DEBATT EU:s toleransgrupp kan leda till begränsningar i religionsfriheten. Istället för att fokusera på religions- och övertygelsefrihet för människor av alla livsåskådningar, talas det om att främja respekt för profeter och religioner. Det skriver Jacob Rudolfsson.
Nyligen öppnade pakistansk polis en utredning mot en kristen pojke, efter att han anklagats för att ha skickat nedsättande sms om profeten Muhammed. Nyheten kommer bara några veckor efter att den flicka som anklagats för att ha eldat upp sidor ur Koranen släpptes fri mot borgen.
Mot bakgrund av detta är Sveriges Kristna Råds (SKR) brev till EU:s representant för utrikesfrågor, Catherine Ashton, där man uttrycker sin oro över det gemensamma uppropet för ”fred och tolerans” med arabförbundet och Islamiska konferensen (OIC), med Pakistan som framträdande aktör, fullt befogad. Istället för att tydligt fokusera på religions- och övertygelsefrihet för människor av alla livsåskådningar, talar uppropet om att främja respekt för profeter och religioner.
Som SKR konstaterar kan uppropet leda till ytterligare begränsningar i yttrande- och religionsfriheten, samt användas för att skydda religiösa maktstrukturer istället för människor. Nyligen kommenterade Magnus Norell, forskare vid Utrikespolitiska Institutet med inriktning på terrorism och Mellanöstern, uppropet i SvD: ”Ingen seriös bedömare kan rimligen ta uttalanden som: ’We share a profound respect for all religions. We are united in our belief in the fundamental importance of religious freedom and tolerance. We condemn any advocacy of religious hatred that constitutes incitement to hostility and violence’, på minsta allvar när de kommer från länderna i OIC och arabförbundet”.
Det har länge varit känt att Pakistans hädelselag tillhör världens striktaste. Enligt religionsfrihetsexperterna Paul Marshalls och Nina Sheas kartläggning i Silenced – How apostacy and blasphemy codes are choking freedom worldwide, kan vem som helst anklagas. Det räcker med att ha sårat ”religiösa känslor”. Till och med de som vågar ifrågasätta hädelselagarna kan i sin tur anklagas för att ha smädat islam. Två exempel är Punjabprovinsens guvernör Salman Taseer och minoritetsministern Shahbaz Bhatti som båda mördades förra året för att ha motsatt sig hädelselagarna.
I flera år har Pakistan för OIC:s räkning försökt att genom FN:s människorättsråd förbjuda religionskritik, i synnerhet kritik av islam. I mars 2010 röstade Människorättsrådet igenom resolutionen Bekämpandet av religionsförtal. Senare samma år röstade även FN:s generalförsamling för resolutionen. Även om resolution inte är bindande ger den legitimitet åt hädelselagarna. Sedan mars 2011 har dock ett nytt initiativ i form av en internationell religiös hetslag, med odefinierade termer som ”negativa stereotyper”, introducerats.
OIC:s senaste utspel kom samma dag som det gemensamma uppropet, den 20 september i år, då den turkiske generalsekreterare Ekmeleddin Ihsanoglu sa att det ”avsiktliga, motiverade och systematiska missbruket” av yttrandefriheten hotar den globala säkerheten och stabiliteten. Samtidigt hävdade organisationens människorättskommission att den ”växande intoleransen mot muslimer” måste kontrolleras och efterlyste ”en internationell uppförandekod för medier och sociala medier för att inte tillåta spridningen av hetsande material”.
Hädelselagarna drabbar inte bara religiösa minoriteter. Majoriteten av dem som anklagas för att ”förtala islam” eller såra ”religiösa känslor” är inte nidfilmsskapare, amerikanska koranbrännare eller svenska konstnärer. Under Svenska Evangeliska Alliansens Almedalsseminarium om religionsfrihet och hädelselagar betonade Paul Marshall att majoriteten av de drabbade är muslimer själva. Det handlar bland annat om dem som i har fördömt stening, startat flickskolor, kritiserat präststyre, avvisat order om våldsam jihad, uppmanat att tolka Koranen i sitt historiska sammanhang eller krävt ett förbud mot barnäktenskap. Dessa har fängslats, slagits, eller dödats av dem som tar lagen i egna händer, för att ha ifrågasatt repressiva former av sin religion.
Hur vi ska leva med varandras djupaste religiösa och ideologiska övertygelser, är kanske en vår tids största utmaningar. Men när den politiska och religiösa sfären flätas samman, innebär förbud mot religiös kritik helt enkelt förbud mot politisk kritik. Det kan inte finnas någon fri politisk debatt utan en fri religiös debatt då kritik av idéer och föreställningar är en förutsättning för ett öppet och fritt samhälle, vilket slås fast i Samvetsfördraget som är ett försvar av religions- och övertygelsefriheten. Stater ska inte agera skiljedomare i teologiska frågor. Att EU därför väljer att göra gemensam sak med OIC är en återvändsgränd.
