”Om du är ett offer för systematisk diskriminering och utestängning från viktiga samhällssektorer … förtal… hot och våld… hör du förmodligen till en religiös minoritet.” Så sammanfattade nyligen FN: s särskilda rapportör om religionsfrihet, Heiner Bielefeldt, läget för religionsfriheten.

I en annan rapport från förra året larmade Bielefeldt att ”oräkneliga fall av allvarliga kränkningar av rätten till religions- och övertygelsefrihet avser konvertiter och de som genom icketvingande övertalning försöker förmå andra att konvertera”. Hans slutsats var att förföljelsen av konvertiter har blivit ett ”allvarligt människorättsproblem”.

Den 20 maj bekräftades detta när USA:s utrikesdepartement släppte den egna årliga rapporten ”International Religious Freedom Report”. Utrikesminister John Kerry passade då på att varna för ökningen av förbud mot hädelse och religionsbyte i olika länder.

Enligt en studie från Pew Research Center begränsades rätten att berätta om sin tro för andra, av nationella myndigheter i 18 länder 2010, jämfört med 10 länder 2007. Studien visade också att frekvensen av sociala stridigheter är 2,5 gånger högre i de länder vars regeringar begränsar religionsbyte.

I den nya boken, Persecuted (Thomas Nelson 2013), dokumenterar religionsfrihetsexperterna Paul Marshall och Nina Shea vid Washingtonbaserade Hudson Institute, åtskilliga exempel på hämndaktioner mot konvertiter. Även om boken fokuserar på kristna som är den enskilt mest förföljda religiösa gruppen, är den en varningssignal om att ta religionsfriheten på allvar.

Några exempel:

I september 2005 sköts en 40-årig kvinna till döds vid en bondgård i Nordkoreas norra Pyonganprovins. En händelse som även beskrivs i USA:s Kommission för religionsfrihets vitbok om landet. Kvinnans brott? Hon ägde en bibel, vilket räckte för att hon skulle misstänkas för att ha konverterat eller ha delat sin tro med andra som är förbjudet.

I januari i år dömdes Nadia Mohamed Ali tillsammans med sina sju barn av en egyptisk domstol till 15 år i fängelse för att ha konverterat tillbaka till kristendomen. Detta efter att hennes make hade dött. Samtidigt som våldet ökar mot Egyptens kopter, nu senast i attentatet mot Kairos S:t Markuskatedral den 7 april då två personer dödades och 90 skadades, förbjuder konstitutionen avfall från islam.

Samma månad, i januari, dömdes även den iranske pastorn Saeed Abedini till åtta år i Evinfängelset i Teheran för att ha konverterat och för sitt arbete bland landets underjordiska kyrkor. I september 2012 skrev FN:s MR-rapportör om Iran att ”ett stort antal kristna tycks ha häktats för att fritt ha utövat sin religion”. Han lade till att mer än 300 kristna har godtyckligt arresterats och fängslats i landet sedan juni 2010.

I Libyen den 10 mars rapporterades det om hur kopten Ezzat Hakim Atallah torterades till döds genom elchocker av säkerhetspoliser i syfte att framtvinga en bekännelse om att ha missionerat i landet.

Samtidigt som Syrien och Irak töms på sina kristna minoriteter spänger terroristgrupper som Boko Haram systematiskt kyrkor i Nigeria, där tusentals gudstjänstbesökare har dödats de senaste åren.

I ett tal häromveckan till FN:s råd för mänskliga rättigheter nämnde ärkebiskop Silvano Tomasi, Vatikanens observatör vid FN, att mer än 100 000 kristna dödas för sin tro varje år.

Konvertiter till andra religioner förföljs också, vanligtvis av samma krafter och i samma länder där kristna förföljs. Anhängare av Bahai fråntas sina medborgerliga rättigheter i Iran och de religiösa ledarna avtjänar just nu ett 20-årigt straff. Pakistans hädelselagar används mot landets ahmadimuslimer. I delar av Indien förföljs muslimska konvertiter på samma sätt som kristna av hinduiska nationalister. I Sudan innebär ateism dödsstraff.

Listan kan göras längre. Samtidigt är dessa fall exempel på några av de mest underrapporterade människorättskränkningarna i världen – kriget mot religiösa konvertiter. Förra året uppmanade Dagens Nyheter svenska politiker att bryta tystnaden om våldet mot kristna. I årets utrikesdeklaration har Sverige dessutom förbundit sig att verka för religions- och övertygelsefriheten. Det är ett löfte som förpliktar. Förutom ett kortfattat svar på två riksdagsfrågor om de kidnappade biskoparna i Syrien och en hänvisning till ett EU-uttalande är regeringen fortsatt tyst.

Varför just denna ”tysta diplomati”?

Inlägget Svenska Evangeliska Alliansen: Varför fortsatt tyst om religionsfriheten för konvertiter? dök först upp på Frivärld Magasin.

Nyligen öppnade pakistansk polis en utredning mot en kristen pojke, efter att han anklagats för att ha skickat nedsättande sms om profeten Muhammed. Nyheten kommer bara några veckor efter att den flicka som anklagats för att ha eldat upp sidor ur Koranen släpptes fri mot borgen.

Mot bakgrund av detta är Sveriges Kristna Råds (SKR) brev till EU:s representant för utrikesfrågor, Catherine Ashton, där man uttrycker sin oro över det gemensamma uppropet för ”fred och tolerans” med arabförbundet och Islamiska konferensen (OIC), med Pakistan som framträdande aktör, fullt befogad. Istället för att tydligt fokusera på religions- och övertygelsefrihet för människor av alla livsåskådningar, talar uppropet om att främja respekt för profeter och religioner.

Som SKR konstaterar kan uppropet leda till ytterligare begränsningar i yttrande- och religionsfriheten, samt användas för att skydda religiösa maktstrukturer istället för människor. Nyligen kommenterade Magnus Norell, forskare vid Utrikespolitiska Institutet med inriktning på terrorism och Mellanöstern, uppropet i SvD: ”Ingen seriös bedömare kan rimligen ta uttalanden som: ’We share a profound respect for all religions. We are united in our belief in the fundamental importance of religious freedom and tolerance. We condemn any advocacy of religious hatred that constitutes incitement to hostility and violence’, på minsta allvar när de kommer från länderna i OIC och arabförbundet”.

Det har länge varit känt att Pakistans hädelselag tillhör världens striktaste. Enligt religionsfrihetsexperterna Paul Marshalls och Nina Sheas kartläggning i Silenced – How apostacy and blasphemy codes are choking freedom worldwide, kan vem som helst anklagas. Det räcker med att ha sårat ”religiösa känslor”.  Till och med de som vågar ifrågasätta hädelselagarna kan i sin tur anklagas för att ha smädat islam. Två exempel är Punjabprovinsens guvernör Salman Taseer och minoritetsministern Shahbaz Bhatti som båda mördades förra året för att ha motsatt sig hädelselagarna.

I flera år har Pakistan för OIC:s räkning försökt att genom FN:s människorättsråd förbjuda religionskritik, i synnerhet kritik av islam. I mars 2010 röstade Människorättsrådet igenom resolutionen Bekämpandet av religionsförtal. Senare samma år röstade även FN:s generalförsamling för resolutionen. Även om resolution inte är bindande ger den legitimitet åt hädelselagarna. Sedan mars 2011 har dock ett nytt initiativ i form av en internationell religiös hetslag, med odefinierade termer som ”negativa stereotyper”, introducerats.

OIC:s senaste utspel kom samma dag som det gemensamma uppropet, den 20 september i år, då den turkiske generalsekreterare Ekmeleddin Ihsanoglu sa att det ”avsiktliga, motiverade och systematiska missbruket” av yttrandefriheten hotar den globala säkerheten och stabiliteten. Samtidigt hävdade organisationens människorättskommission att den ”växande intoleransen mot muslimer” måste kontrolleras och efterlyste ”en internationell uppförandekod för medier och sociala medier för att inte tillåta spridningen av hetsande material”.

Hädelselagarna drabbar inte bara religiösa minoriteter. Majoriteten av dem som anklagas för att ”förtala islam” eller såra ”religiösa känslor” är inte nidfilmsskapare, amerikanska koranbrännare eller svenska konstnärer.  Under Svenska Evangeliska Alliansens Almedalsseminarium om religionsfrihet och hädelselagar betonade Paul Marshall att majoriteten av de drabbade är muslimer själva. Det handlar bland annat om dem som i har fördömt stening, startat flickskolor, kritiserat präststyre, avvisat order om våldsam jihad, uppmanat att tolka Koranen i sitt historiska sammanhang eller krävt ett förbud mot barnäktenskap. Dessa har fängslats, slagits, eller dödats av dem som tar lagen i egna händer, för att ha ifrågasatt repressiva former av sin religion.

Hur vi ska leva med varandras djupaste religiösa och ideologiska övertygelser, är kanske en vår tids största utmaningar. Men när den politiska och religiösa sfären flätas samman, innebär förbud mot religiös kritik helt enkelt förbud mot politisk kritik. Det kan inte finnas någon fri politisk debatt utan en fri religiös debatt då kritik av idéer och föreställningar är en förutsättning för ett öppet och fritt samhälle, vilket slås fast i Samvetsfördraget som är ett försvar av religions- och övertygelsefriheten. Stater ska inte agera skiljedomare i teologiska frågor. Att EU därför väljer att göra gemensam sak med OIC är en återvändsgränd.

Inlägget Svenska Evangeliska Alliansen: EU:s toleransgrupp kan begränsa religionsfriheten dök först upp på Frivärld Magasin.