I den värld som skisseras står centralbanker och ekonomiska planerare som motvikt till en kaotisk marknad där spekulanter och skojare tillåts härja fritt.
Därför är det uppfriskande med en lättläst bok som granskar myntets andra sida, att den ekonomiska krisen – och då inte minst den kris som euro-området står inför – framför allt är en politisk kris, orsakad av politiker i krisstater som undanhållit information om sina dåliga finanser och förvärrad av andra politiker som för att rädda egna banker varit beredda att vränga ut och in på de regler som ursprungligen satts upp för att motverka just ekonomiska kriser.
Mats Persson, professor i nationalekonomi, tar sig i Den europeiska skuldkrisen an uppdraget att på under hundra sidor, en omfattande notapparat inkluderad, ge en översikt över den nuvarande ekonomiska krisen i Europa. Perssons bok är knappast någon akademisk djupdykning utan en debattbok med syftet att lyfta olika temata i debatten. En lovvärd ambition även om populärekonomiska böcker, undantaget de som behandlar prostitution och brott, sällan får den spridning som de förtjänar.
En av bokens stora behållningar är hur Persson tar sig an de argument som bollas runt i den politiska debatten, inte minst behovet av att ”rädda Grekland” för att i sin tur ”rädda euron”. Här kan det vara på plats att fråga sig vad som skall räddas. Perssons svar är: storbanker. Att rädda Grekland är i grunden ett försök att undvika en regelrätt bankkris av samma slag som efter Lehman Brothers.
Det är dock, menar Persson, inte alls nödvändigt att rädda Grekland. Ett betydligt billigare sätt att rädda banker vore om staten, i utbyte mot ägarandelar, tillför kapital till de banker som anses för stora för att falla. Istället för att subventionera samtliga aktörer som lånat ut till Grekland begränsas stödet till ett fåtal viktiga aktörer. Stödet riktas dessutom till bankerna som institutioner snarare än till deras ägare då dessa i praktiken ser sitt eget innehav minska i värde.
Utöver kostnaden har metoden som tillämpades under den svenska bankkrisen på nittiotalet, en annan fördel. Den ökar inte riskaptiten hos investerare. På en välfungerande marknad kompenseras högre risktagande med högre förväntad avkastning. De tyska skattebetalarnas beredvillighet att skjuta till pengar till Grekland innebär istället vinst varje gång för riskbenägna långivare. Lyckas investeringen får långivaren hög ränta. Misslyckas den är det någon annan som betalar. När staten tar över bankerna överlever visserligen banken men bankägarna tvingas ta ansvar före både för- och nackdelar av sina riskfyllda investeringar.
Det är viktigt att inte jämföra marknadsaktörer med ofullständig information med hypotetiska perfekt informerade och rationella stater och centralbanker. Att marknaden, som i exemplet Grekland, reagerat långsamt är inte nog för att motivera ett större statligt ingripande. Man måste även bevisa att statliga aktörer hade fattat bättre beslut. I fallet Grekland tog det visserligen tid för marknaden att reagera men detsamma gällde såväl stater som centralbanker.
Trots bokens genomgående tema och trots den mycket skarpa kritiken mot en alltför politiserad ekonomi visar Perssons lösningar inte sällan prov på övertro på politiska ingripanden och stimulanspolitik . En viktig tumregel här är att alltid ställa sig frågan: Hade det här kunnat skötas åtminstone lika bra av en fri marknad? Av flera orsaker är svaret oftast ja. För det första är det långtifrån enkelt att att introducera stimulanspaket vid precis rätt tidpunkt. Dålig timing försämrar ett redan spänt läge. Detta är också någonting som Persson refererar till i ett av bokens tidigare kapitel. Vad han inte nämner är att även de stimulanser han själv vill se till slut styrs av institutioner bestående av individer med skiftande motiv. Därför är det långt ifrån säkert att ens perfekt information skulle kunna garantera en optimal ekonomisk politik.
