”

Putin tycker att kyrkan och övriga traditionella religioner borde få större inflytande över familjerna, utbildningsväsendet och krigsmakten.

Gud med oss – kanske även vid övningar i Östersjön? (SNB)

Inlägget Putin i firartagen dök först upp på Frivärld Magasin.

Brittiska massmedier fick skrämselhicka, men drottningen visade sig vara piggare än ekonomin. Foto: Bill Ingalls

UTRIKESKRÖNIKA Det gäller att spara utan att strypa tillväxten, men finansminister Osborne har bara marginellt minskat statens utgifter. I utrikeskrönikan jämför Bo Ture Larsson bland annat den ekonomiska krisen med drottningens snabba tillfrisknande efter en magåkomma.

Brittiska massmedier fick skrämselhicka, men drottning Elizabeth II kom snabbt åter i tjänst efter en magåkomma som föranlett sjukhusvistelse. Alltid något att glädjas åt: den brittiska monarken verkar ha bättre förmåga att tillfriskna än den brittiska ekonomin.

George Osborne, konservativ finansminister i den sedan 2010 regerande koalitionen av konservativa och liberaler, hade tänkt sig en vändning vad gäller budgetunderskott och tillväxt ungefär vid tiden för London-OS i fjol. Ett drygt halvår senare, när Osborne ska till att presentera nästa budget, spås att brittisk ekonomi inte förrän 2017 når nivån vid tiden för finanskrisens start 2008. Britternas köpkraft skulle inte ta igen tappet förrän 2027.

Britterna har i och för sig varit med om utdragna kriser förr. Efter andra världskriget byggdes det upp en välfärdsstat som det snabbt visade sig att man inte hade råd med. Oförmågan att rätta mun efter matsäcken ledde till en statsfinansiell kris. Det var först under (enligt vissa tack vare) Margaret Thatcher, premiärminister 1979-1990, som det vände till det bättre.

Basindustrin med anknytning till kol och stål krympte, likaså gammal tillverkningsindustri. Oljan och gasen från Nordsjön blev ett plus, även för miljön. Men bank- och finanssektorn blev den stora framgångssagan. Storbritanniens viktigaste näring, kallas den av finansminister Osborne. Som servicecenter för EU och hela världen blev Londons City en motor för hela ekonomin.

Bland alla större ekonomier fick Storbritannien den i förhållande till nationalförmögenheten största banksektorn. Dess problem innebär nu, skriver liberale näringsministern Vince Cable i tidskriften The New Statesman (vänster), att brittiska staten hamnat i en situation som brukar förknippas med u-länder, när man där varit beroende av en dominerande produkt som inte längre fungerar som statens kassako.

Då gäller det att spara utan att strypa tillväxten. Men finansminister Osborne har bara marginellt minskat statens utgifter. Det behjärtansvärda, som skolor, sjukvård och u-hjälp har han hittills velat freda.

Det talas väldigt mycket om den ”austerity”, åtstramning regeringen sägs ägna sig åt. Nationalekonomen Keynes används som slagträ. Det var han som manade staten att strama åt i goda tider och öka utgifterna i sämre tider. I praktiken är det senare vad som nu sker. Statens skuld ökar, trots allt tal om åtstramning.

Tidskriften The Spectator, politiskt till höger, tycker att regeringen inte verkar veta vad den vill göra, att den bara går och väntar på goda nyheter. Sådana kom häromdagen – långt bortifrån Falklandsöarna. I en folkomröstning där blev det 1 317 ja och tre nej till att behålla banden med London. Alternativet är att bli en del av det mera näraliggande Argentina.

Men falkländerna är väldigt patriotiska. Dessutom – jämfört med hur Argentina sköts är även ett krisande Storbritannien att föredra. Och så finns ju drottningen där. (SNB)

Inlägget Drottningen är piggare än brittisk ekonomi dök först upp på Frivärld Magasin.

”Ingen enskild politiker sedan Olof Palme förkroppsligar omvärldens bild av svensk utrikespolitik som Carl Bildt”, skriver Bo Ture Larsson. Foto: Andreas Persson

UTRIKESKRÖNIKA Carl Bildt har i mångt och mycket väckt utrikespolitisk debatt i Sverige genom att nätverka och resa mycket. Men blir svensk utrikespolitik alltför ”bildtifierad”? Om det skriver Bo Ture Larsson.

Sedan 1843 har den liberala brittiska tidskriften The Economist talat om hur det står till i världen och vad beslutsfattarna måste göra. Nu senast manar man USA:s nytillträdde president Barack Obama att avvärja hotet om krig mellan Kina och Japan och göra något åt konflikter på andra sidan Asien, i Mellanöstern.

I en maktposition snäppet under Obama befinner sig Carl Bildt. Likt The Economist tycker han om att berätta hur det är, och vad man bör göra för en bättre värld. Som statsminister i en borgerlig fyrpartiregering 1991–1994 prövades hans talanger som samarbetsman.

Centerledaren Olof Johansson avgick i protest mot Ölandsbron, men koalitionen höll. Bildt tycks ha fått godkänt av sina partners. Som utrikesminister har Bildt vidgat ambitionerna, till att säkra världen, genom ett intensivt nätverkande.

Supermakten USA:s utrikesminister Hillary Clinton hann med att besöka 112 länder, och slog därmed amerikanskt rekord. Lilla Sveriges Bildt kanske inte når upp i den siffran. Dessutom är det åtskilliga destinationer han uppsökt flera gånger, utifrån tjänsteplikt och intresse. Men det lär dröja innan en annan svensk utrikesminister anser det befogat att resa lika mycket.

Bildt missade visserligen det världsekonomiska toppmötet i Davos, 23-27 januari, där värdfolket fick nöja sig med den i och för sig inte så pjåkiga svenska uppsättningen Reinfeldt/Borg/Carlsson. Bildt var då på möte i Santiago i Chile mellan EU och Latinamerika plus Karibien. Men nu 1-3 februari var Bildt tillbaka, den här gången på säkerhetskonferensen i München (som likt Davos är en häckningsplats för världens mäktiga).

Det finns de som tycker att svensk utrikespolitik bildtifierats. Underförstått, det skulle finnas en skillnad mellan en utrikespolitik i Sveriges intresse – och en i Bildts intresse.

Klart är att ingen enskild politiker sedan Olof Palme förkroppsligar omvärldens bild av svensk utrikespolitik som Carl Bildt. Det tråkiga för hans belackare hemmavid är att bilden av Bildt bland dem han träffar överlag tycks vara positiv – och därmed till gagn för Sverige.

2010 avslöjades via Wikileaks att USA:s ambassad i Stockholm sänt hem en värdering av Bildt enligt vilken han var ”en mellanstor hund med en stor hunds attityd.”

Världen är i ett rullande uppbrott till en ny ordning. Staterna positionerar sig till försvar av sina intressen. EU-samarbetet är ett sätt att säkra Sveriges intressen. I EU nöjer sig Bildt inte med att låta EU:s stormakter ta ansvaret. Tillsammans med Polen har Sverige drivit på för utvidgat samarbete in i forna Sovjet. Tillsammans med Italien, Spanien och Polen utarbetar vi en ny ”europeisk global strategi”.

Nyligen enades Bildt, vid ett möte i Izmir, med sina kolleger från dynamiska Turkiet och Brasilien om att inleda ett ”Tresidigt, Solidariskt fredsBygge. Alltså T som i Turkiet, 75 miljoner invånare, S som i Sverige, 9 miljoner, B som i Brasilien, 200 miljoner. Ståtligt, eller hur? Och kanske typiskt för en ”medelstor hund med en stor hunds attityd.”

Inlägget Bildt – med rätt att resa dök först upp på Frivärld Magasin.

STORBRITANNIEN Han syns, hans hörs och han drar sig inte för att sticka ut från mängden. Bo Ture Larsson tecknar ett porträtt av Londons borgmästare Boris Johnson, som ömsom kallas pajas, ömsom hyllas som nästa premiärminister.

Vi har lärt oss att James Bond försvarar drottningen och det Förenade kungadöme. Fast Sean Connery, den förste att spela Bond på film, har länge varit en varm anhängare av att skilja Skottland från resten av Storbritannien. De skottar som 1707 ordnade till unionen med England kallar han skurkar.

Men en annan Bond, Roger Moore, uttryckte enligt tidningen The Times nyligen sin förvissning om att Skottland förblir drottningen troget. Det är just nu mycket som känns ovisst i brittisk politik, även om det inte är fullt så ödesdigert som frågan landets bestånd.

Svåra beslut behöver fattas, om EU, invandring och allt som har med ekonomin att göra. Staten lever ju över sina tillgångar. Frågan är hur man ska spara, utan att tillväxten hämmas.

I senaste valet, 2010, förlorade Labourpartiet makten efter 13 år. Men David Camerons konservativa parti fick bara 37 procent av rösterna. Han måste bilda koalition med liberalerna.

I det brittiska valsystemet brukar det räcka med något över 40 procent för att i alla fall inledningsvis ge underlag för en effektiv, kraftfull politik. Såvida det nu finns kraftfulla politiker, vill säga. Men halvvägs till nästa val, senast 2015, tycker sig britterna sakna både det ena och det andra.  Och det är nog förklaringen till fenomenet Boris Johnson.

Denne var konservativ parlamentsledamot från 2001 till 2008, då han vann borgmästarvalet i London, ett centrum för den globala kapitalismen, men med vana att rösta vänster. I maj i år vann han igen, trots ett svårare politiskt läge, efter finanskrasch och som företrädare för ett parti som i regeringsställning tvingats ta smärtsamma beslut om besparingar.

Valsegern, och därefter hyllningarna till Boris Johnson som värd under London-OS, visar att det är något särskilt med honom. Han är ”Boris” med britterna. Han har stjärnstatus – trots att hans parti nationellt nu ligger långt efter Labour i opinionsmätningarna.

Apropå de konservativas partikongress i Birmingham 7-10 oktober skrev tidningen The Observer att Boris är så populär bland konservativa gräsrötter eftersom han påminner om det Cameron förlorat – optimismen. ”Släpp in solskenet” manade Cameron sitt parti 2006, efter att han blivit ledare. Han ville modernisera, i Reinfeldtstil. Det gav honom väljarstöd, men när han väl vann makten fanns det tyvärr mest tråkigheter att hantera.

Även Boris stöter på problem – med sakfrågor och personer. Men väljarna gillar honom.

Han syns, med sin ljusa kalufs typ golvmopp. Han hörs. Han vill ha folkomröstning om att lämna EU. Han hoppas euron kollapsar. Han vill sänka skatten. Han gillar invandring och har gått i prideparader. Boris är ibland med, ibland mot partiets ledning och kärnväljare. Det är OK för allmänheten. För han känns äkta.

I dagsläget ger regeringen intryck av att inte klara uppdraget den åtagit sig, medan oppositionen vinner poäng på att låtsas ha en lösning på landets problem. Det är inte roligt.

Som tur är har britterna Boris. Ibland kallad pajas, ibland framtida premiärminister. (SNB)

Inlägget I alla fall har britterna borgmästare Boris dök först upp på Frivärld Magasin.

Men ibland verkar det snarast vara tvärtom, som just nu för USA, i båda ändarna av Asien.Vännen Israels agerande i frågan om Irans möjliga utveckling av kärnvapen irriterar USA. Och USA ogillar hur dess vänner Japan och Taiwan agerar i frågan om omstridda öar, i sitt triangeldrama med Kina.

I båda fallen oroar sig USA för att vänskap och allianser paradoxalt leder till konflikter som strider mot dess intressen.

Sedan andra världskriget har USA sökt trygga sina och sina vänner säkerhet genom alliansbyggen. Men USA:s förste president, George Washington, varnade i sitt avskedstal 1796 för ”stadigvarande allianser med någon del av den utländska världen”. Tredje presidenten Thomas Jefferson (1801-1809) menade att USA borde söka fred, handel och vänskap med alla nationer – men undvika ”snärjande allianser.”

Det vill säga åtaganden som begränsar den egna handlingsfriheten.

USA har inga varma känslor för Iran, efter allt som hänt sedan prästregimen tog över efter shahen 1979. Irans hotelser mot Israel är en viktig anledning. USA svarar med att garantera Israels säkerhet. Men Israel uppträder som om man inte litar på sin mäktiga bundsförvant. Det är uppenbart att president Obama upplever detta som kränkande.

Genom att angripa Irak 1981 och Syrien 2007 visade Israel att det inte accepterar att någon fientligt sinnad granne skaffar sig kärnvapen. USA:s presidenter, första gången Ronald Reagan, andra gången George W Bush, var emot Israels ingripande, men anses ha godkänt i efterhand.

Iran är ett svårare fall. USA:s linje är att det finns tid kvar för sanktioner och diplomati att verka. USA håller öppet för militära åtgärder, men en vanlig uppfattning är att sådana skulle motverka sitt syfte.

Dessutom: Även om det övervägts har USA aldrig ingripit militärt när andra länder utvecklat och anskaffat kärnvapen. Det är i stället fredliga medel som använts för att hantera hotet.

Även om det anses osannolikt – ingen vill ha krig – kan det inte uteslutas att Israel slår till, när man nu upphöjt Irans kärnvapen till en fråga om sin existens, och när alliansen med USA innebär att man där känner sig förpliktigad att ta konsekvenserna.

En likaså ”snärjande allians” har USA med Japan. USA har å ena sidan förklarat att försvarsavtalet med Japan från 1960 gäller även de öar kineserna kallar sina. Samtidigt säger sig USA inte ha någon åsikt om vem öarna tillhör, utan manar bara parterna till återhållsamhet.

Det är uppenbart att något behöver klaras ut här, för att undvika farliga misstag. Så oavsett om USA:s president nästa år heter Obama eller Romney lär han grunna på begreppet ”snärjande allianser”. (SNB)

Inlägget När allianserna snärjer USA dök först upp på Frivärld Magasin.

FRANKRIKE Frankrike har en hel del problem. Presidentens kärleksliv borde räknas till de mindre, i ett land där man historiskt förstått att kombinera skvaller om mäktiga mäns eskapader med diskretion. Men nu är det annorlunda. Det skriver Bo Ture Larsson i en exposé över François Hollandes privatliv.

En viktig anledning är att kvinnorna i sådana relationer inte längre betraktas som leksaker, eller accepterar att spela en biroll.

Säg Ségolène Royal eller Valérie Trierweiler och franska folket vet precis vad det handlar om.

15 maj installerades François Hollande som innehavare av Frankrikes högsta ämbete. Hans seger över företrädaren Nicolas Sarkozy hade varit övertygande, likaså blev den det för hans socialistparti i det följande valet till parlamentet.

Men nu har Hollande rasat i opinionen. Hans smekmånad blev avsevärt kortare än för Sarkozy 2007.

Låt vara att den allvarliga ekonomiska situationen är avgörande. Men det har sannerligen inte hjälpt att fransmännen sedan juni fått upprepade påminnelser om Hollandes komplicerade relationer med tidigare sambon Royal och den nuvarande, Trierweiler.

I valrörelsen lovade Hollande att bli en ”en normal president”, i motsats till Sarkozy. Denne ansågs uppträda ovärdigt, inklusive skilsmässan efter valsegern 2007 (hustrun återvände till älskaren i USA) och omgiftet med modellen och sångerskan Carla Bruni 2008.

Det är normalt att ha problem med familjelivet. Men av en person som länge strävat efter presidentposten borde man kunna begära förmåga att hantera tidigare och aktuella kärlekspartners utan att det blir politik av det.

Men det har det blivit. Förstörd är bilden av Hollande som en ”normal president”, i den mån därmed avses en person med koll på familjen i lika hög grad som på regeringen och landet.

Hollande träffade stjärnjournalisten Trierweiler 2005. Ljuv musik uppstod. 2009 presenterades Trierweiler för Hollandes politiska medarbetare, som hans partner. 2010 uttalade Hollande i kändistidningen Gala att han var glad över att ha funnit ”sitt livs kvinna”.

Jaha. Men tidigare, i 25 år, var det Royal, mor till parets fyra barn, och ledande socialistpolitiker.

Förgäves försökte Royal stoppa affären.
Royal har även lidit det ena politiska nederlaget efter det andra: I presidentvalet 2007, mot Sarkozy; Om kampen posten som ledare för socialistpartiet, och om vem som skulle bli partiets kandidat i årets presidentval – Hollande vann; Och så i parlamentsvalet i juni, när hon förlorade mot en socialistisk rebell.

Trierweiler hade då twittrat sitt stöd för rebellen – trots att Royal stöddes av både partiet och Hollande!

Därmed hade Trierweiler gått över gränsen. Hon tvangs dra in klorna.
Royal verkar ha förlorat, men det är hon som nu har sympatierna på sin sida och har lovat fortsätta med politik. Det ryktas att hon framöver erbjuds en ministerpost. Av ex-sambon. Sannolikt önskar franska folket att det dröjer med nya avsnitt i denna politiska såpa. Någon kanske även önskar sig tillbaka till den ojämlika tid då ledande politikers kärleksliv sköttes diskret av alla berörda. (SNB)

Inlägget Politik och passion i fransk dokusåpa dök först upp på Frivärld Magasin.