Foto: Oci Cekci (Istock Photo)

USA/EUROPA Vad säger hanteringen av Syrienkrisen om relationen mellan USA och Europa? En hel del, skriver George Friedman, som menar att denna relation överskuggar alla andra globala frågor. Friedman beskriver en värld som förändrats radikalt sedan Kalla krigets dagar.

Den här artikeln skriver jag i Grekland, efter att ha tillbringat den senaste veckan på resande fot mellan några av Europas huvudstäder. Många av de diskussioner jag fört här har handlat om Barack Obamas oförmåga att agera handlingskraftigt i fallet Syrien, och hur Putin lyckades framstå som hans överman. Frågan om en intervention i Syrien har förstås många aspekter, och en av de viktigaste, som det inte talats så mycket om, är vad den säger om den europeisk–amerikanska relationen.

Vi har pratat om ryssarna, men trots att de lyckades glimma till i fråga om Syrien är de svaga såväl politiskt som militärt – något de mer än gärna skulle förändra om de hade medel till det. Det är Europa som helhet som är USA:s motpart, inte Ryssland. Europas ekonomi är fortfarande något större än USA:s, men kontinentens militära förmågor är svaga. Till skillnad från i Ryssland är militären – åtminstone delvis – svag för att politikerna vill att den ska vara det, inte nödvändigtvis för att det saknas resurser.

Relationen mellan USA och Europa formade 1900-talet. Amerikanska insatser bidrog till utgången i första världskriget och amerikansk inblandning var avgörande för de allierades seger i andra världskriget. Kalla kriget var ett transatlantiskt företag som resulterade i att sovjetiska styrkor försvann från europeisk mark. Nu är frågan: Vilken relation ska dessa båda ekonomiska giganter, som tillsammans står för ungefär hälften av världens BNP, ha på 2000-talet? Denna frågeställning överskuggar alla andra globala spörsmål.

Europa – ett flytande koncept

Händelserna i samband med interventionen i Syrien som aldrig kom till skott, antyder ett svar på den frågan. Det var inte USA utan Storbritannien, Frankrike och Tyskland som först hävdade att åtgärder måste vidtas för att få stopp på president al-Assads bruk av kemiska vapen. USA var avvaktande, men till sist gjorde man de europeiska länderna sällskap. Först då började de europeiska åsikterna gå isär. I Storbritannien röstade parlamentet mot en intervention. I Turkiet vill regeringen ha en insats av betydligt större skala än vad amerikanerna var redo att gå med på. Och i Frankrike, som faktiskt har kapacitet att bidra militärt, var presidenten för en insats men fann sitt parlament föga entusiastiskt.

Meningsskiljaktigheterna inom Europa är viktiga att notera. Varje land hade sin egen lösning – eller icke-lösning – på Syrienkrisen. Det kanske intressantaste är att Tyskland var mycket motvilligt och först mycket sent ställde sig bakom en intervention. Jag har talat om en fragmentering av Europa och ingenting är mer slående än skillnaden i utrikespolitik mellan Tyskland och Frankrike. Denna skillnad blev inte bara tydlig i fallet Syrien utan också i fråga om Mali och Libyen.  En av de centrala drivkrafterna bakom Europeiska Unionens tillkomst, var behovet att binda samman Tyskland och Frankrike ekonomiskt. Växande skillnader mellan Frankrike och Tyskland var roten till båda världskrigen. En utveckling i den riktningen måste undvikas till varje pris.

Ändå är motsättningarna tillbaka. Skillnaderna manifesteras inte på samma dramatiska sätt som de gjorde före 1945, men man kan likväl inte säga att de båda ländernas utrikespolitik är ens i närheten av att vara synkroniserad. Faktum är att de tre europeiska stormakterna utrikespolitiskt drar åt helt olika håll. Storbritannien rör sig i en egen riktning. Landet begränsar sin inblandning i den europeiska politiken och försöker hitta sin egen väg – mellan USA och Europa. Frankrike fokuserar söderut, på Medelhavsregionen och Afrika. Tyskland försöker bevara frihandelszonen och blickar österut, mot Ryssland.

Ändå har ingenting spruckit i Europa. Som koncept har Europa alltid varit flytande. EU är en frihandelszon som exkluderar flera östeuropeiska länder. Det är en monetär union som exkluderar flera av medlemmarna i frihandelszonen. Den har ett parlament, men överlåter utrikes- och säkerhetspolitiken till suveräna nationalstater. Europa har inte blivit mer organiserat sedan 1945. Världsdelen har, tvärtom, på några fundamentala sätt blivit mindre organiserad.  Där skillnaderna tidigare var strikt geografiska, är de idag konceptuella.

Skillnaderna mellan USA och Europa blev tydliga under Syrienkrisen. Obama hade kunnat agera militärt i Syrien om han ville. Han sökte visserligen kongressens stöd, men han behövde inte göra det. Men Europa kunde inte agera, för det finns ingen gemensam europeisk utrikes- eller säkerhetspolitik. Ännu viktigare är att inget enskilt europeiskt land hade kapaciteten att genomföra ett flyganfall mot Syrien. Det blev uppenbart i Libyen att Frankrike och Italien var oförmögna att genomföra en ihållande attack utan amerikanskt stöd.

Amerikanska presidenter: Cowboys eller naiva

Här i Europa kritiseras Obama för sitt sätt att hantera frågan om en intervention i Syrien. Det finns också en allmän uppfattning att Putins utrikespolitik är ett misslyckande. Men jag är tillräckligt gammal för att komma ihåg att européer alltid har tyckt att amerikanska presidenter antingen är naiva, som Jimmy Carter, eller cowboys som Lyndon Johnson. Oavsett vilket fack en president placeras i, är det anledning till europeiskt förakt. Efter en tid av överdrivet, irrationellt hyllande från den europeiska vänstern har Obama nu klassats som naiv, precis som George W. Bush för evigt dömdes till att vara cowboy.

Européer är betydligt mer besatta av amerikanska presidenter än vad amerikaner är av europeiska ledare. De har starka åsikter, mest negativa, oavsett vem som styr. Mitt svar på den typen av kritik har alltid varit denna: Föreställ dig om de sofistikerade, europeiska politikerna 1914 eller 1939 haft tillgång till kärnvapen. Tror du att de, som bar ansvaret för två fruktansvärda världskrig, hade kunnat motstå kärnvapnens frestelse? Det är Europas smala lycka att deras ledare inte haft fingrarna på avtryckarknappen sedan kärnvapen blev en politisk realitet.

Kärnvapnen brukade kontrolleras av amerikanska cowboys och ryska ”konspiratorer” – den europeiska bilden av alla ryska politiker. Trots alla meningsskiljaktigheter och all misstro lyckades amerikanska och sovjetiska ledare undvika det värsta. Givet deras historia, skulle Europas ledare ha störtat världen i fördärv. Européer har höga tankar om sin sofistikerade diplomati. Jag har aldrig förstått varför de känner på det viset.

Det här blev tydligt i Syrien. Först var Europa överallt och ingenstans. Men när koalitionen som USA lirkades in i till sist föll isär, lämnades amerikanarna ensamma kvar. När Obama så återgick till sin ursprungliga hållning, bestämde sig Europa för att han utmanövrerats av ryssarna. Om Obama valt att attackera, hade han dömts ut som cowboy. Oavsett hur det hade gått, och oavsett vilken roll Europa spelat, hade den europeiska uppfattningen varit att amerikanerna helt enkelt inte förstått.

Stämningen varierar runtom i Europa. Britterna var likgiltiga inför hela saken: de tänkte mest på vad deras centralbank skulle säga. I Östeuropa, där trycket från Ryssland känns både i och utanför människornas mardrömmar, har man svårt att föreställa sig att amerikanerna skulle överge dem. En diplomat från Kaukasus frågade mig nyligen om amerikanerna inte är medvetna om att de står inför dagliga kraftmätningar med Ryssland.

Den amerikanska bilden av Europa består av en blandning av likgiltighet och förvirring. Europa har inte betytt särskilt mycket för USA sedan Kalla krigets dagar. Sedan Gulfkriget är det den muslimska världen som, med olika intensitetsgrad, har varit viktigast. Europa ses som ett lugnt och välmående bakvatten, eller som jag uttryckte det 1991: hela Europa har blivit som Skandinavien. Det är ganska rikt och trevligt att besöka, men det är inte en plats där det skapas historia.

När amerikaner väl bryr sig om att skänka Europa en tanke, tänker de på en kontinent där man har starka åsikter om vad andra borde göra men få ansatser att göra något själva. Som en amerikansk diplomat uttryckt det: ”Jag åker alltid till Paris om jag vill höra vad USA borde göra”. Den amerikanska uppfattningen är att Europa är ohjälpsamt och irriterande, men i slutändan svagt och därför harmlöst. Européerna är besatta av USA:s president för, oavsett om han är naiv, cowboy eller både och, är han extremt mäktig. Amerikanerna är likgiltiga inför européer, inte för att de inte har sofistikerade politiker utan för att den europeiska politiken betyder mer för Europa än vad den gör för USA. Amerikaner tänker lite på Europa och de förstår inte riktigt vad som händer här. Jag är inte säker på att européer förstår det heller.

Men den djupaste sprickan mellan amerikaner och européer ligger varken i uppfattningar eller attityder utan i begreppet ”singularitet”. Många märkliga missuppfattningar och skillnader härstammar från detta begrepp. Till exempel påpekade en vän till mig att han talar fyra språk flytande, medan amerikaner tycks vara oförmögna att lära sig ett. Jag påpekade för honom att han är i behov av att tala fyra språk om han ska kunna göra en weekendresa i Europa, medan en amerikan klarar sig utmärkt med ett språk för att göra en biltur på 500 mil. Samtalet mellan USA och Europa är ett samtal mellan å ena sidan en sammanhållen enhet, å andra sidan Babels torn.

USA är ett enat land med en enad ekonomi och en enad utrikes- och säkerhetspolitik. Europa har aldrig enats, och faktum är att kontinenten de senaste fem åren snarare tycks ha rört sig mot ökad splittring. Separation, och en fascinerande stolthet över separationen, är ett definierande europeiskt karaktärsdrag.  Enhet, tillsammans med en fascinerande övertygelse om att allt är på väg att falla isär, är å andra sidan ett typiskt amerikanskt karaktärsdrag.

Besatthet och fruktan

Europas historia är storslagen, och storslagenheten gör sig fortfarande gällande på gatorna i nästa alla europeiska huvudstäder. Men dagens Europa hemsöks och skräms av sin historia. Kontinentens framtid är inte förutbestämd, men dess nutid präglas av förnekelse och avstånd till historien. Den amerikanska historien är ytligare. Amerikaner bygger gallerior på platserna för mytomspunna slag och river hus efter tjugo år. USA är ett land av minnesförlust. Det är besatt av sin framtid, medan Europa är paralyserat av sitt förflutna.

Varje gång jag besöker Europa – jag är född i Europa – slås jag av hur fundamentalt olika de båda platserna är. Jag slås av hur illa omtyckt USA är här och hur mycket man föraktar landet. Jag slås också av hur lite amerikaner bryr sig om det.

Det talas om en transatlantisk relation. Den är inte borta, kanske inte ens naggad i kanten. Européer åker till USA och amerikaner åker till Europa, och båda uppskattar varandra. Men kopplingen är svag. En gång i tiden krigade vi tillsammans. Nu tar vi semester. Det är svårt att bygga en handlingsplan för Syrien på den grunden, för att inte tala om en gemensam, nordatlantisk strategi.

”Geopolitical Journey: The U.S.-European Relationship, Then and Now is republished with permission of Stratfor.”

Inlägget En geopolitisk resa: amerikansk–europeiska relationer, då och nu dök först upp på Frivärld Magasin.

USA De senaste opinionsundersökningarna visar att presidentvalet sannolikt kommer att bli mycket jämnt. Tyder det på en politisk polarisering? Tvärtom, skriver George Friedman, som menar att ett jämnt valresultat historiskt tytt på att väljarna är likgiltiga inför politiken.

Om opinionsundersökningarna inför det amerikanska presidentvalet stämmer, ser resultatet ut att bli mycket jämnt på tisdag. Många hävdar att USA aldrig tidigare varit så splittrat som idag. Trots detta har jag noterat att årets kampanjer, trots detta, är långt ifrån de mest bittra och giftiga som landets skådat. Det kan därför finnas fog för reflektionen att den politiska polariseringen inte bör ses som ett tecken på ett splittrat samhälle – förutsatt att det amerikanska samhället inte alltid varit splittrat.

Sedan 1820, då president James Monroe återvaldes utan att möta någon opposition, har majoriteten av amerikanska presidentval varit mycket jämna. Lyndon B. Johnson är till fortfarande den president som vunnit ett presidentval med störst marginal, då han 1964 erhöll 64,5 procent av rösterna. Ytterligare tre presidenter har passerat 60-procentstrecket: Warren G. Harding 1920, Franklin D. Roosevelt 1936 och Richard Nixon 1972.

I nio val har segraren erhållit mellan 55 och 60 procent av rösterna: Andrew Jackson, Abraham Lincoln, Ulysses S. Grant, Theodore Roosevelt, Herbert Hoover, Franklin D. Roosevelt, Dwight D. Eisenhower och Ronald Reagan. Bara Eisenhower har lyckats få fler än 55 procent av rösterna två gånger. Arton presidentval har vunnits av kandidater som erhållit mindre än 50 procent av rösterna. Bland dessa återfinns Abraham Lincoln, Woodrow Wilson, Harry Truman, John F. Kennedy, Richard Nixon och Bill Clinton.

Mellan 1824 och 2008 har 13 presidenter alltså fått mer än 55 procent av de röstandets stöd, men ingen har backats upp av fler än 61 procent. I arton val har presidenten vunnit utan att erhålla så mycket som 50 procent av rösterna. I återstående sexton val har den vinnande kandidaten fått stöd av 50-55 procent av väljarna, i många fall marginellt över 50 procent – vilket innebär att närmare halva väljarkåren röstat för någon annan. USA har historiskt sett inte bara haft mycket jämna valresultat, utan också många minoritetsvalda presidenter. Det är också värt att notera att av de fyra presidenter som lyckats uppbåda mer än 60 procent av rösterna, är tre knappast ihågkomna i någon positiv dager: Harding, Johnson och Nixon.

Till och med i de mest ojämna valen, har närmare 40 procent av väljarna röstat mot den vinnande kandidaten. Konsekvensen är slående: inte ens under de mest extrema nationella kriserna, och inte ens när motståndaren under dessa hårda tider varit mycket svag, har någon amerikansk presidentkandidat vunnit mer än 60 procent av väljarnas förtroende. Oavsett omständigheter och oavsett parti, har oppositionen under närmare 2 århundraden aldrig understigit 40 procent av väljarna.

Den politiska likgiltigheten

Varför är då USA så djupt och splittrat politiskt? Varför är splittringen så ihärdig och varför leder denna djupa delning aldrig till politisk oro? Låt oss belysa denna skenbara paradox i ljuset av ett annat faktum, nämligen att en avgörande del av befolkningen inte röstar över huvud taget. Detta faktum framhålls ofta som ett tecken på en nedgång i det allmänna samhällsengagemanget. Men man kan också betrakta det på ett annat sätt.

USA är ett av få länder som inte valt att göra valdagen till en nationell helgdag eller förlägga presidentvalen till arbetsfria dagar. Detta innebär att väljarna är upptagna med att gå till skola och jobb på valdagen. Mot bakgrund av hämtande och lämnande av barn, långa arbetsdagar, en ständig kamp mot trafiken och den eviga utmaningen att få mat på bordet bleknar begäret att få utöva sin medborgerliga plikt. Det borde inte komma som någon överraskning att pensionärer röstar i störst utsträckning.

Ett lågt valdeltagande kan också betyda att människor fjärmat sig från systemet och befinner sig i ett politiskt utanförskap. Men en så hög grad av utanförskap borde, under två sekler, ha genererat fler politiska oroligheter. När alienation och utanförskap var en faktisk realitet på 1860-talet, ökade valdeltagandet och valet fick våldsamma efterverkningar. Denna epok borträknad, har amerikanska presidentval alltid gått lugnt till. Det låga valdeltagandet kännetecknar således inte något utanförskap, utan snarare en likgiltighet: valresultatet är av mindre vikt än att hämta barnen från pianolektioner och hockeyträningar. Alienering

Det är lika rimligt att anta att det låga valdeltagandet beror på att väljarna är nöjda och tror att båda kandidaterna skulle göra ett bra jobb som president, som att det beror på ett generellt missnöje. En del väljare tycker sannolikt att skillnaden mellan kandidaterna är så liten att de helt enkelt kan acceptera endera som vinnare.

Ideologernas roll

I USA har det alltid funnits ideologer som betraktat de politiska partierna som verktyg för att förverkliga ideologier och omforma landet. Ideologierna har förändrats sedan Whigpartiets federalister stod mot Demokrater och Republikaner under 1800-talets första halva, men det har alltid funnits en ideologisk klyfta mellan de två huvudparterna i valen. På den tiden spelade de sanna ideologerna – de som hellre förlorar ett val än kompromissar med sina övertygelser – en marginell roll. En medlem av Whigpartiet definierade sig som ”whig” i politiska sammanhang, men sammantaget utgjorde detta ställningstagande en mycket liten del av identiteten. Politiken upptog för de flesta en mycket liten del av tillvaron, och det var följaktligen inte särskilt svårt att röra sig från ett parti till ett annat.

De fyra val där vinnarna mobiliserat mer än 60 procent av rösterna var alla ideologiskt präglade. Dessutom hölls de i kristider. 1964 besegrade Lyndon B. Johnson Barry Goldwater – en mycket ideologisk kandidat – i kölvattnet efter mordet på Kennedy. Roosevelt besegrade Alf Landon – en ideolog vars ideologi närmast kan beskrivas som anti-Roosevelt – när den stora depressionen var som svårast. Nixon besegrade George McGovern – en övertygad antikrigsideolog – under Vietnamkriget. Warren G. Harding profiterade på Wilson-administrationens ideologiska misslyckanden under och efter första världskriget.

Kriser tenderer att locka fram en extrem ovilja mot utmanande ideologier, och har bidragit till de största uppslutningarna bakom enskilda politiker i USA:s historia. Men så många som 40 procent förblir i opposition under alla omständigheter. Med andra ord: 80 procent av dem som deltar i den demokratiska processen kan på inga villkor övertalas till att överge sina respektive partier, medan 20 procent antingen är lättövertalade eller politiskt rotlösa väljare som byter fot från val till val.

60/40-fördelningen förekommer alltså bara undantagsvis och förutsätter dels att ideologiska frågor står i fokus, dels att en nationell kris tillåter den ena parten att mobilisera ovanligt stort stöd. Detta tillhör extremerna i den amerikanska politiken: i normala fall är skillnaden kandidaterna emellan mycket liten på valnatten. Ett jämnt valresultat är alltså inte ett tecken på massiva klyftor. 60/40-fördelningen är ett tecken på djup politisk spänning, där hela mittensegmentet, som normalt sett fördelas någorlunda jämnt mellan de båda partierna, dras åt den ena eller den andra sidan. I de flesta andra fall, när valresultatet är jämnare, bör det ses som ett utfall av relativ likgiltighet.

Men så här betraktar inte ideologer valet. För dem är politiken en dragkamp mellan ljus och mörker. Det är inte heller så medierna uppfattar valet. För dem är varje val viktigt och meningsfullt. I själva verket är de mycket få val som blir ihågkomna som särskilt avgörande eller historiska. Det mesta kommer att vara sig likt nästa år, oavsett vem som vinner valet. Skenbart apokalyptiska strider som skapar smala marginaler återspeglar inte ett djupt splittrat land. Tvärtom saknar den politiska retoriken resonans hos merparten av väljarna, som snarare uppfattar att valet har en parallell, högljudd och ilsken dimension som de upplever som främmande och innehållslös.

Det faktum att nära 50 procent av de röstberättigade väljer att inte rösta skvallrar om allmänhetens syn på valen. Denna del av befolkningen är helt enkelt likgiltig inför resultatet. De som är engagerade i politiken uppfattar dessa sina landsmän som oupplysta dårar. I själva verket kanske dessa ”oupplysta dårar” har förstått att valen inte är i närheten av att vara så viktiga som ideologer, journalister och yrkespolitiker vill få dem att framstå, och väljer därför att stanna hemma.

Andra röstar, så klart, men utan samma engagemang som de övertygade ideologerna. Frågor som ideologerna betraktar som skandalöst triviala och oviktiga kan vara avgörande för väljare utan samma övertygelse. Sådana väljare har en helt annan bild av politiken än vad ideologerna har. Politiken är för dem ingenting som definierar deras liv eller – för den delen – nationen. De tycker att politikerna är svåra att skilja från varandra och är medvetna om att deras ideologiska glöd och heta retorik ganska snart kommer att svalna när de tvingas axla presidentämbetets ansvar. Dessa väljare bryr sig marginellt mer om politiken än vad de som väljer sofflocket gör.

USA har valt presidenter med minsta möjliga vinstmarginaler och presidenter som varit långt ifrån att samla en majoritet av väljarna bakom sig. I många länder skulle detta skapa djupa klyftor och leda till social och politisk oro. I USA är inte detta fallet. Den politiska splittringen – den går faktiskt att mäta – är inte särskilt stor och kommer knappast ens bli ihågkommen.

Opinionsundersökningarna vittnar om att årets val kommer att bli mycket jämnt. Om det stämmer, kommer någon att bli vald sent på tisdagnatten efter att Ohio har bestämt sig. De mest passionerade på den förlorande sidan, oavsett vilken det blir, kommer att hävda att den vinnande sidan ägnat sig åt valfusk och ojusta metoder. Resten av landet kommer att stiga upp morgonen efter och gå till jobbet, precis som de gjorde för fyra år sedan, och det politiska spelet kommer att fortsätta.

”U.S. Presidential Elections in Perspective is republished with permission of Stratfor.”

Inlägget George Friedman: Ett odramatiskt val dök först upp på Frivärld Magasin.