I samband med terroristmorden i Köpenhamn nyligen skrev journalisten Lena Breitner om betydelsen av forskning om säkerhetstjänsters arbete på Svenska Dagbladets nya blogg Säkerhetsrådet. Här belyser hon skillnaden mellan olika erfarenheter i Norden.
Den danska PET-kommissionens arbete under tio år resulterade 2009 i närmare 10 000 sidor och omfångsrika band som belyste KGB:s agent- och kontaktnät i Danmark och rörelser kopplade till underrättelsetjänsten. Granskningen av hur den danska säkerhetspolisen PET övervakat vänsterflygeln visade på smärre överträdelser, men först och främst konstaterades att PET hade övervakat vänstern för lite.
I Sverige och Norge valde man en annan linje för sina säkerhetstjänstkommissioner. I Norge rekryterade man en historisk expert, som även varit politiker, grundat ett Natokritiskt parti och enligt norska medier själv hade utretts under många år av norsk säkerhetspolis för sina flitiga resor till östblocket.
När svenska Säkerhetstjänstkommissionen besökte Oslo fick de veta att mannen varit mycket viktig i den norska kommissionen eftersom han själv varit aktiv inom vänsterrörelsen och därigenom ”kände varenda vänsteraktivist”, vilket sågs som viktigt för kommissionen. Mannen fick själv vara med och rekrytera andra ”lämpliga” historiker till kommissionen.
Den som granskar den svenska Säkerhetstjänstkommissionen kan notera att en liknande linje följdes i Sverige. Minst hälften av de medverkande kan med enkla sökningar på nätet betecknas som jäviga. Flera hade politiska kopplingar, från socialdemokrati och därom till vänster hörande rörelser.
I Norge och Sverige kom man, till skillnad från i Danmark, som av en händelse fram till att vänstern hade övervakats för mycket.
2009 var jag på bokrelease i Köpenhamn. PET-kommissionens arbete hade varit så omskrivet och gediget att bokförlaget Gyldendal, den danska motsvarigheten till Bonniers, bestämt sig för att göra en populärversion av PET-kommissionens resultat. Det blev PET – Historien om Politiets Efterretningstjenste fra den kolde krig til krigen mod terror.
Förutom hetsiga anklagelser från några åhörare från vänsterflanken gick presentationen av boken lugnt till. Jag noterade att de tre författarna betraktade kalla kriget som en historisk företeelse. De kunde inte själva ha stått på några barrikader 1968, eftersom de var födda 1962 och 1971.
Efteråt passade jag på att gå fram till en av historikerna som hade varit en av de tyngsta ledamöterna i PET-kommissionen. Jag konstaterade att kommissionens syfte var att för allmänheten belysa vad som hänt under kalla kriget, men att jag var nyfiken på hur PET som organisation hade tagit emot utredningen.
”Intressant att du frågar. De kände inte till sin egen historia”, blev svaret från Regin Schmidt.
Det kan låta underligt, men säkerhets- och underrättelsetjänster är så sektionerade att den ena handen inte alltid ska veta vad den andra gör. En tidigare PET- chef höll 2013 ett föredrag i Malmö där han beskrev rekryteringen av KGB-officeren Gordievskij, vilket skedde i samarbete med britterna. Bara en handfull medarbetare inom PET kände till värvningen och Jørn Bros uppdrag för PET var att se till att Gordievskijs överlämningar i Köpenhamn av information till britterna kunde ske på säkert sätt.
Under föredraget i Malmö vittnade Bro om att han hade haft fullt sjå med att hålla allt hemligt. En dag hade en medarbetare berättat att han sett Gordievskij besöka en adress i Köpenhamn. Bro visste mycket väl vad KGB-officeren hade gjort där. Gordievskij hade varit på väg till ett möte med sin brittiske kontaktperson men det kunde ju inte Bro berätta.
Således måste flera polletter ha trillat ner även för PET-medarbetare när PET-kommissionen kom med sin rapport. Vi får inte glömma att även medarbetare vid underrättelse- och säkerhetstjänster påverkas av vad de får sig serverat genom media, och att det som media serverar inte alltid är rätt. Genom PET-kommissionen fick de en annan bild, som stärkte dem.
I Sverige ”ägs” frågan om vår underrättelse- och säkerhetstjänsthistoria i hög grad av svenska journalister, som ofta befinner sig på vänsterkanten. Den raljanta tonen är återkommande; Säpo är ”filttofflor”. När Säpo slog till mot Kröcher-ligan 1977 ”skaffade (de) sig en läcker medial hjälteroll”, som journalisten Björn Kumm till exempel skrev i sin bok Terrorismens historia. Den som läser Bent Blüdnikows bok om terrorn i Norden bör notera hur vanligt förekommande det är att dansk och svensk kulturelit och enskilda (vänster)journalister engagerat sig för terrormisstänkta som så här i efterhand utan tvekan aldrig hade rent mjöl i påsen.
Betydelsen av en bred och förklarande beskrivning av de hemliga verksamheternas historia är underskattad i vårt land. Man kan inte berätta allt, men man kan förklara mycket och sätta det i sitt nationella och internationella sammanhang. Inte minst är det viktigt för att lära sig av historien; att genom oberoende forskning peka på vad man gjort bra och vad man gjort mindre bra. Detta borde rimligen leda till något som är bättre för samhället i stort, stärkt medvetenhet hos underrättelse- och säkerhetstjänsterna och samtidigt ökad förståelse från journalister och medborgare. Så här gjorde man alltså i Danmark.
I Sverige fick Säkerhetstjänstkommissionen ta på sig ögonbindlar och inte beröra utrikes verksamhet. Uppdraget att inte berätta vad vi gjorde utomlands tolkades så brett att utländska verksamheters aktiviteter i Sverige berördes ytterst skonsamt.
Den tidigare Säpomedarbetaren och arkivchefen Krister Hansén beskrev vid ett fördrag på Armémuseum i Stockholm 2013 hur Säkerhetstjänstkommissionen kom att inrikta sig på att finna fel och överträdelser från Säpos sida, och när de inte hittade så mycket tog de till några gamla arkivlådor från 1930-talets Industriskyddsgruppen, som råkade stå i Säpos källare. Förseglade brev som avslöjade kodade namn bröts. Enligt Krister Hansén betalas skadestånd fortfarande ut till ”övervakningsoffer”. Pengarna tas från Säpos budget, trots att Industriskyddsgruppen var en skapelse som från början finansierades av Industriförbundet och LO, som båda var bekymrade över risken för politiska arbetsplatsattentat.
Det märktes att Krister Hansén inte satte säkerhetstjänstkommissionen särskilt högt. Han betecknade den till och med som något som ”sköttes av journalister och politiker”.
