Willibrod Slaa, ledare för det liberala oppositionspartiet Chadema. Foto: Pär Krause

TANZANIA För första gången sedan flerpartisystem infördes i Tanzania tycks det finnas en opposition att räkna med. Samtidigt oroas oppositionsanhängare över regeringen som blivit alltmer auktoritär i syfte att behålla makt, skriver Pär Krause efter intervju med Chademas ledare.

– Vad vi ser är skrämmande. Sedan förra året har många oppositionsanhängare dödats och flera av våra företrädare har anhållits av polisen.

Willibrod Slaa, generalsekreterare för det liberala oppositionspartiet Chadema, tar emot på sitt kontor på partiets högkvarter, beläget i statsdelen Kinondoni, strax utanför Dar es Salaams centrum. Det märks att han är engagerad, närapå upprörd. Att hans ansikte blänker beror säkerligen inte bara på den tryckande värmen.

Han ser visserligen ett ökat stöd för sitt parti, men oroas samtidigt av utvecklingen han upplever i landet. Inhemsk media har det senaste året regelbundet rapporterat om sammanstötningar mellan demonstrerande oppositionsanhängare och polis. I september dödades en inhemsk tv-reporter när polisen med hjälp av tårgas slog ned en demonstration arrangerad av just Chadema. I början av året sköts två personer ihjäl av polisen, samtidigt som omkring femton människorättsaktivister arresterades.

– Regeringspartiet blir allt mer arrogant, och arrogansen bottnar i nervositet över att deras makt är hotad, säger Slaa.

Den politiska stabiliteten i Tanzania har länge beskrivits som en av landets stora fördelar. Även om den ekonomiska utvecklingen många gånger har varit knackig så har landet varit fritt från de inbördes stridigheter som varit så vanliga i många andra afrikanska stater. Övergången till flerpartisystem 1992 gick förhållandevis smidigt, och de allmänna val som hållits sedan dess har mestadels gått lugnt till (med undantag för oroligheterna på det semiautonoma öriket Zanzibar, som är en del av unionen Tanzania).

Pressen har länge varit förhållandevis fri, och organisationen Freedom House klassar Tanzania som ”delvis fritt” (partly free). Stabiliteten har också applåderats av många biståndsgivare i väst, och Tanzania har länge varit den enskilt största mottagaren av svenskt utvecklingsbistånd. Landet tillhör också ett av de få länder i Afrika som fortfarande erhåller budgetstöd från Sverige.

Stabiliten har bland annat haft sin grund i att ingen av landets stammar eller folkgrupper har varit dominerande, och landets politiska partier har sällan talat till just en stam. Detta gäller också det ”ständiga” regeringspartiet CCM (Chama Cha Mapinduzi – ”Revolutionspartiet”), vars uttalade ambition redan från början var att ena landet. Detta har inneburit att en viktig grogrund för politisk opposition saknats. Det långa maktinnehavet (CCM har styrt landet oavbrutet sedan självständigheten 1961) har samtidigt gjort att partiet i mångt och mycket vuxit ihop med staten.

De överlägsna resurserna och den totala dominansen gjorde det lätt för regeringen att tillåta andra partier att verka när flerparisystem infördes. Partierna har i praktiken inte utgjort något hot, och betraktades därför som tämligen ofarliga. Men en fråga som ofta dykt upp när jag själv diskuterat frågan med politiska bedömare, både inhemska och utländska, är hur regeringen kommer att agera den dag landet har en oppositionen som verkligen är att räkna med. Kanske ser vi nu svaret på den frågan.

– Blir nästa val helt fritt och demokratiskt kommer vi att vinna, säger Slaa med hög röst för att överrösta den surrande takfläkten.

Även om han kan verka övermodig är det ändå tydligt att Chadema (Chama Cha Demokrasia Na Maendeleo – ”Partiet för demokrati och utveckling”) har en ställning som inget annat oppositionsparti i Tanzania haft tidigare. I det senaste presidentvalet 2010 fick Slaa, som då var partiets presidentkandidat, det största stödet som en kandidat från ett oppositionsparti någonsin fått i Tanzania, 27 procent. I parlamentsvalet samma år samlade partiet 24 procent av rösterna – en ökning med 16 procentenheter från föregående val – och partiet erhöll det lokala styret i åtta regioner, vilket kan sägas vara det största genombrottet. Det finns val även på lägre lokal nivå, en form av stadsdelsval, och där har Chadema tagit över styret i allt fler stadsdelar. Dessa val sker inte samtidigt med parlaments- och presidentvalet utan vid olika tidpunkter. De lokala kampanjerna pågår i stort sett ständigt.

Chadema kan närmast beskrivas som ett liberal-konservativt parti, och partiet har tidigare mottagit mindre bidrag från det konservativa partiet i Storbritannien. Idag menar Slaa att han främst ser det tyska konservativa partiet som förebild och att hans parti anslutit sig till principen om social market economy.

En viktig fråga är varför det folkliga stödet för oppositionen i Tanzania har stärkts de senaste åren. Den ekonomiska utvecklingen i Tanzania har ju trots allt varit förhållandevis stark, och landet beskrivs inte sällan som en typisk ”lejonekonomi”. Den förda politiken har under senare år kännetecknats av marknadsekonomiska reformer, vilket borde välkomnas av Chadema, som tog ställning för marknadsekonomi redan vid bildandet 1992. En trolig förklaring till det allt starkare väljarstödet är att Chadema gjort kampen mot korruptionen till en av sina huvudfrågor.

– Korruptionen i landet har aldrig varit så hög som den är idag, säger Slaa.

När det gäller de marknadsekonomiska reformerna menar han att dessa inte genomförts på ett kontrollerat sätt.

– Även i en marknadsekonomi behövs klara och relevanta regler, men vi ser hur regeringen inte tar tillräckligt ansvar. Dessutom har jordbrukssektorn negligerats i reformsprocessen, vilket gjort att en stor del av befolkningen inte alls märkt av den högre tillväxten, fortsätter han.

Den som besöker de större städerna i Tanzania, inte minst mångmiljonstaden Dar es Salaam, kan med egna ögon se utvecklingen i form av byggandet av nya köpcentrum, bostäder och hotell. Biltrafiken är tät, vilket resulterar i oändliga bilköer. Men på landsbygden, där majoriteten av befolkningen trots en snabb urbanisering fortfarande bor, är utvecklingen betydligt långsammare. Fortfarande har majoriteten av hushållen i Tanzania inte tillgång till elektricitet, och tillgången till rent vatten är långt ifrån en självklarhet. Bönderna odlar till stor del för eget bruk.

– Vi måste få en fungerande inhemsk handel också när det gäller jordbruksprodukter. Idag importar vi frukt från Sydafrika bara för att våra egna odlare inte kan få ut sina varor på marknaden, säger Slaa.

Han påpekar också att landets konstitution måste ändras eftersom Tanzania officiellt fortfarande är ett socialistiskt land. Men tror han att nästa val kommer att bli rätt och rättvist? Slaa är pessimistisk i sitt svar.

– Sverige och andra länder som ger budgetstöd till Tanzania borde vara medvetna om vad åtminstone en del av dessa pengar används till, säger Slaa. Han är utbildad jurist och valdes in i parlamentet första gången 1995.

– Regeringen placerar ut polis och militär vid vallokalerna med det enda syftet att skrämma människor att rösta, fortsätter han när han sett min något frågande min.

Han berättar att myndigheterna inte ger tillstånd för dem att hålla möten. Om de ändå gör det så slår de ner dem med våld. De har många fristående tidningar, men dessa får inte skriva vad de vill. Slaa berättar också att regeringen tidigare i år stängde tidningen Mwanahalisi efter att den publicerat regeringskritiska artiklar.

Skulle det behövas en ”afrikansk vår” i likhet med den arabiska vi såg för ett par år sedan?

– Det skulle inte förvåna mig om något liknande också händer här, säger Slaa, som berättar att hans partianhängare i landets näst största stad Mwanza planerade att dra igång en ständig demonstration med Tahrirtorget i Egypten som förebild.

– Men vi avrådde dem, lägger han till.

Det är idag svårt att uppskatta konsekvenserna av ett eventuellt eskalerande av den politiska oron i Tanzania. Men det kan i förlängningen påverka ekonomin negativt. Stabiliteten har tidigare lockat utländska investerare, och därmed varit en drivkraft bakom de senaste årens växande ekonomi.

Ett mer instabilt politisk landskap kommer därför att utgöra ett hot mot en fortsatt positiv utveckling. I ett längre perspektiv är det ändå klart att såväl ekonomi som demokrati gynnas av mer livskraftig opposition och öppen politisk diskussion. Bollen kan därmed sägas ligga hos nuvarande regering. Tanzanias sittande president Jakaya Kikwete går mot sin förmodligen största politiska prövning hittills. Ett hittills inte alltid helt förtroendegivande agerande gör att den omedelbara framtiden för Tanzania ser mörkare ut.

– När jag nyligen höll ett tal så riktade jag mig direkt till Kikwete och sade att om ”du fortsätter att åsidosätta människors rättigheter så kommer landet att bli omöjligt att styra”, säger Slaa, och tillägger (skrattande): Och då blev jag anhållen!

Inlägget Den politiska stabiliteten går mot sitt slut dök först upp på Frivärld Magasin.

Handel över gränserna bäddar för ekonomisk utveckling, skriver Pär Krause. På bilden en gränsövergång mellan Kenya och Tanzania.Foto: EAC

AFRIKA Efter segdragna handelsdiskussioner mellan EU och ett antal utvecklingsländer syns en ljusning i förhandlingarna. Flera företrädare för inte minst länder i Afrika, poängterar i allt högre grad det viktiga i att förhandlingarna faktiskt slutförs, skriver Pär Krause.

”Utan ökat handelsutbyte kommer vi att behöva nya skuldavskrivningar om tio år”.

Reginald Mengi, då ordförande för Tanzanias industriförbund, fällde den något modesta kommentaren i samband med att Tanzania, tillsammans med ett antal andra afrikanska länder, för några år sedan fick stora delar av sina skulder avskrivna. Kommentaren kan sägas vara typisk för en politisk trend: under senare år har såväl politiker som näringslivsföreträdare i de afrikanska länderna allt oftare poängterat att det knappast är bistånd och skuldavskrivningar som är lösningen på den afrikanska kontinentens problem. Istället måste tillväxt genereras genom ökad ekonomisk aktivitet, och då inte minst genom ökad handel med omvärlden.

Handelsförhandlingarna mellan EU och de så kallade AVS-länderna, det vill säga länder i Afrika, Västindien och Stilla havsregionen har nu pågått i tio år. Förhandlingarna sker inom ramen för det Ekonomiska Partnerskapsavtalet EPA (se faktaruta under artikeln) och syftet är att via minskade handelshinder, bland annat ömsesidiga tullsänkningar, öka handeln mellan de bägge blocken.

Förhandlingarna, som alltså pågått sedan 2002, har varit tröga och segdragna. Det allmänna intrycket har ofta varit att utvecklingsländerna varit mindre intresserade av att verkligen slutföra diskussionerna inom den ursprungliga tidsplanen, en tidsplan som också mycket riktigt har överskridits. Flera så kallade interimsavtal har slutits, men ratificeringen av dessa avtal har i de flesta fall låtit vänta på sig. Det stora beroendet av tullar som inkomstkälla har ofta setts som en förklaring till många av ländernas skeptiska inställning till handelsliberaliseringar.

Men nu tycks en politisk förskjutning ha skett till förmån för att verkligen slutföra förhandlingarna. Fler ledare, inte minst i Afrika, väljer nu att peka på avtalets möjligheter istället för som tidigare på avtalets risker.

I samband med ett pressmöte i Arusha i Tanzania tidigare i år lovordade den östafrikanska gemenskapens (EAC:s) generalsekretrare Richard Sezibera förhandlingarna med EU, och menade att dessa nu är på rätt kurs. Sezibera menade också att det faktum att länderna inom EAC – Burundi, Kenya, Rwanda, Tanzania och Uganda – nu förhandlar som ett block ökar chanserna till ett avtal mellan EU och EAC. Han försäkrade att samtliga medlemsstater har som mål att slutföra förhandlingarna.

Sezibera, som citeras i nättidningen The African Executive (juni 2012), ser också klara fördelar med ett färdigt partnerskapsavtal. Han menar bland annat att EPA ger transparanta och förutbestämda handelsregler, som skapar goda förutsättningar för handeln mellan de bägge blocken.

”EPA har potentialen att befästa EU:s marknader som mottagare av EAC-ländernas export”, säger Sezibera, som också gör en jämförelse med Everything but arms (EBA), en överenskommelse som ger de minst utvecklade länderna, de så kallade Least developed countries (LDC-länderna), tullfri access till EU:s marknad. Men, menar Sezibera, detta avtal gäller bara så länge ett land kan klassas som ett LDC-land, vilket innebär att överenskommelsen slutar gälla för de länder som kommer upp på en högre utvecklingsnivå, främst mätt som BNP per capita. (Samtliga länder inom EAC förutom Kenya är i dag klassade som LDC-länder).

Den östafrikanska gemenskapens generalsekreterare tycks inte heller dela uppfattningen att EPA-förhandlingarna varit ojusta och ojämlika, något som ofta gjorts gällande av många europeiska biståndsorganisationer. I en jämförelse med EPA:s föregångare, det så kallade Cotonou-avtalet som enligt Sezibera helt dikterades av EU, menar han att EPA-förhandlingarna varit förhandlingar i ordets rätta bemärkelse mellan två aktiva parter.

Mycket tyder också att Seziberas uppfattning delas av flera andra ledare på den afrikanska kontinenten. Under våren blev fyra länder – Madagaskar, Mauritius, Seychellerna och Zimbabwe – de första i Afrika att ratificera sina respektive EPA-avtal med EU. Enligt avtalet ska de fyra länderna under en period av 15 år gradvis öppna upp sina marknader för export från EU.  Vissa kritiker menar att de fyra länderna kan ha pressats av EU eftersom EU-kommissionen trycker på för att införa en definitiv deadline för förhandlingarna. Men minst lika troligt är att de afrikanska länderna ser klara fördelar med EPA.

”EPA ger oss möjligheten till att inte bara fortsatta våra nuvarande satsningar, utan också att bli mer konkurrenskraftiga inom andra områden och öka den ekonomiska tillväxten”, sade Mauritius utrikesminister Arvin Boolell vid ett möte mellan EU och ett antal afrikanska stater, som hölls på Mauritius i mars i år.

På ett efterföljande möte arrangerat av handelskammaren i Port Louis, Mauritus, uttryckte Boolell sin tillfredsställelse med ratificeringen av överenskommelsen, och menade att ”handeln med EU nu kommer att ske enligt mer förutbestämda och säkrare regler”.

För den som skärskådar vad avtalet syftar till är det också mycket svårt att se EPA som det hot mot de afrikanska ländernas utveckling som det i europeisk debatt många gånger utmålas som. Samtidigt som EPA ger de afrikanska länderna fortsatt tullfritt tillträde till EU-ländernas marknader så ger avtalet länderna tämligen stor frihet, och framförallt flexibilitet, när det gäller att öppna upp sina respektive marknader för EU-länderna.

De sänkta och borttagna importtullarna i utvecklingsländerna är i ett första skede långt från generella, och liberaliseringarna kommer att ske under övergångsfas på i vissa fall upp till 25 år. De inhemska sektorer som av länderna klassas som känsliga för utländsk konkurrens är helt exkluderade. Vissa bedömare menar till och med att avtalet är för ”mjukt” och att införandet av friare handel går för långsamt, vilket i en del fall kan slå tillbaka på utvecklingsländerna.

”Utvecklingsländernas höga importtullar påverkar deras konkurrenskraft negativt eftersom importtullarna också fördyrar deras export”, säger Fredrik Erixon på den Brysselbaserade tankesmedjan ECIPE.

Också denna åsikt tycks numera delas av fler afrikanska bedömare, inte minst inom den östafrikanska gemenskapen EAC. I ett eventuellt avtal mellan EAC och EU kommer de två första liberaliseringsfaserna (fram till år 2023) att omfatta de östafrikanska ländernas import av råmaterial samt insatsvaror från EU som av EAC-länderna själva anses vara av kritisk betydelse för de egna ländernas tillväxtstrategier. Att företrädare för afrikanska länder nu också ser import som både en möjlighet och nödvändighet för att främja den ekonomiska utvecklingen kan vara en viktig anledning till den politiska förskjutnigen till förmån för EPA.

Andra länder, främst de som inte har LDC-status, väljer att fokusera på exportmöjligheterna. Att öriket Mauritius, ett icke LDC-land, nyligen ratificerade sitt avtal med EU är inte förvånande då regeringen i ett tidigt skede menade att EPA innebär stora fördelar och möjligheterför landets export. Ett annat afrikanskt land som inte tillhör de ”minst utvecklade” är Namibia, och enligt en ledarkommentar i den namibiska publikationen New Era (maj 2012) kan den namibiska exporten till EU drabbas hårt om EPA-avtalet inte förhandlas klart. Kommentaren i New Era drar slutsatsen att ett avtal med EU är av kritisk betydelse för att behålla landets existerande marknadsandelar i EU-länderna, och i artikeln uppmanas den inhemska regeringen att föra konstruktiva förhandlingar med sikte på ett färdigt avtal.

Trots att det ekonomiska utbytet mellan Afrika och såväl Kina som andra större tillväxtländer ökat kraftigt de senaste åren och gjort Kina till Afrikas enskilt största handelspartner så är EU-länderna totalt sett fortfarande den afrikanska kontinentens största handelspartner. Att också importen numera ses som viktig, och som en förutsättning för att de afrikanska länderna ska kunna fortsätta växa ekonomiskt är förmodligen en viktig förklaring till en allt mer välvillig inställning till handel bland politiska ledare i Afrika.

Att se handel som en källa till ökat välstånd istället för ett hot tycks gå hand i hand med utveckling och ökat självförtroende – ett självförtroende som gör att vissa länder inte längre automatiskt ser sig som förlorare. Den högre inhemska tillväxten som noteras i många av de afrikanska länderna gör också att länderna i dag är mindre beroende av tullat för sina offentliga inkomster.

Ekonomiska Partnerskapsavtalet (EPA)
Handelsförhandlingar mellan EU och de så kalla AVS-länderna. EPA syftar till att öka handeln mellan regionerna med hjälp av ömsesidiga handelsliberaliseringar som är förenliga med reglerna inom världshandelsorganisationen WTO. Avtalet är tänkt att ersätta den tidigare Cotonou-avtalet, som ger AVS-länderna ensidiga preferenser i handeln med EU men som inte är förenligt med WTO:s regelverk.

Förhandlingarna påbörjades 2002 och skulle ursprungligen varit slutförda 2007. Flera så kallade interimsavtal, som berör varuhandeln men där andra frågor exkluderats, har slutits mellan EU och flera afrikanska länder.

EU har ingått ett formellt ekonomiskt partnerskapsavtal med länderna i Västindien inom den så kallade CARIFORUM-gruppen. Detta avtal omfattar såväl handel med varor och tjänster som investeringar och andra handelsrelaterade områden.

AVS-länderna
Totalt 78 länder i Afrika, Västindien och Stilla Havsregionen. Begreppet används företrädesvis för EU-förhandlingar, och samlar tidigare europeiska kolonier.

East African Community (EAC)
Eas African Community, eller Östafrikanska gemenskapen, är ett samarbetsorgan som omfattar Kenya, Uganda, Tanzania, Rwanda och Burundi. Organisationens mål är att bilda en politisk och ekonomisk federation.

Everything But Arms (EBA)
EBA är ett EU-initiativ som innebär att all export från LCD-länder till EU är undantaget tullar och importkvoter, bortsett vapen.

Least Developed Countries (LDC-länder)
Least Developed Countries är ett begrepp som introducerats av Unescos utvecklingskommité och som betecknar världens minst utvecklade lander. En stat klassas som LDC-land om BNP per capita understiger en viss nivå, näringsintaget hos befolkningen är lågt och landet är känsligt för naturkatastrofer.

Inlägget Internationell handel en nyckel till välstånd dök först upp på Frivärld Magasin.