USA De senaste opinionsundersökningarna visar att presidentvalet sannolikt kommer att bli mycket jämnt. Tyder det på en politisk polarisering? Tvärtom, skriver George Friedman, som menar att ett jämnt valresultat historiskt tytt på att väljarna är likgiltiga inför politiken.
Om opinionsundersökningarna inför det amerikanska presidentvalet stämmer, ser resultatet ut att bli mycket jämnt på tisdag. Många hävdar att USA aldrig tidigare varit så splittrat som idag. Trots detta har jag noterat att årets kampanjer, trots detta, är långt ifrån de mest bittra och giftiga som landets skådat. Det kan därför finnas fog för reflektionen att den politiska polariseringen inte bör ses som ett tecken på ett splittrat samhälle – förutsatt att det amerikanska samhället inte alltid varit splittrat.
Sedan 1820, då president James Monroe återvaldes utan att möta någon opposition, har majoriteten av amerikanska presidentval varit mycket jämna. Lyndon B. Johnson är till fortfarande den president som vunnit ett presidentval med störst marginal, då han 1964 erhöll 64,5 procent av rösterna. Ytterligare tre presidenter har passerat 60-procentstrecket: Warren G. Harding 1920, Franklin D. Roosevelt 1936 och Richard Nixon 1972.
I nio val har segraren erhållit mellan 55 och 60 procent av rösterna: Andrew Jackson, Abraham Lincoln, Ulysses S. Grant, Theodore Roosevelt, Herbert Hoover, Franklin D. Roosevelt, Dwight D. Eisenhower och Ronald Reagan. Bara Eisenhower har lyckats få fler än 55 procent av rösterna två gånger. Arton presidentval har vunnits av kandidater som erhållit mindre än 50 procent av rösterna. Bland dessa återfinns Abraham Lincoln, Woodrow Wilson, Harry Truman, John F. Kennedy, Richard Nixon och Bill Clinton.
Mellan 1824 och 2008 har 13 presidenter alltså fått mer än 55 procent av de röstandets stöd, men ingen har backats upp av fler än 61 procent. I arton val har presidenten vunnit utan att erhålla så mycket som 50 procent av rösterna. I återstående sexton val har den vinnande kandidaten fått stöd av 50-55 procent av väljarna, i många fall marginellt över 50 procent – vilket innebär att närmare halva väljarkåren röstat för någon annan. USA har historiskt sett inte bara haft mycket jämna valresultat, utan också många minoritetsvalda presidenter. Det är också värt att notera att av de fyra presidenter som lyckats uppbåda mer än 60 procent av rösterna, är tre knappast ihågkomna i någon positiv dager: Harding, Johnson och Nixon.
Till och med i de mest ojämna valen, har närmare 40 procent av väljarna röstat mot den vinnande kandidaten. Konsekvensen är slående: inte ens under de mest extrema nationella kriserna, och inte ens när motståndaren under dessa hårda tider varit mycket svag, har någon amerikansk presidentkandidat vunnit mer än 60 procent av väljarnas förtroende. Oavsett omständigheter och oavsett parti, har oppositionen under närmare 2 århundraden aldrig understigit 40 procent av väljarna.
Den politiska likgiltigheten
Varför är då USA så djupt och splittrat politiskt? Varför är splittringen så ihärdig och varför leder denna djupa delning aldrig till politisk oro? Låt oss belysa denna skenbara paradox i ljuset av ett annat faktum, nämligen att en avgörande del av befolkningen inte röstar över huvud taget. Detta faktum framhålls ofta som ett tecken på en nedgång i det allmänna samhällsengagemanget. Men man kan också betrakta det på ett annat sätt.
USA är ett av få länder som inte valt att göra valdagen till en nationell helgdag eller förlägga presidentvalen till arbetsfria dagar. Detta innebär att väljarna är upptagna med att gå till skola och jobb på valdagen. Mot bakgrund av hämtande och lämnande av barn, långa arbetsdagar, en ständig kamp mot trafiken och den eviga utmaningen att få mat på bordet bleknar begäret att få utöva sin medborgerliga plikt. Det borde inte komma som någon överraskning att pensionärer röstar i störst utsträckning.
Ett lågt valdeltagande kan också betyda att människor fjärmat sig från systemet och befinner sig i ett politiskt utanförskap. Men en så hög grad av utanförskap borde, under två sekler, ha genererat fler politiska oroligheter. När alienation och utanförskap var en faktisk realitet på 1860-talet, ökade valdeltagandet och valet fick våldsamma efterverkningar. Denna epok borträknad, har amerikanska presidentval alltid gått lugnt till. Det låga valdeltagandet kännetecknar således inte något utanförskap, utan snarare en likgiltighet: valresultatet är av mindre vikt än att hämta barnen från pianolektioner och hockeyträningar. Alienering
Det är lika rimligt att anta att det låga valdeltagandet beror på att väljarna är nöjda och tror att båda kandidaterna skulle göra ett bra jobb som president, som att det beror på ett generellt missnöje. En del väljare tycker sannolikt att skillnaden mellan kandidaterna är så liten att de helt enkelt kan acceptera endera som vinnare.
Ideologernas roll
I USA har det alltid funnits ideologer som betraktat de politiska partierna som verktyg för att förverkliga ideologier och omforma landet. Ideologierna har förändrats sedan Whigpartiets federalister stod mot Demokrater och Republikaner under 1800-talets första halva, men det har alltid funnits en ideologisk klyfta mellan de två huvudparterna i valen. På den tiden spelade de sanna ideologerna – de som hellre förlorar ett val än kompromissar med sina övertygelser – en marginell roll. En medlem av Whigpartiet definierade sig som ”whig” i politiska sammanhang, men sammantaget utgjorde detta ställningstagande en mycket liten del av identiteten. Politiken upptog för de flesta en mycket liten del av tillvaron, och det var följaktligen inte särskilt svårt att röra sig från ett parti till ett annat.
De fyra val där vinnarna mobiliserat mer än 60 procent av rösterna var alla ideologiskt präglade. Dessutom hölls de i kristider. 1964 besegrade Lyndon B. Johnson Barry Goldwater – en mycket ideologisk kandidat – i kölvattnet efter mordet på Kennedy. Roosevelt besegrade Alf Landon – en ideolog vars ideologi närmast kan beskrivas som anti-Roosevelt – när den stora depressionen var som svårast. Nixon besegrade George McGovern – en övertygad antikrigsideolog – under Vietnamkriget. Warren G. Harding profiterade på Wilson-administrationens ideologiska misslyckanden under och efter första världskriget.
Kriser tenderer att locka fram en extrem ovilja mot utmanande ideologier, och har bidragit till de största uppslutningarna bakom enskilda politiker i USA:s historia. Men så många som 40 procent förblir i opposition under alla omständigheter. Med andra ord: 80 procent av dem som deltar i den demokratiska processen kan på inga villkor övertalas till att överge sina respektive partier, medan 20 procent antingen är lättövertalade eller politiskt rotlösa väljare som byter fot från val till val.
60/40-fördelningen förekommer alltså bara undantagsvis och förutsätter dels att ideologiska frågor står i fokus, dels att en nationell kris tillåter den ena parten att mobilisera ovanligt stort stöd. Detta tillhör extremerna i den amerikanska politiken: i normala fall är skillnaden kandidaterna emellan mycket liten på valnatten. Ett jämnt valresultat är alltså inte ett tecken på massiva klyftor. 60/40-fördelningen är ett tecken på djup politisk spänning, där hela mittensegmentet, som normalt sett fördelas någorlunda jämnt mellan de båda partierna, dras åt den ena eller den andra sidan. I de flesta andra fall, när valresultatet är jämnare, bör det ses som ett utfall av relativ likgiltighet.
Men så här betraktar inte ideologer valet. För dem är politiken en dragkamp mellan ljus och mörker. Det är inte heller så medierna uppfattar valet. För dem är varje val viktigt och meningsfullt. I själva verket är de mycket få val som blir ihågkomna som särskilt avgörande eller historiska. Det mesta kommer att vara sig likt nästa år, oavsett vem som vinner valet. Skenbart apokalyptiska strider som skapar smala marginaler återspeglar inte ett djupt splittrat land. Tvärtom saknar den politiska retoriken resonans hos merparten av väljarna, som snarare uppfattar att valet har en parallell, högljudd och ilsken dimension som de upplever som främmande och innehållslös.
Det faktum att nära 50 procent av de röstberättigade väljer att inte rösta skvallrar om allmänhetens syn på valen. Denna del av befolkningen är helt enkelt likgiltig inför resultatet. De som är engagerade i politiken uppfattar dessa sina landsmän som oupplysta dårar. I själva verket kanske dessa ”oupplysta dårar” har förstått att valen inte är i närheten av att vara så viktiga som ideologer, journalister och yrkespolitiker vill få dem att framstå, och väljer därför att stanna hemma.
Andra röstar, så klart, men utan samma engagemang som de övertygade ideologerna. Frågor som ideologerna betraktar som skandalöst triviala och oviktiga kan vara avgörande för väljare utan samma övertygelse. Sådana väljare har en helt annan bild av politiken än vad ideologerna har. Politiken är för dem ingenting som definierar deras liv eller – för den delen – nationen. De tycker att politikerna är svåra att skilja från varandra och är medvetna om att deras ideologiska glöd och heta retorik ganska snart kommer att svalna när de tvingas axla presidentämbetets ansvar. Dessa väljare bryr sig marginellt mer om politiken än vad de som väljer sofflocket gör.
USA har valt presidenter med minsta möjliga vinstmarginaler och presidenter som varit långt ifrån att samla en majoritet av väljarna bakom sig. I många länder skulle detta skapa djupa klyftor och leda till social och politisk oro. I USA är inte detta fallet. Den politiska splittringen – den går faktiskt att mäta – är inte särskilt stor och kommer knappast ens bli ihågkommen.
Opinionsundersökningarna vittnar om att årets val kommer att bli mycket jämnt. Om det stämmer, kommer någon att bli vald sent på tisdagnatten efter att Ohio har bestämt sig. De mest passionerade på den förlorande sidan, oavsett vilken det blir, kommer att hävda att den vinnande sidan ägnat sig åt valfusk och ojusta metoder. Resten av landet kommer att stiga upp morgonen efter och gå till jobbet, precis som de gjorde för fyra år sedan, och det politiska spelet kommer att fortsätta.
”U.S. Presidential Elections in Perspective is republished with permission of Stratfor.”