Gao, Mali. Foto: Katarina Höije
MALI Gao är åter i händerna på Malis armé. I en hastig offensiv har franska och västafrikanska styrkor pressat tillbaka islamistrebellerna som under nio långa månader ockuperade det västafrikanska landet. Katarina Höije rapporterar från den nu befriade men ärrade staden Gao.
I Gao, Mali, blandas lättnaden över att islamisternas styre är över med ärren efter ockupationen. Samma dag som islamisterna jämnade världsarven i Timbuktu med marken gick invånarna i Gao man ur huse. Några dagar senare var de tillbaka för att protestera mot amputationen av handen på en misstänkt tjuv, straffet för att stjäla enligt islamisternas strikta sharia.
– Islamisterna förstod mycket väl att vi inte accepterade ockupationen. Hade vi haft vapen hade vi jagat iväg dem själva, säger Malick Aliou medan han förbereder kvällens sändning.
Den frispråkige journalisten var inte rädd för att säga sanningen. En kväll, efter att han först vidarebefordrat islamisternas budskap – kravet för att få fortsätta sända, bara för att sekunden senare förklara hur rutten deras regim var, stormade beväpnade män studion.
– Det var så deras styre såg ut, säger han.
I nio långa månader ockuperade först separatistiska tuaregrebeller, sedan militanta islamister, Gao. Nu när staden är befriad passar invånarna på att göra allt det som islamisternas krassa regim inte tillät. På gatorna minglar män och kvinnor. Marknaden nere i hamnen myllrar av folk i jakt på varor att fylla köksskåp och skafferier som långsamt tömdes under islamisternas styre. Från ett öppet fönster i ett av de låga lertegelhusen strömmar jublet från finalen i Afrikanska cupen i fotboll. Radion i den lilla butiken som säljer te, konserver och telefonkort spelar Ayouba Mouslim, den populära artisten som flydde Gao när islamisterna förbjöd all musik.
11 januari i år, nio månader efter att separatistiska tuaregrebeller och militanta islamister erövrade de tre största städerna i norra Mali, flög franska stridsplan in över Diabaly, en liten by söder om de tidigare ockuperade områdena. Två veckor senare befriades också Gao och det historiska Timbuktu.
Dagen när islamisterna drevs ut ur Gao stod restaurangägaren Nana Touré som vanligt i köket.
– Jag trodde att det var ute med Mali. Monsieur Hollande agerade i sista stund, säger hon.
– Gao var islamisternas viktigaste bas. Här tränade de rekryter, byggde upp ett omfattande vapenförråd och planerade nya attacker. Gao var också centrum i deras droghandel, säger advokaten Malick Maiga.
I flera månader har han samlat bevis mot islamisterna för att väcka åtal vid Internationella brottsmålsdomstolen, ICC, i Haag. 24 namn på en skrynklig papperslapp listar islamistledarna som gjort sig skyldiga till brott. Högst upp finns Mokthar Belmokhtar, den förre detta al-Qaidaledaren och grundaren av Blodsbataljonen, gruppen som tagit på sig ansvaret för gisslantagandet i Algeriet där över 80 människor miste livet. ”Sahels enögde emir” bodde flera månader i staden, berättar Idrissa, en 14-åring som ofta fick göra te till islamisternas befälhavare.
– Han verkade nervös och var ofta arg. De få gånger han visade sig ute var ansiktet alltid täckt av en svart turban, säger han.
Ett enkelt gult hus bakom en hög mur pekas ut som ett av den fruktade ledarens många gömställen i staden. Ett stenkast därifrån ligger ärren efter islamisternas ockupation på rad: De plundrade regeringsbyggnaderna, de sönderslagna bankerna, de övergivna barerna och de svarta och vita skyltarna med deras budskap.
Mali befinner sig i ett extremt bräckligt läge, menar Tilman Brück, forskare på Stockholms fredsforskningsinstitut, Sipri.
– Utan en stabil regering och fungerade institutioner är risken stor att islamisterna återvänder när fransmännen drar sig tillbaka, säger han.
Samma dag som Gaos borgmästare Sadou Diallo samlar sitt styrande råd för första gången på tio månader, drabbar islamister på ena sidan och franska och maliska soldater på den andra samman. Dagen innan har en självmordsattack vid en gränspost norr om Gao skadat en soldat, men framförallt bekräftar den vad Gaoborna vetat hela tiden, att islamisterna inte är långt borta.
– Efter nio månaders ockupation har Gao har lika många möjliga fiender som invånare, säger läkaren Boubacar Cissé.
Han såg på nära håll hur islamisterna köpte sig allianser bland befolkningen.
– När de hade amputerat en hand eller en fot, straffet för att stjäla enligt deras strikta sharia, körde de själva offret till sjukhuset och betalade för vården.
Det påminner om hur al-Qaida infiltrerar civilbefolkningen i Afghanistan, säger Shiraz Maher, forskare på King’s College i London, som har ägnat mycket tid åt att studera Aqmi.
– De köper sig allianser genom hot och mutor, konstaterar han.
Flera av grupperna som opererar i Mali, i första hand Mujao, Rörelsen för enighet och jihad i västra Afrika, med rötter i Algeriet och Mauretanien, som grundades av Belmokhtar, och Ansar Dine, en lokal islamistgrupp som är mycket välbeväpnad, dels med vapen från upproret i Libyen och Gaddafis gamla armé, dels från den maliska militärens baser som övergavs efter kuppen, stöds av Aqim, al-Qaida i det muslimska Maghreb.
Nu fruktar många att Frankrike är indraget i ett både långvarigt och svårvunnet krig som kan komma att pågå i flera år. Inte ens Hollande själv verkar klar över vilket mål det här kriget egentligen har. Han har talat om att pressa tillbaka islamisterna, men ingen vet vart. Att den maliska staten ska återupprättas, men ingen vet vad som återstår av den.
Före globaliseringen kunde vi strunta i laglösa länder långt borta. Idag ligger det i vårt intresse att bräckliga stater som Mali har en stabil regering. Annars riskerar vi att drabbas av terrorattentat som kan planeras och förberedas i de här områdena, menar Tilman Brück.
– I fungerande stater har militanta grupper betydligt svårare att etablera sig. När befolkningen har arbete, bra skolor och sjukvård kommer de också att efterfråga ökad trygghet, en stabil regering och rättsväsende. Däremot kan en västerländsk armé inte skapa säkerhet som vi producerar varor i en fabrik, det måste komma från befolkningen, säger han.
I Mali hyllas de franska styrkorna för sin insats. Malierna kallar den franske presidenten för ”papa Hollande” och ”notre president”. Hade han ställt upp i presidentvalet hade han säkert vunnit konstaterar Nana Touré och skickar in ännu en plåt drypande kycklinglår i ugnen.
– Nu hoppas jag att han håller vad han har lovat och stannar tills landet är befriat. Annars är jag rädd att Mali är förlorat.
