Försvarspolitiskt samarbete är fokuserat på Norden. Det svensk-finska fördjupade samarbetet är begränsat att gälla endast i fredstid. Avståndet till Nato markerades redan i regeringsförklaringen: ”Sverige ska inte söka medlemskap i Nato”.

I oktober tog regeringen emot en rapport om försvarspolitiska samarbeten av utredaren Tomas Bertelman. Hans slutsats var att Sveriges nuvarande internationella samarbeten har kommit långt, men räcker inte längre för att ge de effekter som krävs för att utveckla försvarsförmågan. Rapporten föreslog en intressebaserad prövning av vad ett Natomedlemskap konkret innebär.

Regeringen avfärdade förslaget men har inte fått bort frågan från agendan. Tvärtom. Anna Kinberg Batras första säkerhetspolitiska budskap var att hon vill se en studie över de konkreta förutsättningarna för ett svenskt Natomedlemskap: ”Det är dags nu”. De fyra allianspartierna vill tillsätta en Natostudie, om än med olika ambitioner. Moderaterna och Folkpartiet har tagit ställning för ett medlemskap i Nato och ser studien som en väg mot att förverkliga detta. Kristdemokraterna vill ”förutsättningslöst” genomföra en studie av för- och nackdelar. Frågan om Natostudie lär nu komma upp i de försvarspolitiska samtalen inför det nya försvarsbeslutet.

På sikt är det svårt för Sverige att motivera varför vi står utanför en försvarsgemenskap. Inget europeiskt land kan idag upprätthålla tillräckliga förmågor för att hantera en större konflikt på egen hand. En oroande utveckling i vårt närområde stärker behovet av samarbete. Scenerna från östra Ukraina och Rysslands olagliga annektering av Krim är exempel på scenarier som många länder vill undvika. De visar varför länder har valt att ingå i en försvarsgemenskap.

Nato har både en politisk och militär dimension. Politiskt vill Nato hålla konflikter borta genom att främja demokratiska värden, skapa samarbeten och förtroendeskapande åtgärder. Om de politiska och diplomatiska medlen inte räcker för att hålla konflikter borta ska alliansen ha militär kapacitet för att genomföra insatser.

En attack på en medlemsstat räknas som en attack på alla, så är grunden för det kollektiva försvaret (Natos artikel fem). Men det är upp till varje land att avgöra exakt hur man vill bidra om situationen uppstår. Trycket på att ställa upp med tillräckliga medel är förstås högt. Vid ett tillfälle har artikel fem aktiverats, efter 9/11 attackerna i USA. Både Natomedlemmar och icke-medlemmar bidrog till insatsen i Afghanistan som följde.

Men Nato är mer än artikel fem. Det skapar en länk mellan Europa och Nordamerika med regelbunden säkerhetspolitisk dialog och militära samarbeten. Det är en gemenskap mellan likasinnade stater.

Även utanför artikel fem gör Nato krishanteringsinsatser, i regel med grund i ett FN-mandat. Nato har bättre kapacitet än till exempel FN att leda mer avancerade insatser. Det kan vara katastrofhantering eller för att förhindra pirater som operation Ocean Shield vid Afrikas horn.

Ett medlemskap i Nato ställer också krav. Medlemmarna måste vara beredd att ställa upp för andra. Det kräver att man utvecklar förmåga att verka militärt tillsammans med andra.

Under de senaste åren har Sverige som partnerland anpassat sitt försvar för att kunna verka tillsammans med Natoländer. Nu finns tendenser från regeringen att ställa om detta, med mindre fokus på rörlighet och snabba insatser och istället att binda upp förmågor vid geografiska platser. En sådan förändring borde genomföras i dialog med Nato för att inte minska vår förmåga till samverkan.

Sverige har kommit långt i partnerskapet med Nato. Men det är inget givet samarbete – varje enskild medlem kan när som helst lägga in sitt veto mot partnerländernas aktiviteter och stoppa vårt deltagande. Det skapar en oregelbundenhet och osäkerhet som förstärks nu när ISAF-insatsen har avslutats, och en regelbunden kontaktyta stängs av.

Frågan om Natomedlemskap handlar om något mer än Sveriges försvarsförmåga. Det handlar om att stå upp för värderingar. FN är inte ett alternativ till att ingå i en säkerhetspolitisk gemenskap.

Inlägget Endast Nato ger gemenskap dök först upp på Frivärld Magasin.

Bertelman förtjänar stor respekt för vågade och framåtsyftande förslag. Skälen för en gemensam svensk-finsk studie av är väl motiverade. Det ligger rätt i tiden och vore en naturlig följd av Sveriges och Finlands säkerhetspolitiska utveckling.

Att försvarsminister Peter Hultqvists ovillkorligen avvisar förslaget är olyckligt.

Att omedelbart avvisa förslaget om en saklig studie om Natomedlemskap tillsammans med Finland framstår respektlöst inte bara mot svenska folket, utan mot alla som står upp för varje lands rätt att själv göra sina säkerhetspolitiska vägval.

En utgångspunkt för Bertelmans förslag är den utveckling som har skett inte bara i Sverige, utan i nästan alla moderna länder, där försvarsmakter har omvandlats mot smalare men vassare försvar. Den svenska reformeringen av försvaret, som innebär högre teknologi, professionella förband och samtidigt färre och smalare väpnade styrkor har resulterat i ett försvar som inte på egen hand kan hantera större uppgifter, menar Bertelman. Att samarbeta med andra stater är en förutsättning och utgångspunkt för att möta större hot. Det har även varit en utgångspunkt för den svenska säkerhetspolitikens utveckling under 2000-talet.

Globaliseringen har medfört ny teknik och ökade kostnader även inom försvarssektorn. Försvarsbudgetar har stramats åt i de flesta europeiska länder under 2000-talet. Samtidigt som länder går mot en ökad differentiering av försvarsförmågor, där kostsamma resurser delas, måste detta hela tiden vägas av mot bibehållen handlingsfrihet. För ett land som inte ingår i en struktur med ömsesidiga försvarsgarantier är frågan om handlingsfrihet desto mer laddad. Försvarssamarbete med nordiska länder eller med Finland är bara möjlig med begränsningen att respektive land behåller kontrollen över hur styrkorna ska användas om det skulle uppstå skarpt läge. Det handlar om att inte vara alltför beroende av andra.

Bertelmans utredning är nyttig läsning för dem som hyser orimligt höga förhoppningar om det nordiska och svensk-finska försvarssamarbetet. Även om det finns många fördelar och framgångsfaktorer med dessa samarbeten, ger Bertelman konkreta exempel på begränsningar. Till exempel att Sverige och Finland inte tilläts att delta i Air Policing (incidentberedskap) tillsammans med Norge över isländskt territorium i februari 2014, i samband med övningen Iceland Air Meet. De svenska och finska flygplanen deltog i en övning parallellt med att de norska planen utförde Air Policing. Budskapet från Natoländerna (som stod bakom begränsningen för Sverige och Finland) kan tolkas som att när det gäller skarpa lägen måste man kunna lita på deltagarna – då är det medlemskap som gäller, inga kompromisser.

Med Rysslands agerande mot Ukraina och ökade aktiviteter i och över Östersjön står det klart att läget i vårt närområde är mer instabilt än tidigare. Antalet övningar riktade mot Sverige och Finland samt kränkningar av svenskt territorium tycks öka. I Ryssland pågår en nedåtgående trend på många nivåer. Ekonomiska bakslag som följd av sanktioner, kapitalflykt och ett sjunkande oljepris söker Putin kompensera med ett starkare auktoritärt styre och genom att samla folket mot en påstådd hotbild utifrån. Denna utveckling ger inget alternativ för Sverige än att vara tydliga– vi måste fördöma både kränkningar av territorium och kränkningar av mänskliga rättigheter i Ryssland.

Den ökade aktiviteten på Östersjön och Rysslands agerande understryker samarbete än mer än tidigare.

Löfvenregeringen har hittills riktat in sig på att gå tillbaka till en säkerhetspolitik med alliansfriheten som fundament istället för samarbete. Förutsättningar för denna politik föreligger dock inte efter Sovjetsystemets kollaps.

Som Bertelman påpekar har Sveriges samarbeten utvecklats – i öppenhet – så att Sverige inte längre kan ”undgå att identifieras” med Nato. Exemplen är många. Sverige delar försvarsresurser med Natoländer, exempelvis strategiskt transportflyg, vi deltar i avancerade övningar, i utbildningar, vi genomför gemensamma insatser som ISAF i Afghanistan. Sedan 2013 bidrar Sverige till Natos reservstyrkeregister inom NRF. Till detta kommer politiska utbyten och säkerhetspolitiska dialoger. Motsvarande samarbete med Ryssland förekommer inte – det militära utbytet som fanns är avbrutet sedan i våras som en följd av Rysslands aggression mot Ukraina och olagliga annektering av Krim. Det finns inte längre skäl att markera avstånd till de länder som vi samarbetar med. Idag vet vi var våra vänner finns och var vi hör hemma.

Inlägget Gemensam Natostudie rätt i tiden dök först upp på Frivärld Magasin.