Foto: t160k.org

TIMBUKTU Islamisterna plundrade invånarnas hem, jämnade världsarv med marken och brände hundraåriga manuskript. På nio långa månader förvandlade de Timbuktu till en spökstad. Men en bibliotekaries list räddade stadens kulturarv undan terroristerna. Om det skriver Katarina Höije.

Tidigt varje morgon, före soluppgången medan rebellerna fortfarande sov, gick Abdel Kader Haidara genom Timbuktus gator till stadens stora bibliotek. Väl inne reglade han den tunga porten ordentligt från insidan. Sedan väntade han tålmodigt.

– Det var med fara för mitt eget liv, samtidigt visste jag att jag inte hade något val om jag ville rädda manuskripten i biblioteket undan islamisterna, säger han.

När eftermiddagshettan tömde gatorna på folk letade han sig fram genom de dunkla rummen till raderna av hundraåriga manuskript. Försiktigt virade han in de sköra arken i tygstycken och packade ned dem i stora plåtlådor. Sedan inväntade han mörkret innan han gav sig ut på de tomma gatorna, alltid till fots för att undvika islamisternas vägspärrar.

– Jag bar lådorna insvepta i filtar för att islamisterna inte skulle fatta misstankar och tog hem dem till några av Timbuktus äldsta familjer. Där hoppades jag att de skulle få vara ifred tills Malis armé kunde befria oss.

Men ockupationen av norra Mali skulle vara längre än Abdel Kader Haidara och någon av de andra Timbuktuborna kunde föreställa sig.

En dammig gränd mellan två slitna bostadshus leder in på bakgården i Bamakostadsdelen Baco Djicoroni där Abdel Kader Haidara har sitt kontor. Högar av papper täcker skrivbordet i det sparsamt möblerade rummet där han tar emot.

Det första slaget mot islamisterna är vunnet, konstaterar bibliotekarien från norra Mali. Timbuktu är befriat, men striden för stadens kulturskatter är långt ifrån över. Det försiktiga leendet byts i en bekymrad rynka när han påminns om de senaste 15 månaderna. Sedan mars ifjol har invånarna i det västafrikanska landet sett en militärkupp störta regeringen, två tredjedelar av landets yta ockuperas av våldsamma islamistiska grupper och ett utländskt militärt ingripande.

– Jag visste att stadens stora bibliotek med sina samlingar av flera hundra år gamla manuskript var i fara i samma stund som de beväpnade männen körde in i Timbuktu. Det var inte fråga om hur, utan när islamisterna skulle hitta dem, säger Abdel Kader.

17 år gammal tog han på sig ansvaret att skydda samlingen av hundraåriga manuskript i familjen Haidaras privata bibliotek.

– Vår familj hade en av de större samlingarna, biblioteket var min fars liv. När jag fyllde 17 blev det en del av mitt, förklarar han.

Ansvaret växte i takt med att han lärde sig mer om innehållet i manuskripten och hur de kunde skyddas mot extrem värme och torka, ständiga hot i områdena på gränsen till det väldiga Sahel. Under några år reste han kors och tvärs över landet för att övertyga några av Malis mest inflytelserika familjer att flytta sina samlingar av sköra skrifter från sin nuvarande förvaringsplats i källare och förråd till det nybyggda Ahmed Baba-institutets bibliotek. Belåtet konstaterande han hur samlingen av dyrbara manuskript, de flesta av dem arabiska skrifter från 1400-talet, växte. Lite senare startade han en fond för att samla in pengar till forskningen kring innehållet i manuskripten och för att någon gång kunna digitalisera dokumenten och på så sätt göra dem tillgängliga för fler.

– Jag ville sprida kunskapen om rikedomen som finns i Timbuktu i form av uråldriga skrifter och samtidigt säkerställa att de inte kom till skada, säger han idag.

Föga anade han vilken betydelse hans arbete skulle få.

Den 1 april förra våren, dagen efter att separatistiska tuaregrebeller anfallit och ockuperat regionhuvudstaden Gao, 30 mil österut, hörde Abdel Kaider på avstånd motorljudet av flera fordon som närmade sig följt av skottlossning.

– När jag gick ut på gatan dröjde det inte länge innan den första pickupen fullpackad med beväpnade män i turban körde upp framför huset.

Den första vågen av rebeller följdes snart av extrema islamistiska grupper, några av dem med kopplingar till al-Qaida. Deras mål var inte självständighet, som tuaregrebellerna slogs för, men att förvandla norra Mali till en shariastat.  Vid infarten till Timbuktu satte de upp stora skyltar som förklarade att invånarna nu lydde under sharialagar. Kvinnorna tvingades bära niqab och kunde inte längre gå till marknaden utan sällskap av en man. Alla skolor utom de mest radikala koranskolorna stängdes. På gatorna patrullerade pojkar, inte äldre än tio, tolv år, med vapen. De som bröt mot de nya reglerna riskerade hårda straff – spöstraff, amputation av händer och fötter och i värsta fall döden.

– Rebellerna plundrade, stal och våldtog. Till biblioteket kom de bara en gång, de var mer intresserade av vad som fanns i bankerna och att slå sönder officiella byggnader, men jag förstod snart att om vi inte agerade riskerade allt arbete som vi lagt ned att gå förlorat.

Tillsammans med personalen i biblioteket, de sedan länge arbetslösa turistguiderna, sina bröder och kusiner organiserade Abdel Kader flytten av manuskripten. I slutet av juli fanns 1700 lådor med manuskript i källare och gömställen över hela Timbuktu. Abdel Kader flydde till huvudstaden Bamako. Under tiden flyttade rebellerna in biblioteket.

– De viftade med vapnen och tvingade iväg personalen som inte vågade annat än att lyda.

I de övergivna rummen förvarade de konserverade grönsaker och säckar med ris. Abdel Kader hoppades att islamisternas okunnighet skulle skydda manuskripten, men bara några veckor senare kom de första desperata telefonsamtalen från Timbuktu. I sin iver att påtvinga befolkningen sin strikta sharia hade rebellerna börjat slå sönder heliga gravar, mausoleer. Det var hög tid för manuskripten att lämna Timbuktu.

Den första Abdel Kader kontaktade var Stephanie Diakité. Den Seattlefödda entreprenören kände väl till manuskripten och situationen i Mali. Tillsammans kontaktade de organisationer och universitet med kopplingar till Västafrika och kulturarven, men förgäves.

– Ingen ville hjälpa oss, säger Stephanie Diakité.

Då kom Abdel Kader att tänka på fonden som han sparat pengar i för forskning och beskydd av manuskripten. Men i Timbuktu fanns inga kontanter sedan islamisterna slagit sönder bankerna. Via kontakter såg han till att pengarna överfördes från Bamako. De användes för att betala löner, transporter och de oundvikliga mutorna på vägen mellan Timbuktu och huvudstaden. I mitten av oktober lastades de första lådorna på åsnekärror. Av rädsla för att bli upptäckta vågade de bara skicka några få lådor åt gången. Väl utanför stadsgränsen lastades de om på bussar och lastbilar. Förutom islamistrebellerna, härjade banditer och väpnade ligor på vägarna. Transporterna stoppades ständigt av polis och militär som sökte igenom lasten.

– Om en enda låda upptäcktes riskerade hela operationen att gå om intet.

Bara några veckor efter att smugglingen börjat stoppades en bil på vägen till Bamako. Abdel Kader som ofta höll sig utanför de dagliga transporterna tvingades förhandla. Andra fastnade i islamisternas vägspärrar.

– Vi fick oerhört mycket hjälp av vanliga malier. När de såg vad kurirerna bar med sig hjälpte de till vid vägspärrar och gav dem mat och husrum.

I januari satte franska flygattacker och markoperationer stopp för alla transporter med bil söderut. Lådorna lastades nu på piroger, de avlånga båtar som är så typiska för Mali, och transporterades på Nigerfloden till Timbuktus systerstad Djenné. I mitten av januari lämnade de sista manuskripten Timbuktu. Det var i sista stund. Några dagar senare flög de franska stridsplanen in över staden. Den 28 januari, efter tre nätter med intensiva bombningar, gav rebellerna upp. Befolkningen jublade, men Abdel Kader kände ingen anledning att fira.

– Fransmännen jagade iväg terroristerna, men de besegrade dem inte. Rebellerna är borta, men de kan komma tillbaka när som helst.

Innan islamisterna lämnade Timbuktu satte de eld på Ahmed Baba-institutet. En förtvivlad borgmästare berättade för journalister att hundratusentals manuskript försvunnit i lågorna. Precis som många andra kände han inte till att de hade flyttats ut ur staden, bort från ockupanterna.

Först långt senare konstaterade FN-organet Unesco att 4200 manuskript förstörts eller stulits under ockupationen. I maj träffade maliska soldater på en grupp rebeller som försökte sälja stulna manuskript. Fler manuskript har också hittats i källare, förråd och under dörrmattor sedan Timbuktu befriats. I juni besökte kulturministern Timbuktu tillsammans med en delegation från Unesco. De beskriver situationen som mycket allvarlig.

– I biblioteket finns bara ett fåtal manuskript kvar. Stora delar av byggnaden är förstörd eller har förfallit. Manuskripten måste restaureras och byggnaden renoveras, säger ansvarig för Afrika på UNESCOs World Heritage Centre i Paris, Lazare Eloundou Assomo.

Organisationen beräknar kostnaden för att återställa manuskripten och de förstörda världsarven till 11 miljoner dollar, 72 miljoner svenska kronor.

– Det är enorma summor för ett land som Mali, säger ministern för bevarandet av Malis kulturarv, Lassana Cissé.

Att få ihop tillräckligt med pengar är en kamp mot klockan. I Bamako där en majoritet av manuskripten hålls gömda har regnperioden precis börjat. Fuktigheten i kombination med värmen, som är en helt annan än den torra ökenhettan i Timbuktu, riskerar att påskynda sönderfallet av de sköra skrifterna.

– För att inte tala om risken för att manuskripten hamnar i fel händer och säljs till samlare i utlandet, säger Shamil Jeppie, forskare på Tombouctou Manuscripts Project vid universitetet i Kapstaden.

I nuläget finns inga planer på att föra ut manuskripten ur landet, försäkrar direktören för Ahmed Baba-institutet, Bruno Maiga. Men att återlämna dem till Timbuktu är inte heller aktuellt. Vid minst tre tillfällen har rebellerna kommit tillbaka och försökt ta sig in i staden. De som flytt tvekar att återvända, bland dem Abdel Kader. Han skakar bekymrat på huvudet när situationen kommer på tal.

– Mali före konflikten var ett land rikt på kultur. Så är det fortfarande, men mycket har också gått förlorat.

Det är omöjligt att sätta ett pris på de brända och försvunna manuskripten och de förstörda byggnaderna, menar han.

– När terroristerna satte eld på kulturarven förlorade vi malier en del av oss själva. Manuskriptens plats är i Mali, och de är viktiga för landets återuppbyggnad, inte minst Timbuktu. Jag lovar att göra allt jag kan för att återbörda dem till staden.

Inlägget Bibliotekariens list lurade rebellerna dök först upp på Frivärld Magasin.

Gao, Mali. Foto: Katarina Höije

MALI Gao är åter i händerna på Malis armé. I en hastig offensiv har franska och västafrikanska styrkor pressat tillbaka islamistrebellerna som under nio långa månader ockuperade det västafrikanska landet. Katarina Höije rapporterar från den nu befriade men ärrade staden Gao.

I Gao, Mali, blandas lättnaden över att islamisternas styre är över med ärren efter ockupationen. Samma dag som islamisterna jämnade världsarven i Timbuktu med marken gick invånarna i Gao man ur huse. Några dagar senare var de tillbaka för att protestera mot amputationen av handen på en misstänkt tjuv, straffet för att stjäla enligt islamisternas strikta sharia.

– Islamisterna förstod mycket väl att vi inte accepterade ockupationen. Hade vi haft vapen hade vi jagat iväg dem själva, säger Malick Aliou medan han förbereder kvällens sändning.

Den frispråkige journalisten var inte rädd för att säga sanningen. En kväll, efter att han först vidarebefordrat islamisternas budskap – kravet för att få fortsätta sända, bara för att sekunden senare förklara hur rutten deras regim var, stormade beväpnade män studion.

– Det var så deras styre såg ut, säger han.

I nio långa månader ockuperade först separatistiska tuaregrebeller, sedan militanta islamister, Gao. Nu när staden är befriad passar invånarna på att göra allt det som islamisternas krassa regim inte tillät. På gatorna minglar män och kvinnor. Marknaden nere i hamnen myllrar av folk i jakt på varor att fylla köksskåp och skafferier som långsamt tömdes under islamisternas styre. Från ett öppet fönster i ett av de låga lertegelhusen strömmar jublet från finalen i Afrikanska cupen i fotboll. Radion i den lilla butiken som säljer te, konserver och telefonkort spelar Ayouba Mouslim, den populära artisten som flydde Gao när islamisterna förbjöd all musik.

11 januari i år, nio månader efter att separatistiska tuaregrebeller och militanta islamister erövrade de tre största städerna i norra Mali, flög franska stridsplan in över Diabaly, en liten by söder om de tidigare ockuperade områdena. Två veckor senare befriades också Gao och det historiska Timbuktu.

Dagen när islamisterna drevs ut ur Gao stod restaurangägaren Nana Touré som vanligt i köket.

– Jag trodde att det var ute med Mali. Monsieur Hollande agerade i sista stund, säger hon.

– Gao var islamisternas viktigaste bas. Här tränade de rekryter, byggde upp ett omfattande vapenförråd och planerade nya attacker. Gao var också centrum i deras droghandel, säger advokaten Malick Maiga.

I flera månader har han samlat bevis mot islamisterna för att väcka åtal vid Internationella brottsmålsdomstolen, ICC, i Haag. 24 namn på en skrynklig papperslapp listar islamistledarna som gjort sig skyldiga till brott. Högst upp finns Mokthar Belmokhtar, den förre detta al-Qaidaledaren och grundaren av Blodsbataljonen, gruppen som tagit på sig ansvaret för gisslantagandet i Algeriet där över 80 människor miste livet. ”Sahels enögde emir” bodde flera månader i staden, berättar Idrissa, en 14-åring som ofta fick göra te till islamisternas befälhavare.

– Han verkade nervös och var ofta arg. De få gånger han visade sig ute var ansiktet alltid täckt av en svart turban, säger han.

Ett enkelt gult hus bakom en hög mur pekas ut som ett av den fruktade ledarens många gömställen i staden. Ett stenkast därifrån ligger ärren efter islamisternas ockupation på rad: De plundrade regeringsbyggnaderna, de sönderslagna bankerna, de övergivna barerna och de svarta och vita skyltarna med deras budskap.

Mali befinner sig i ett extremt bräckligt läge, menar Tilman Brück, forskare på Stockholms fredsforskningsinstitut, Sipri.

– Utan en stabil regering och fungerade institutioner är risken stor att islamisterna återvänder när fransmännen drar sig tillbaka, säger han.

Samma dag som Gaos borgmästare Sadou Diallo samlar sitt styrande råd för första gången på tio månader, drabbar islamister på ena sidan och franska och maliska soldater på den andra samman. Dagen innan har en självmordsattack vid en gränspost norr om Gao skadat en soldat, men framförallt bekräftar den vad Gaoborna vetat hela tiden, att islamisterna inte är långt borta.

– Efter nio månaders ockupation har Gao har lika många möjliga fiender som invånare, säger läkaren Boubacar Cissé.

Han såg på nära håll hur islamisterna köpte sig allianser bland befolkningen.

– När de hade amputerat en hand eller en fot, straffet för att stjäla enligt deras strikta sharia, körde de själva offret till sjukhuset och betalade för vården.

Det påminner om hur al-Qaida infiltrerar civilbefolkningen i Afghanistan, säger Shiraz Maher, forskare på King’s College i London, som har ägnat mycket tid åt att studera Aqmi.

– De köper sig allianser genom hot och mutor, konstaterar han.

Flera av grupperna som opererar i Mali, i första hand Mujao, Rörelsen för enighet och jihad i västra Afrika, med rötter i Algeriet och Mauretanien, som grundades av Belmokhtar, och Ansar Dine, en lokal islamistgrupp som är mycket välbeväpnad, dels med vapen från upproret i Libyen och Gaddafis gamla armé, dels från den maliska militärens baser som övergavs efter kuppen, stöds av Aqim, al-Qaida i det muslimska Maghreb.

Nu fruktar många att Frankrike är indraget i ett både långvarigt och svårvunnet krig som kan komma att pågå i flera år. Inte ens Hollande själv verkar klar över vilket mål det här kriget egentligen har. Han har talat om att pressa tillbaka islamisterna, men ingen vet vart. Att den maliska staten ska återupprättas, men ingen vet vad som återstår av den.

Före globaliseringen kunde vi strunta i laglösa länder långt borta. Idag ligger det i vårt intresse att bräckliga stater som Mali har en stabil regering. Annars riskerar vi att drabbas av terrorattentat som kan planeras och förberedas i de här områdena, menar Tilman Brück.

– I fungerande stater har militanta grupper betydligt svårare att etablera sig. När befolkningen har arbete, bra skolor och sjukvård kommer de också att efterfråga ökad trygghet, en stabil regering och rättsväsende. Däremot kan en västerländsk armé inte skapa säkerhet som vi producerar varor i en fabrik, det måste komma från befolkningen, säger han.

I Mali hyllas de franska styrkorna för sin insats. Malierna kallar den franske presidenten för ”papa Hollande” och ”notre president”. Hade han ställt upp i presidentvalet hade han säkert vunnit konstaterar Nana Touré och skickar in ännu en plåt drypande kycklinglår i ugnen.

– Nu hoppas jag att han håller vad han har lovat och stannar tills landet är befriat. Annars är jag rädd att Mali är förlorat.

Inlägget Slaget om Mali är långt ifrån över dök först upp på Frivärld Magasin.