DEBATT I ett tal nyligen nämnde Vatikanens observatör vid FN att mer än 100 000 kristna dödas varje år för sin tro. Förra året uppmanade Dagens Nyheter svenska politiker att bryta tystnaden om våldet mot kristna. Varför fortgår denna ”tysta diplomati”? skriver Jacob Rudolfsson.
”Om du är ett offer för systematisk diskriminering och utestängning från viktiga samhällssektorer … förtal… hot och våld… hör du förmodligen till en religiös minoritet.” Så sammanfattade nyligen FN: s särskilda rapportör om religionsfrihet, Heiner Bielefeldt, läget för religionsfriheten.
I en annan rapport från förra året larmade Bielefeldt att ”oräkneliga fall av allvarliga kränkningar av rätten till religions- och övertygelsefrihet avser konvertiter och de som genom icketvingande övertalning försöker förmå andra att konvertera”. Hans slutsats var att förföljelsen av konvertiter har blivit ett ”allvarligt människorättsproblem”.
Den 20 maj bekräftades detta när USA:s utrikesdepartement släppte den egna årliga rapporten ”International Religious Freedom Report”. Utrikesminister John Kerry passade då på att varna för ökningen av förbud mot hädelse och religionsbyte i olika länder.
Enligt en studie från Pew Research Center begränsades rätten att berätta om sin tro för andra, av nationella myndigheter i 18 länder 2010, jämfört med 10 länder 2007. Studien visade också att frekvensen av sociala stridigheter är 2,5 gånger högre i de länder vars regeringar begränsar religionsbyte.
I den nya boken, Persecuted (Thomas Nelson 2013), dokumenterar religionsfrihetsexperterna Paul Marshall och Nina Shea vid Washingtonbaserade Hudson Institute, åtskilliga exempel på hämndaktioner mot konvertiter. Även om boken fokuserar på kristna som är den enskilt mest förföljda religiösa gruppen, är den en varningssignal om att ta religionsfriheten på allvar.
Några exempel:
I september 2005 sköts en 40-årig kvinna till döds vid en bondgård i Nordkoreas norra Pyonganprovins. En händelse som även beskrivs i USA:s Kommission för religionsfrihets vitbok om landet. Kvinnans brott? Hon ägde en bibel, vilket räckte för att hon skulle misstänkas för att ha konverterat eller ha delat sin tro med andra som är förbjudet.
I januari i år dömdes Nadia Mohamed Ali tillsammans med sina sju barn av en egyptisk domstol till 15 år i fängelse för att ha konverterat tillbaka till kristendomen. Detta efter att hennes make hade dött. Samtidigt som våldet ökar mot Egyptens kopter, nu senast i attentatet mot Kairos S:t Markuskatedral den 7 april då två personer dödades och 90 skadades, förbjuder konstitutionen avfall från islam.
Samma månad, i januari, dömdes även den iranske pastorn Saeed Abedini till åtta år i Evinfängelset i Teheran för att ha konverterat och för sitt arbete bland landets underjordiska kyrkor. I september 2012 skrev FN:s MR-rapportör om Iran att ”ett stort antal kristna tycks ha häktats för att fritt ha utövat sin religion”. Han lade till att mer än 300 kristna har godtyckligt arresterats och fängslats i landet sedan juni 2010.
I Libyen den 10 mars rapporterades det om hur kopten Ezzat Hakim Atallah torterades till döds genom elchocker av säkerhetspoliser i syfte att framtvinga en bekännelse om att ha missionerat i landet.
Samtidigt som Syrien och Irak töms på sina kristna minoriteter spänger terroristgrupper som Boko Haram systematiskt kyrkor i Nigeria, där tusentals gudstjänstbesökare har dödats de senaste åren.
I ett tal häromveckan till FN:s råd för mänskliga rättigheter nämnde ärkebiskop Silvano Tomasi, Vatikanens observatör vid FN, att mer än 100 000 kristna dödas för sin tro varje år.
Konvertiter till andra religioner förföljs också, vanligtvis av samma krafter och i samma länder där kristna förföljs. Anhängare av Bahai fråntas sina medborgerliga rättigheter i Iran och de religiösa ledarna avtjänar just nu ett 20-årigt straff. Pakistans hädelselagar används mot landets ahmadimuslimer. I delar av Indien förföljs muslimska konvertiter på samma sätt som kristna av hinduiska nationalister. I Sudan innebär ateism dödsstraff.
Listan kan göras längre. Samtidigt är dessa fall exempel på några av de mest underrapporterade människorättskränkningarna i världen – kriget mot religiösa konvertiter. Förra året uppmanade Dagens Nyheter svenska politiker att bryta tystnaden om våldet mot kristna. I årets utrikesdeklaration har Sverige dessutom förbundit sig att verka för religions- och övertygelsefriheten. Det är ett löfte som förpliktar. Förutom ett kortfattat svar på två riksdagsfrågor om de kidnappade biskoparna i Syrien och en hänvisning till ett EU-uttalande är regeringen fortsatt tyst.
Varför just denna ”tysta diplomati”?