Strider i Falluja 2004. Foto: James Gordon, Flickr.

IRAK På nytt är det strider i Anbarprovinsen. Ett uppror har brutit ut som hotar den irakiska statens överlevnad. Risken för inbördeskrig har alltid varit större än möjligheterna till fred, skriver Salam Karam. De sunnimuslimer som nu gjort revolt stod aldrig bakom den konstitution som skrevs 2005. Frågan är om premiärminister Nouri al-Maliki klarar av att hantera situationen.

Anbarprovinsen är till ytan Iraks största provins och gränsar till Syrien, Jordanien och Saudiarabien. Majoriteten av befolkningen i Anbars två största städer, Ramadi och al-Falluja, är sunnimuslimer. Sedan drygt en vecka tillbaka har befolkningen i Anbar revolterat mot den shiadominerade regeringen i Bagdad som leds av premiärminister Nouri al-Maliki. Katalysatorn till upproret var Malikis beslut att med våld bryta upp ett demonstrationsläger  för den regeringsfientliga rörelsen som sedan ett år tillbaka funnits i Ramadi.

Enligt demonstranterna i Ramadi var lägrets syfte att protestera mot den shialedda regeringens diskriminerande politik, massarresteringar av sunnimuslimer samt Malikis alltmer auktoritära tendenser att med järnhand kontrollera Irak. Enligt premiärministern själv hade protestlägret ”omvandlats till ett högkvarter för al-Qaidas ledning”.

Jihadistrebeller anknutna till al-Qaida har skickligt utnyttjat situationen. Sympatin för al-Qaida och dess mål att skapa en islamisk stat i Irak har aldrig varit stor bland gemene sunnimuslim i Anbar, men sympatin för Maliki och hans regering tycks ännu mindre. Genom att surfa på sunnimuslimernas missnöje har islamistgruppen Islamiska Staten Irak och Levanten, känd som ISIS, tagit kontrollen över delar av Ramadi och al-Falluja.

Denna al-Qaidaanknutna organisation, som bildades i april 2013 genom en sammanslagning av al-Qaida grupper i Irak och dess syskonorganisation i Syrien, Nusrat Front, är en av de främsta jihadistgrupperna som bekämpar regeringen i Syrien. Enligt Iraks utrikesminister, Hoshyar Zebari, kan det finnas upp till 12 000 ISIS-krigare i Irak och Syrien. Saad al-Mutalabi, rådgivare till premiärministern, menar dessutom att laglösheten i Syrien har direkt inverkan på läget i Irak genom att ISIS smugglat stora mängder vapen från Syrien till Ramadi och al-Falluja.

Al-Qaidas hot mot den irakiska stabiliteten är därför ytterst allvarligt. Det faktum att Anbarprovinsen gränsar till två av USA:s främsta allierade i Mellanöstern, Saudiarabien och Jordanien, gör hotet från ISIS och utvecklingen i Ramadi och al-Falluja till en världskris. Skulle al-Qaida lyckas rota sig i Anbar, eller om ett nytt inbördeskrig blåser upp mellan shia-och sunnibefolkningen, kommer hela regionen drabbas av en konflikt vars omfattning och konsekvenser ingen kan förutsäga.

I denna stund läggs ansvaret för att lösa krisen på landets två huvudaktörer, USA och premiärminister Maliki. Under åren 2003–2011, då amerikanska trupper var närvarande i Irak, ställdes USA inför samma problem. Konfronterad av ett folkligt uppror i al-Falluja år 2004 som ledde till att al-Qaida-anknutna grupper tog över staden, svarade USA med omfattande militära aktioner. Men med årens lopp blev Bushadministrationen allt mer övertygad om att endast irakierna, och speciellt befolkningen i Anbar, kan isolera och så småningom utrota terroristcellerna. För det krävdes en mix av politiska och militära handlingar, såsom inkluderandet av sunnimuslimer i landets beslutsfattande processer. Med hjälp av klanledare i de sunnimuslimska regionerna i Irak skapade USA så kallade ”sahwamiliser” där före detta sunnirebeller tilldelades resurser för att driva ut al-Qaida från sina områden.

Samtidigt spenderades 24 miljarder amerikanska dollar på att återuppbygga den irakiska armén och säkerhetsstyrkorna, som idag omfattar närmare en miljon poliser och soldater. Denna strategi fungerade väl fram tills dess USA drog tillbaka sina trupper från landet. Sedan dess har Malikis regering visat en oförmåga och ovilja att dela med sig av makten till den sunnimuslimska befolkningen. Regeringen har också ignorerat sahwamiliserna och klanledarna i Anbar samt missbrukat de irakiska säkerhetsstyrkorna för politiska ändamål med massarresteringar av sunnimuslimer som följd.

Iraks provinser. Anbarprovinsen gränsar till Syrien.

Frågan är då: kan Maliki avstyra ett nytt inbördeskrig i Irak och hur mycket makt har han egentligen över utvecklingen? Somliga beskriver Maliki som en kallblodig diktator som endast förstår våldets språk, som ser all form av opposition som ett hot mot sin egen position och som under åren som Iraks premiärminister blivit allt mer auktoritär. Enligt denna version är det därför inte konstigt att Malikis första reaktion mot revolten i Anbar är att kalla demonstranterna för ”terrorister” och bemöta den sunnimuslimska befolkningens missnöje med brutalitet. Maliki, menar forskaren Toby Dodge vid London School of Economics, styr landet medvetet mot en sunni-shiakonfrontation, delvis för att han behöver stöd från sina shiitiska väljare inför det kommande parlamentsvalet i slutet av april 2014. Ju större hot al-Qaida och sunnimuslimer tycks utgöra mot resten av folket, desto större är Malikis chanser att vinna shiamuslimska röster.

Men denna maktorienterade bild av Maliki är en förenkling av en komplicerad verklighet. För att förstå vad Maliki kan och inte kan göra måste två förhållanden lyftas fram som ofta inte nämns i nyhetsrapporteringen.

För det första, och om detta har jag skrivit i Frivärld Magasin under rubriken ”Irak mellan hopp och förtvivlan”, risken för inbördeskrig i Irak har alltid varit större än möjligheterna för fred och politisk försoning. Inom samhällsvetenskapen har tre huvudorsaker till uppkomsten av inbördeskrig pekats ut: en allmän acceptans bland invånarna för våld som legitimt medel, statens förfall och politisk diskriminering av särskilda segment av befolkningen. Tyvärr var dessa faktorer ”programmerade” i det nya Irak som kom att skapas efter Saddam Husseins fall 2003. Saddam Husseins hänsynslösa styre och förödande krig skapade ett militariserat samhälle där diskriminering av folkgrupper och oliktänkande blev norm.

Det politiska etablissemang som efterträdde Hussein har därför varit mer upptagen av att säkerställa sin grupps särintressen än något annat. Man har kämpat för sin överlevnad – ibland med våld, ibland inte – snarare än att sträcka ut handen till oppositionen eller skapa dugliga institutioner som kan främja demokrati, välfärd och säkerhet. I denna ekvation är Iraks premiärminister både en konsekvens av och en drivande kraft bakom utvecklingen sedan 2003. Därför ser vissa delar av det irakiska folket Malikis beslut som rätta och nödvändiga medan det av andra upplevs som sekteristiskt.

För det andra sträcker sig sunnimuslimernas politiska missnöje långt utöver krav på ett slut av diskrimineringen. Vad många sunnimuslimer vill ha är en strukturell förändring av landet med krav på att skriva om den konstitution som godkändes i en folkomröstning 2005. I folkomröstningen röstade så många som 96,9 procent av befolkningen i Anbarprovinsen nej till konstitutionen. Detta ska jämföras med 96 procent på ja-sidan i den shiitiska Basraprovinsen och 99 procent ja-röster i den kurdiska Erbilprovinsen. För många sunnimuslimer är dagens Irak och dess konstitution ett amerikanskt-shiitiskt-kurdiskt statsprojekt vars syfte är att straffa sunnimuslimerna för att de tidigare var favoriserade av Saddam Hussein samt att radera Iraks arabiska identitet.

Sunnimuslimernas främsta motvilja under debatten om konstitutionen var skapandet av en federal irakisk stat – ett av kurdernas huvudkrav – som enligt sunnimuslimerna tolkades som det första steget mot Iraks upplösning. Detta tillsammans med shiitiska krav att ge shiamuslimer – som utgör majoriteten av befolkning i landet – en huvudroll i landets framtid ledde till att sunnimuslimerna så gott som uteslöts från skapandet av konstitutionen. Däri bottnar många sunnimuslimers känsla av marginalisering. Men konstitutionen kan bara skrivas om under förutsättning att kurderna och shiamuslimerna frivilligt ger upp de politiska vinster de har kämpat för i decennier. Detta är så gott som en omöjlighet i nuläget.

Det är viktigt att komma ihåg att dagens Irak är ett delat samhälle där olika segment av befolkningen inte kan komma överens om grundläggande frågor såsom nationens identitet och framtid. Detta hotar i längden den irakiska statens stabilitet. Oroligheterna i Ramadi och al-Falluja kan komma att utnyttjas av al-Qaida anknutna grupper för att elda på ett nytt inbördeskrig i landet. Detta är ett hot som omvärlden måste börja ta på allvar.

Inlägget Iraks stabilitet står på spel dök först upp på Frivärld Magasin.

Foto: Chatham house

IRAK Under fastemånaden Ramadan dödades närmare 700 personer i koordinerade attacker i Irak. Salam Karam berättar om en stat i upplösning och växande religiösa konflikter. Det finns skäl att fråga sig om Irak är på väg in i ett nytt inbördeskrig.

 Den för muslimerna heliga månaden Ramadan som nyligen avslutades blev en av de blodigaste i Irak sedan 2007. Närmare 700 personer omkom i koordinerade attacker som bar al-Qaidas signum. Attackerna var målinriktade. Offren var civila irakier som åt på restauranger och handlade på marknader efter den dagliga fastan. Majoriteten av attackerna utfördes i de shiamuslimska områdena i Bagdad. Sunniislamistiska grupper knutna till al-Qaida har tagit på sig ansvaret för dåden.

Irakierna ser med fasa på upptrappningen av våldet som börjar likna inbördeskriget landet upplevde under 2005-2007. Frågan många ställer sig är: Varför händer detta nu?

Det råder sorgestämning på irakiska TV-kanaler som på löpande band kablar ut bilder av blodiga trottoarer, begravningståg och omfattande närvaro av säkerhetsstyrkor. Flertalet dagstidningar, politiker och mina släktingar i Irak tycks vara överens om vad målet med dessa terrordåd är: att skapa ett nytt inbördeskrig mellan landets två stora religiösa grupper, Shia- och Sunnimuslimer. Ett tillstånd av anarki möjliggör för beväpnade grupper som al-Qaida att ta befäl över områden i Irak, införa sina egna lagar och rekrytera nya jihadister. Även detta påminner om läget 2005-2007.

Är Irak på väg mot ett nytt inbördeskrig? Den frågan ställde den irakiska tidningen Al-Mashreq (Orienten) nyligen till tolv irakiska parlamentsledamöter. Så gott som alla svarade bestämt nej med motiveringen att Iraks befolkning har upplevt inbördeskrigets smärtsamma fasa en gång, och därför är immuna mot de krafter som vill driva dem dit igen. Men medan det råder en bred samstämmighet kring detta är osämjan betydligt märkbar kring många andra frågor. Vem bär skulden för våldsupptrappningen? Varför sker denna upptrappning just nu? Vad är roten till problemet? Vem bör göra vad?
Det finns inga enkla svar på dessa frågor. Det råder ingen tvekan om att en del av förklaringen ligger i att al-Qaida har fått nytt självförtroende i Irak. Omfattningen och koordineringen av attackerna mot två av Iraks mest bevakade fängelser i Abu Ghraib och Taji norr om Bagdad i juli månad där över 500 al-Qaidafångar lyckades fly är ett klart tecken på detta. Enligt Iraks inrikesminister, Wissam al-Firaiji, inkluderade attacken mot Taji nio koordinerade självmordsbombare, tre bilbomber och över hundra granater. I april 2013 deklarerade Al-Qaidas ledare i Irak att de har förenat sig med syskonorganisationen i Syrien, Nusrat Front. Omfattning av detta samarbete är oklar.

Men al-Qaida är bara en del av historien. För att förstå det nuvarande våldet i Irak måste man förstå de mekanismer som orsakade inbördeskriget år 2005. Toby Dodge vid London School of Economics och Kenneth Pollack från Brookings Institution i USA, har på var sitt håll pekat ut tre huvudorsaker till uppkomsten av inbördeskrig sedan andra världskriget, alla tre relevanta för Irak. Den första är en allmän acceptans bland invånarna i ett samhälle för våld som legitimt medel. Den andra är statens förfall. Den tredje orsaken är politisk diskriminering av vissa segment av befolkningen.

Under Saddam Husseins styre blev sanktionerat våld mot oliktänkande och etniska och religiösa grupper – kurder och shiamuslimer – en norm. Två förödande krig mot Iran och Kuwait efterlämnade ett militariserat samhälle där varje hushåll hade minst ett automatvapen. Den irakiska statens förfall efter 2003 lämnade ett säkerhetsvakuum som först fylldes av kriminella gäng, sedan av religiösa miliser som styrde gatorna och till sist av terrorister och en motståndsrörelse till USA. På den politiska fronten diskriminerades sunnimuslimerna som tidigare favoriserats av Saddam Hussein av de nya shiitiska ledarna. Detta drev Irak mot inbördeskrig. Al-Qaida eldade skickligt på utvecklingen genom systematiska attacker mot shiamuslimer.

Sedan inbördeskrigets slut har irakierna med hjälp av USA försökt ta tag i dessa problem. Fram till år 2011 hade 24 miljarder amerikanska dollar spenderats på att återuppbygga den irakiska armén och säkerhetsstyrkorna. Idag har Irak närmare en miljon poliser, soldater och säkerhetsstyrkor, något många irakier ser som en garanti mot ett nytt inbördeskrig. Samtidigt har över 200 miljarder amerikanska dollar spenderats på att återuppbygga den irakiska statens infrastruktur. Men dessvärre har korruptionen i Irak nått alarmerande siffror.

Enligt Transparency International, som årligen undersöker och rankar länder utifrån graden av korruption, har Irak i flera år i rad hamnat nästan sist i världen. Korruptionen hindrar inte bara statens förmåga att leverera tjänster som elektricitet, utan också slår ett slag mot demokratitänkandet i Irak då de som bär ansvaret för korruptionen är de folkvalda och regeringen. Landets toppledare kämpar på var sitt håll för att överleva politiskt. Presidenten Jalal Talabani har varit på sjukhus i Tyskland sedan december 2012. Parlamentet är upptaget med en långdragen kamp om huruvida en missförtroendeförklaring bör utfärdas mot premiärminister Nuri Al-Maliki eller talmannen Osama Al-Nujaifi. Samtidigt är landets vice president Tareq Al-Hashimi anklagad för mord och dömd till döden i sin frånvaro. Detta har gjort den irakiska staten helt dysfunktionell.

Några vidare försök till politisk försoning har inte heller gjorts. Avgörande politiska beslut för nationens framtid sker utanför landets legitima lagar och demokratiska procedurer, i hemlighet och utan möjlighet till insyn. Samtidigt har det diskriminerande politiska språkbruket, arresteringar, våld och kidnappningar baserade på grupptillhörighet ökat.

Huruvida Irak kommer att drabbas av ett nytt inbördeskrig kan bara irakierna själva svara på och förhindra. Om ett år är det val i Irak. Upptrappning av våldet kommer att påverka förutsättningarna för valutgången. Frågan är vilka som blir vinnare; partier med en försonande politisk agenda eller sekteristiskt inriktade allianser, och huruvida det kommer speglas i irakiernas fasansfulla vardag.

Inlägget Irak mellan hopp och förtvivlan dök först upp på Frivärld Magasin.